Bokrecension: Dikter och fragment | Sapfo

Byst av Sapfo

Dikter och fragment är en samling tolkningar till svenska av texter bevarade efter Sapfo (sent 600-tal – tidigt 500-tal f.v.t.). 

Tolkningarna har gjorts av Vasilis Papageorgious (f. 1955) och Magnus William-Olsson (f. 1960). Boken publicerades första gången 1999, jag har läst en upplaga från 2006.

* * *

Sapfo är en central poet från den grekiska antiken, trots att så lite av hennes produktion har överlevt till våra dagar — endast en komplett dikt, och därutöver längre eller kortare fragment, somliga fragment enbart på ett eller något enstaka ord. 

Dessutom gör sig, utöver det fragmentariska, ytterligare barriärer för läsningen påminda: hur är det ens möjligt att ana något av poesins ursprungliga kraft, när vi dels är så långt borta från tiden då den tillkom, med allt vad det innebär av kulturskillnader, och dels inte talar det språk varpå poesin skapats?

Personligen är jag av den uppfattningen att det överhuvudtaget är tveksamt om poesi går att översätta, ens i vår tid: en dikts språk uppfattar jag som så intimt samverkande med diktens budskap, att man knappast kan skilja dem åt utan att göra våld på helheten.

Med detta sagt — något av vad Sapfo faktiskt uttryckte då, för längesen, kan ändå överföras till oss, särskilt som hon ofta uttrycker känslor som är oss så innerligt välbekanta, främst kärleken. Det bevisar Papageorgious och William-Olssons ansträngningar.

Den utförliga kommentarsdelen är därtill ovärderlig. Papgeorgious och William-Olsson motiverar där de olika val de gjort i tolkningsarbetet och förser läsaren med nödvändiga historiska upplysningar. Också det hjälper till att borra åtminstone titthål genom de redan nämnda barriärerna.

Förutom kommentarsdelen och själva tolkningarna har verket också av översättarna försetts med ett gediget förord, också det till stor hjälp för förståelsen av dikterna. 

Vi kan, inser jag, veta endast föga om Sapfos personliga biografi: de källor vi har tillgång till är de egna dikterna, och uppgifter av senare författare. Inte heller kan vi veta närmare när hon faktiskt levde, utöver att det handlar om slutet av sexhundratalet och början av femhundratalet före vår tideräkning.

Men de uppgifter vi med relativ säkerhet kan sluta oss till redogörs för, till exempel att hon var aristokrat, kanske hade hon en dotter, och hon umgicks i något slags kvinnlig gemenskap. Dikterna berör homosexuell kärlek mellan kvinnor, men översättarna menar att det är vanskligt att slå fast hur dessa inslag skall förstås. 

Berättelsen om Sapfo är uppenbarligen belagd med många, många lager, och hon har fått fungera som objekt för olika tolkningar: från en viktoriansk läsning till en annan tids queerteoretiska läsningar.

Det vi till sist har kvar är emellertid texterna, en till största delen suggestiv samling rester av en helhet. Som om dikterna vore sönderslagna, rikt dekorerade kärl, där bitar i högre eller lägre grad saknas, får vi för att ana mönster och bilder försöka att, med översättarnas hjälp, treva oss fram till möjliga sammanhang: anar vi kanske ett kultsammanhang här, en varm kärlek där?

* * *

Sapfos dikter förblir till största delen något undflyende, som skuggan av en doft eller känslan av det där stora skeppet som glider förbi ute i mörkret utan att riktig kunna ses, mer kännas. Vi som älskar antiken bör vara tacksamma gentemot Papageorgious och William-Olsson som försett oss med ett så rikhaltigt urval, som möjliggör dessa aningar av annan tid och tidlösa känslor.
– – –
Sapfo, Dikter och fragment. Övers., inledning, kommentarer Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson. Stokcholm: Ordfront, FIB:s Lyrikklubb, 2006. 132 sidor.