Bokrecension: Vinterresa i Norrbotten | Eyvind Johnson

Vinterresa i Norrbotten är skriven av Eyvind Johnson (1900–1976). Boken utkom första gången 1955.

* * *

Vinterresa i Norrbotten är inte en tjock bok, den är verkligen i fickformat och rymmer de resebrev som Eyvind Johnson skrev i samband med en resa till Norrbotten år 1954. Resebreven publicerades först i tidningar, men samlades därefter i bokform. 

Trots det ringa omfånget är likväl verket en litterär ädelsten. En boks värde består ju knappast i antalet sidor. — Tonen är påtagligt stillsam, och medan Johnson färdas järnvägen fram, eller med bil, och passerar orter varifrån han har barn- och ungdomsminnen, ser han miljöerna samtidigt i nutid och dåtid: ja, det är nästan som att den nuvarande miljön är drömsk, och den historiska miljön, hans minnens miljö och människor, är mer verkliga. 

Johnson kom som bekant från Norrbotten, även om hans föräldrar stammade söderifrån. Han tillbringade sina första nitton år långt uppe i norr, och när boken skrivs har det hunnit gå runt trettiofem år sedan han lämnade landskapet. Likväl ligger landskapets avtryck som något självklart inom honom själv. Johnson reflekterar i sina brev om hur människor eller drag av människor han en gång mött mycket väl kan ha flutit in i hans berättelser, som utspelar sig på helt andra platser.

Breven tar sin början när författaren passerar Älvsbyn. Därefter passeras ort efter ort. Johnson minns människor som bott i de olika hus han ser, och ibland kommer han in på hela episoder som han bevarat i sitt minne. Just från Älvsbyn minns han ett möte med en kamrat och hur han där som ung biografmaskinist skulle ombesörja en filmvisning, som emellertid misslyckades på grund av att ljuset i maskinen inte fungerade.

När tåget rullar över glacimuren som håller samman banvallen i Boden erinrar han sig hur hans far och fosterfar var med om att bygga den, hur Eyvind själv tillsammans med systern bar mat till arbetsplatsen. Och där det förr var vildmark ser han nu hus.

Så fortsätter berättandet, lugnt, stillsamt. Minnen och fragment av minnen, skymten av människor och fragment av skymten av människor passerar den resande, tillfälligt åter i hembygden i vintertid. Johnsons minnesfokuserade djupseende är suggestivt. Han skriver när han reser över en myr, på väg mot Murjek:

"Ingenting annat än snö att se, och inga skidspår i den, och ändå ser jag /dem/ och /det/ bättre, tydligare än någonsin."

Han syftar på dem och det han en gång sett där.

Vi förstår hur mycket av Norrbotten och dess särskilda karaktäristika som Johnson fortfarande bär med sig, och knappast vill vara utan. Själv skriver han:

"Eftersom jag är född här och först levde i Norrbottensvärlden i nästan två decennier, så är jag präglad av den till livets slut."

Men han blir inte sentimental, det skriver han själv, det han känner kanske "är en rest av melankoli". Ungefär som kanske de flesta av oss känner, som inte längre bor kvar där vi vuxit upp, när vi vandrar omkring där vi en gång var barn och unga: där varje väg och varje bäck bär sina betydelser och har sina ekon av människoröster som på denna plats inte längre hörs utanför våra huvuden. 

Vinterresa i Norrbotten är en skildring av det som inte längre finns kvar, men som författaren ändå ser, hör — minns. Och det är mycket vackert skrivet.
– – –
Eyvind Johnson, Vinterresa i Norrbotten. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1955. 130 sidor.