Bokrecension: Frändskaper | Per Erik Wahlund

Frändskaper. Aderton essayer är skriven av Per Erik Wahlund (1923–2009). Boken utkom år 1979.

* * *

Per Erik Wahlund är vad jag tycker om att kalla en lärdomsaristorkat, och det av bästa slag. Med det åsyftar jag att det hos honom finns en aktning för och en vilja att förmedla lärdom; detta inte på ett sätt som förminskar den mindre kunnige läsaren, utan på ett lustfyllt sätt, där författaren uppenbarligen finner ett stort nöje i att beskriva och lyfta fram mer eller mindre obskyra saker och personer att berätta om. 

Stilen, själva sättet att skriva, är dessutom utsökt: en aning konservativt och mycket vårdat, utan rädsla för att nyttja en eller annan glosa som fallit ur vardagsbruket, men helt lättflytande ändå, aldrig uppstyltat eller utklätt.

Wahlund skriver helt enkelt en vacker svenska, perfekt för essayformatet

Texterna är befriande rena från dagspolitiska eller ideologiska inskott. Här står den nyfikna lärdomen som går genom sekler i centrum, här gäller det bildning och kultur som omistliga mänskliga värden! Det dagliga viker för det bestående, men det bestående kan bli synligt också i det dagliga. Det bestående behöver inte vara det väldiga; således hör en hyllningsessay om en guldhamster till de allra mest charmerande texterna i Frändskaper. 

Men det finns ett markant undantag från ideologifriheten. 

I ett tal hållet inför Uppsalamoderaterna 1978 analyserar och kritiserar Wahlund det moderata idéprogrammet. Själv vill han kalla sig partilös, men talar emellertid om sin ”allmänt borgerliga och framför allt antimarxistiska livshållning” och godtar Gunnar Ungers i essayen citerade omdöme om honom såsom företrädare för en partiobunden ”kulturkonservatism av engelskt märke”. 

Trots denna borgerliga lutning är Wahlund inte sen att kritisera det moderata idéprogrammet ur allehanda aspekter, därigenom manifesterande sitt oberoende, likväl som han lyfter fram sådant som han ger sitt gillande. Wahlund blir inte en partigängare.

* * *

Den väldiga lärdomen klänger sig inte anemiskt fast vid de jättelika begreppen: Liv, Död, Sanning, Skönhet, Kärlek och så vidare. Lärodomsdriften kan hos Wahlund lika gärna uppehålla sig vid bästa materialet för guldhamstern att tillverka sig ett gryt av. Eller för all del vid det personligt upplevda livet i den uppländska skärgården, med givet medvetet historiskt perspektiv bakåt, som gör att Wahlund är helt på det klara med och kan utlägga betydelsen genom tiderna av den kallkälla som finns vid det torp han tagit över efter Jan Fridegård.

Med aldrig vikande lust till vetande refererar Wahlund till författare – gärna av äldre datum – som har något att säga om det han för tillfället skriver om. Det är givet att han därigenom kommer levnadsöden och fenomen på spåren som eljest tiden dragit sina höljande dimmor kring. Så blir till exempel i en essay den olycksföljde men framåtblickande jordbruksinnovatören och språkmannen Samuel Schultze (1698–1778) satt i ljuset.

Ett namn av något nyare datum som Wahlund också tar upp till behandling är Ragnar Rudolf Eklund (1895–1946); det rör sig då om en äldre inledning till en antologi med texter av denne finlandssvenske författare. Wahlund skriver att han nog hade formulerat sig annorlunda numera, men essayen får mig strax mycket nyfiken på Eklunds författarskap, som tydligen till en icke ringa del bestått av kortare betraktelser och aforistik.

* * *

Det är märkligt hur vissa författare förmår skriva så att det blir intressant att läsa, även när inte ämnet i sig är något som man personligen känner sig engagerad i annars. Svarta vinbär är goda att äta och saften god att dricka – men det vittnar om Wahlunds smittsamma nyfikenhet och pedagogiska handlag att han lyckas göra en essay om dessa bär till direkt driven läsning. Det är som att författaren tar oss med till dem som en gång skrivit om bärets egenskaper, pekar i böcker som luktar så ljuvligt som gamla böcker gör, och visar oss delar av en hel fördold historieskrivning.

Det är en av de många styrkor Wahlund har som författare och lärdomsaristokrat. Till hans böcker går man inte enbart för att man vill extrahera data och kunskap om något specifikt, utan än mer för den rena njutningen att ta del av lärdom såsom just Wahlund skrivit fram den.
– – –
Per Erik Wahlund, Frändskaper. Aderton essayer. Stockholm: Bonniers, 1979. 224 sidor.