Bokrecension: Fly till vatten och morgon | Thorsten Jonsson

Fly till vatten och morgon är en novellsamling av översättaren och författaren Thorsten Jonsson (1910-1950). Boken utgavs första gången 1941. Jag har läst Bonniers digitala utgåva från 2012.

* * *

Jonsson är väl numera i det närmaste ställd i historiens dunkel. Detta fastän han som översättare var synnerligen betydelsefull för att introducera Steinbeck, Hemingway och Faulkner för en svensk publik. Han var dessutom kulturredaktör hos Dagens Nyheter från år 1948 till sin död.

I Fly till vatten och morgon berättar Jonsson, i en hårdkokt och skenbart vårdslöst grovhuggen prosa, tydligt inspirerad av de amerikanska författare han översatt, om ett antal händelser, som bygger på verkliga kriminalfall.

Den första berättelsen är den som gör starkast intryck på mig, nämligen Vinterstycke. En fjärdingsman Borg har fått i uppdrag att hämta in en viss Filipsson i Kvickträsk, för att denne ska sitta av fyra månader i fängelse. Borg reser med tåg till Kvickträsk i svårt vinterväder. Men Filipsson har föga vilja att följa med, och en viss dramatik utspelar sig när Borg försöker få kontakt med Filipsson för att förmå honom att följa med.

Jonsson lyckas med korta meningar och verklighetstrogen dialog skapa en stark inre spänning i historien. Det existerar inga utförliga beskrivningar av miljöer eller av karaktärer, men dem förutan blir ändå scenerna glasklara och nästan smärtsamt realistiska.

Samma karghet i språket är sedan utmärkande i samtliga tio noveller, vare sig de nu handlar om biltjuven som vill åka runt Mälaren, mannen som till sist tröttnar på sin kvinna och griper till hammaren, dottern som till sist tröttnar på sin far och griper till stekpannan, eller syskonparet som tar sin tillflykt till varandra.

Det är dessutom något ödsligt över berättelserna, något djupt melankoliskt. Skuggorna ligger djupa och mörka över boksidorna och skapar en känsla av dysterhet, av olycklighet.

* * *

Jonssons Fly till vatten och morgon visar hur man kan skapa litteratur med tryck utan väsnande och skränande prosa, utan konstlade metaforer eller liknelser. Han låter dessutom bli att gräva i sina gestalters inre liv: läsaren lär känna dem genom deras handlingar och genom deras ord.

Ett föredöme är Jonsson också i att osminkat ta upp ämnen som eljest ofta är tabu: incestrelationen mellan systern och brodern i novellen Gård i utkanten är ett sådant exempel. För god litteratur vet inte av och låter sig icke begränsas av sedlighetsgränser. Här hänger inga moralistiska höljen över det som behöver berättas, och ej heller nedlåter sig författaren till värdeomdömen rörande de personer han berättar om.

Berättelserna är vad de är, och står för sig själva. I regel låter Jonsson inte heller berättelserna få några epiloger; de avbryts ofta lika hastigt som de börjar.

* * *

Efter att nu ha gjort en bekantskap med Jonssons författarskap skulle jag inte tveka inför att läsa fler texter av hans hand. Han är helt enkelt en för skicklig författare för att stå kvar i historiens dunkel.
– – –
Fly till vatten och morgon, Thorsten Jonsson. Albert Bonniers förlag 1955, Bonnierförlagen Digital 2012, ISBN: 978-91-43-50593-1.

Bokrecension: Brev | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér

Brev: I urval och med förklaringar av Fredrik Böök är en samling av 101 av Tegnérs epistlar. Böök har moderniserat stavningen i de flesta av dem samt försett dem med koncisa förklaringar, vanligen rörande i breven förekommande namn. Samlingen utgavs 1947.

* * *

Esaias Tegnér (1782-1846) var en mångfacetterad person. I dag är han väl främst ihågkommen som poet och som sådan författare till Frithiofs saga. I sin samtid var hans gestalt dock ej enbart förknippad med vers och rim. Han var akademiker, ledamot av Svenska Akademien, biskop i Växjö.

Men när jag läser de 101 brev som Fredrik Böök (1883-1961) sammanställt i en volym, så är det inte främst en prästman som framträder, ivrandes för Jesu Kristi rikes utbredande. Nej, en mycket mer komplex personlighet kommer läsaren till mötes, en lärd som vill lärdomens utbredande, som inte ser nyttan med biskopsämbetet som sådant, och som icke en gång i något av breven nämner namnet Jesus. Faktiskt är kritiken av Svenska kyrkan framträdande.

Tegnér är kvick och vitsig, han är inte sällan träffande elak eller rentav nedlåtande i sina bedömningar av andra och behärskar ironi och sarkasm på expertnivå. Att sedan hans sätt att skriva utmärks av en sådan stilsäkerhet att han kunde fungera som skolexempel i retorik och avvägd prosa gör inte saken sämre.

Tegnér och det religiösa

Men låt oss uppehålla oss något vid Tegnér och hans syn på Svenska kyrkan, kristendomen och präster. Kort sagt: Tegnérs syn på det religiösa, såsom det kommer till uttryck i dessa 101 brev.

Som ung skriver han ett brev till sin gynnare, brukspatron Myhrman, att han ska ta akademisk examen och sedan fortsätta som akademiker eller som kanslist eller präst, "dock detta sist". Att bli präst var icke hans förstahandsval och när han nämner yrkena gör han det i avsikt att visa vad han tänkt försörja sig på. Tegnér var prästson från vad som verkar varit inte särdeles förmögna sammanhang.

Vad gäller kristendomen som sådan uppehåller Tegnér sig i breven mycket lite vid dess förtjänster; dess största sådan skriver han på ett ställe är dess "poetiska sida" exemplifierat av psalmboken.

Likväl riskerar religionen uppenbarligen att torka ut, och han kallar den "en stagnerande poesi", ja, en "omskuren" poesi. Men han ser i kristendomen ytterligare en förtjänst, och dess företräde framför andra religioner är själva "försoningsidén" som däri skulle framträda klarast.

Treenighet och annat sådant skriver han inget om, och den ortodoxa pietism (kanske det vi idag skulle kalla konservativ luthersk kristendom) har han alls inga varma känslor för: han är dess uttalade fiende.

Om det "pietistiskt-ortodoxa partiet" i Lund skriver han:

"[dess tendens är] i allmänt mänskligt och vetenskapligt [avseende], så trångbröstad, obskurantistisk och servil att den icke bör kunna påräkna andra befordrare och vänner än ignoranter, jesuiter och dumhuvuden."

Pietist-ortodoxerna "ha sovit bort de sista 6 eller 8 decennierna i teologien" och denna "vetenskapens fryspunkt" är "fördärvligare än allt fritänkeri för kristendomen".

Teologin har han annars inte mycket till övers för, fastän han senare studerar ämnet ganska ingående:

"Teologien i sitt förhållande till religionen är en dödskalle stjälpt över en lilja."

Själv kallar han sig en "schismatiker" i religionen. Vid ett annat tillfället bedömer han en person som "ärlig och är följaktligen ingalunda ortodox".

* * *

Tegnér har någon slags förkärlek för det hedniska, förkristna arvet. Han var också medlem i forntidssvärmande Götiska förbundet, där han emellertid underströk att det inte var möjligt att återuppliva det förgångna:

"Fädernas heliga anda vilar nu en gång för alla i våra ättehögar, och den store döda kunna vi ej uppväcka."

Likväl erkänner han villigt, att "mänsklighetens adelsmatrikel står fullskriven av hedniska namn."

För filosofin, i synnerhet den metafysiska dito, vurmar han ingalunda, och kallar den tyska varianten helt enkelt "det mänskliga förnuftets onanism". Och för all "metafysisk spekulation" känner han "vedervilja", han skriver att

"... liklukten ur våra vanliga filosofiska anatomisalar är mig högst vidrig."

* * *

Tegnér blev emellertid biskop. Detta icke av något slags inre kall, vad vi kan förstå, utan helt enkelt av det skälet att den skuldsatte Tegnér genom ämbetet får en fördubblad inkomst. Inför biskopsvalet skriver han till en vän:

"Jag vill, av ekonomiska skäl, gärna ha tjänsten, men vill ej heller förödmjuka mig därför."

Men helst, skriver han annorstädes, hade han velat vara född till pengar, så att han inte behövt söka ett ämbete. Och vid ett annat tillfälle noterar han att han hade tagit avsked i morgon dag om han sett en annan möjlighet att försörja sig.

Om sina senare kolleger, de andra biskoparna, skriver han att de är "fjäskande maskeradbiskopar." Och inför sin egen vigning, som innebär en lång resa till Stockholm, uttrycker han sig sålunda:

"Det är oanständigt att man skall resa 150 mil för en ceremoni från påvetiden, som även så väl kunde förrättas av min klockare. Ingen aristokrati i världen är mig så förhatlig som den prästerliga, av samma skäl som jag av all skurkaktighet finner den gudfruktiga nedrigast."

Senare konstaterar han att han och de andra biskoparna ingenting annat är "än kyrkans och hela det högre livets dödgrävare". Biskopsämbetet, skriver han, har "överlevat sig själv och förlorat sin betydelse". Själv konstaterar han att han icke är född för det prästerliga, "det ligger mycket hedendom i mitt väsende."

Sitt eget stifts konsistorium har han icke heller inledningsvis höga tankar om: "de äro åsnor". Han skriver att där härjar nepotism och att han leker med dem "som katten med musen", men att han omsider "biter huvudet av dem, varpå de egentligen ingenting förlora."  Stiftet, menar han, "luktar lik" och det lägre prästerskapet utmärks av "en okunnighet och råhet i tankesätt och böjelser". Förhållandet till konsistorium förbättrades emellertid betydligt med tiden.

För att få fason på sitt prästerskap grundar Tegnér omgående lässällskap, där prästerna får samlas och läsa litteratur, "alla svenska böcker av något vetenskapligt eller vittert värde". Han vill nämligen ha ett bildat prästerskap. Han skriver

"Så länge prästen ej är den lärdaste i sin församling, så länge han är främmande för något som ingår i den allmänna bildningen, blir han själv och med honom den lära han förkunnar översedd och föraktad. [...]" 

Och vidare skriver han att honom ingenting är "vidrigare än en okunnig präst." Dessutom super tydligen hans präster, fastän - tillägger han ironiskt - "ingen annan har rätt att supa än biskopen".

Tegnér som person

Tegnér som person märks givetvis i breven. Själv skriver han att han inte är särdeles sällskaplig, och snart märker man av en framträdande mjältsjuka som blir tydligare ju senare brev man läser; dödslängtan återkommer gång på gång.

"... mänsklighetens gudomliga och förhoppningsfulla mål — nämligen förruttnelsen ..."

Trots sin vitsighet är det alltså en tungsint man vi har med att göra. "Gud bevare mig för mjältsjuka och människohat", skriver han till en vän. Han har tydligen svåra nätter, eftersom han plågas av oro.

Tegnér är förvisso något av en misantrop.

"Individuellt betraktat är det — exceptionerna som rädda människosläktet i min opinion. Pluraliteten måste jag ge till spillo."

Hans livsglädje framskymtar annars tydligast i de brev han skriver till friherrinnan Martina von Schwerin, vilken Tegnér otvetydigt hyste stor omtanke och stor tillgivenhet för.

* * *

Esaias Tegnér avlider 1846 i sviterna av ett slaganfall. Sin egen död hade han sedan länge förutsett.

I dag finns han kvar i de många dikterna, men också i den strålande prosa som han skrev och som de 101 brev som Fredrik Böök sammanställde i en volym ger utsökta exempel på. Min citatsamling har växt i icke obetydlig omfattning efter läsningen: Tegnér får ur sig exceptionellt slående formuleringar i nära nog varje brev.

Kanske borde han aldrig blivit biskop: kanske hade han varit nöjdare om han förblivit vid akademin och verkat där, om än lönen varit sämre och skulderna blivit svårare att bära; kanhända hade han då rentav varit lyckligare. Det får vi naturligtvis aldrig veta.

En vacker lilja bör emellertid dagens fritänkare i tanken gärna nedlägga vid biskop Tegnérs minne.
– – –
Brev: I urval och med förklaringar av Fredrik Böök, Esaias Tegnér. Albert Bonniers förlag 1947. 350 sidor.

Bokrecension: Karthago | Joyce Carol Oates

Karthago (eng. Carthage) är en roman skriven av Joyce Carol Oates (f. 1938). Boken utgavs både på engelska och svenska år 2014.

* * *

Det är svårt att skriva om Karthago utan att avslöja för mycket. För likt ett pussel läggs i romanen del till del, så att läsaren först mot slutet får ihop en någorlunda fullständig bild av de skeenden som utspelar sig i berättelsen.

Men historien tar avstamp i att Cressida, 19 år gammal, försvinner från den lilla staden Carthage i New England. Hon kommer från en välbärgad och i trakten välkänd familj. Morgonen efter försvinnandet hittas den unge krigsveteranen korpral Brett Kincaid stupfull i sin Jeep, med spår av strid i ansiktet, med blod på vindrutan och med hårstrån på passagerarsidan. Kincaid var intill helt nyligen förlovad med den försvunna flickans syster.

* * *

Karthagos största styrka ligger i de säkert utförda psykologiska porträtten. Inte minst gäller det Cressida och korpral Kincaid.

Man anar att Cressida lider av någon form av psykiskt handikapp. Det specificeras inte, men kanske återfinns det inom autismspektrat; det yttrar sig till exempel på så vis att hon har svårt för socialt samspel, samt att hon har en förmåga att bli synnerligen uppslukad av det hon för tillfället ägnar sig åt, som vid ett tillfälle ett projektarbete om Frankensteins monster.

Vad gäller tecknandet av korpral Kincaid når Oates enastående nivåer. Kincaid har svåra psykiska såväl som fysiska trauman från kriget. I hans huvud flyter den innevarande verkligheten samman med vad han sett tidigare; han har svårt att separera vad han varit med om i Mellanöstern från vad han upplever nu, inte minst när han snart blir anklagad för att ha med Cressidas försvinnande att göra.

* * *

Jag kan förstå poängen och fördelarna med att berätta en historia på det vis som Oates i Karthago gör: hon låter läsaren möta del efter del av händelseförloppet utan att nödvändigtvis följa en strikt kronologisk ordning. På så vis hålls spänningen ständigt på en hög nivå. Vanligtvis brukar jag inte ha alldeles lätt för såna hopp på tidsaxeln, men i detta fallet lär jag mig att uppskatta skrivsättet.

Möjligen kan jag tycka att Karthago inte hade förlorat på att vara kanske hundra sidor kortare. Kanske hade en del utvikningar kunnat bli mer begränsade då, men å andra sidan hade det psykologiska djupet på så vis möjligen riskerat att bli grundare.

Karthago är en psykologiskt intressant berättelse som inte låter läsaren vila i sina uppfattningar om de förekommande personerna; de senare förändras och visar nya sidor kapitel för kapitel. Karthago är också en hjärtknipande skildring av hur en katastrof slår ner mitt i vardagen och ställer en familjs tillvaro på huvudet.
– – –
Karthago, Joyce Carol Oates. Övers. Ulla Danielsson. Albert Bonniers förlag. ISBN: 978-91-0-014152-3.

Bokrecension: Sapiens | Yuval Noah Harari

Vitruvianske mannen, Leonardo da Vinci. Detalj.

Sapiens: En kort historik över mänskligheten är skriven av den israeliske historikern Yuval Noah Harari (f. 1976). Boken utgavs första gången 2012. Jag har läst den i svensk eboksversion från 2015.

* * *

Det är inga små saker Harari behandlar i sitt visionära historiska och samtidigt framåtblickande verk.

Med avundsvärd pedagogisk säkerhet och otaliga välfunna exempel berättar han människans historia, från dess att hon och schimpansen gick skilda evolutionära vägar för sex miljoner år sedan, över diversifierade arter av släktet homo, kognitiva revolutionen och jordbruksrevolutionen, industrialiseringen och avslutningsvis med avstamp mot framtiden.

Detta är makrohistoria.

Det är historiens stora undervattensströmmar som analyseras: idéer som går genom årtusenden, levnadssätt som generation efter generation efter generation i sekler tillbaka tillämpat. Och Harari visar gång på gång att det vi tar som självklart är långt ifrån självklart: att kulturella uppfattningar, frågor om etik och frågor om livets mening är långt ifrån konstanta eller universella.

Man kunde tro att ett sådant överväldigade stort ämnesområde skulle bli ohanterligt. Det blir det inte i Hararis händer. Med populärt språk och utan att köra fast i detaljer, ehuru detaljer icke saknas, lyckas han föra hela sin stora berättelse i mål.

* * *

Sapiens är sprängfylld med information och nya tankeväckande infallsvinklar.

Som läsare får jag många aha-upplevelser. Särskilt fascinerar mig Hararis framställning av hur stora idéer, föreställningar, myter format och drivit mänskligheten vidare, som till exempel den enastående föreställningen om pengars värde.

Harari visar effektivt hur fiktionen eller föreställningen varit nödvändig i människans föränderlighet, intill dess att vi nu står inför kanske de största förändringarna i mänsklighetens historia.

En gång skilde homo sapiens ut sig från sina apsläktingar; måhända skiljer sig något nytt snart ut från homo sapiens, när vi nu äger förmågan att designa och förändra vår egen biologi.

* * *

Och intressant är att Harari i sin historia över mänskligheten inte begynner med de första civilisationerna för några tusen år sedan – där historieskrivning brukar ta avstamp – utan går längre, mycket längre tillbaka. Hans perspektiv är inte fågelns, utan satellitens, för att låna en liknelse av författaren själv.

Harari urskiljer tre banbrytande vägskäl i mänsklighetens historia.

Dessa är för det första den kognitiva revolutionen, som avskilde människan från sina meddjur och gav henne förmåga att skapa idéer, såsom religion, seder, etik, kultur. Detta inträffade för ungefär 70 000 år sedan, skriver Harari. Människan fick tillgång till fiktionen.  Det gav på sikt upphov både till ett rättssystem och föreställningen om mänskliga rättigheter.

För det andra är det fråga om jordbruksrevolutionen, när människan upphörde att vara nomadisk jägare-samlare och blev bofast träl under jorden; ett liv som med all sannolikhet blev hårdare och svårare än vad livet någonsin varit förut.

Och för det tredje är det fråga om den vetenskapliga revolutionen som Harari sätter inledningen för under 1500-talet, när människan lärde sig att inte nöja sig med religionernas svar, utan började söka ny kunskap: människan lärde sig att gå ifrån uppfattningen att allt relevant eller nödvändigt redan var känt – genom till exempel religionen – till insikten att ack så mycket ännu var okänt. Hon blev en utforskare både geografiskt och ur i princip alla andra aspekter.

* * *

Det hade inte varit svårt att skriva en hel uppsats rörande de många intressanta fakta och hypoteser man möter i Hararis bok. Det avser jag emellertid inte göra. Men jag kan likväl garantera att Sapiens utgör en djup mimersbrunn att ösa ur för den nyfikne.

Inte minst gäller det förmågan Harari besitter att — som han i synnerhet inledningsvis gör —sätta människan såsom varelse i perspektiv, som ett djur bland andra, men med ack så blodiga händer.

”Den verkliga skillnaden mellan oss och schimpanser är det mytiska kitt som binder samman ett stort antal individer, familjer och grupper. Detta kitt har gjort oss till skapelsens herrar.”

Homo sapiens påverkade inte nämnvärt omgivningen på tusentals år, för att efter kognitiva revolutionen sprida sig över världen och göra sig till dess härskare. Andra döda djur låg överallt i hennes spår.

Vi må också betänka att det inte – ur mänsklighetens historias synpunkt – var längesen homo sapiens var långt ifrån den enda arten av människa.

För inte mer än 30 000 år sedan befolkades jorden förutom av sapiens även av de berömda neanderthalarna, men också av andra arter av människor som alltså inte är föregångare till oss, utan parallella arter. Men förmodligen tog vi död på dem också. Harari skriver:

”Världen för 100 000 år sedan var hem för minst sex olika människoarter.”

Av dem var homo sapiens — vi — bara en, och vi hade vid det laget funnits som biologisk art i kanske femtiotusen år, menar han.

* * *

Sapiens är en utmärkt perspektivskänkare. Därtill är boken mästerligt pedagogisk. Aldrig springer den spränglärde författaren i förväg, aldrig blir han magistral. Av den bågnande volymen källitteratur i fotnoterna lyckas Harari snida fram en smäcker berättelse om människan såsom hon varit och är under sin vistelse på jorden, och låter oss ana sina visioner för framtiden: hur homo sapiens förvandlas till något annat genom genteknik, bioteknik och artificiell intelligens.

Är vi beredda på övermänniskans ankomst?
– – –
Sapiens: En kort historik över mänskligheten, Yuval Noah Harari. Övers. Joachim Retzlaff. Natur & Kultur 2014. Ebok 2015. ISBN: 978-91-27-14040-0.

Bokrecension: Europas ungtid | Sture Linnér

Fresk från Knossos, ca. 1600-1500 f.v.t. Minoiska kulturen

Europas ungtid: Nedslag i Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr. är författad av tidigare diplomaten Sture Linnér, (1917-2010), docent i grekiska och framstående expert på antiken. Han är författare till en imponerande mängd böcker om denna historiska epok. Första utgåvan av Europas ungtid kom 2002. Jag har läst eboksutgåvan från 2015.

* * *

Jag påminns om Frödings diktsvit "Strövtåg i hembygden" när jag följer med Linnér på hans resa genom sekler och årtusenden, när han undersöker det sedan länge förgångna och tar fram i ljuset sådant som månne nått hög ålder nu, men som då var ungt, fräscht: som då stod i ljuset av civilisationens gryning och förmiddag. Eller som han själv skriver:

"... den gamla tiden var ung och nutiden är gammal, i varje fall äldre än föregående skeden. De tider som ligger längst tillbaka är de yngsta."

Jag påminns om "Strövtåg i hembygden" av två anledningar.

Dels för att det är fråga om strövtåg. Europas ungtid är inte en heltäckande skildring av ett antal tidiga civilisationer. Det handlar istället om Linnérs smultronplockning, för att använda hans eget ord. Han tar lite här, och lite där, och jämför med det ena och andra och kompletterar gärna med dikter från vår egen tid eller sen tid för att låta läsaren nå stämningar eller insikter.

"... några diktord kan låta oss starkare förnimma stadens fallna storhet än en beskrivning av dess kvarlevor."

Den andra anledningen till att jag påminns om Frödings diktsvit, är att det trots allt främmande är något odefinierbart bekant i dessa polyteistiska och synkretistiska tider som ännu inte nåtts av judeokristen kultur och dess kommande hegemoni, som så länge formade Europa.

Tiden är på något vis annorlunda än det som kom, annorlunda på ett sätt som stråkvis överbryggar tvåtusen år av kristendom.

Jag, som påverkas av de fornnordiska, hedniska texterna, upplever rent av någon form av befryndning med dessa sedan länge döda människor, som hade sina gudar, sina mytologier, sina berättelser — berättelser som i vissa fall kom att lägga grunden till myter man återfinner i hebréernas skrifter, såsom detta med syndafloden.

Vare det nu med det som det vill. En fascinerande volym är det hursomhelst som alla humanisters grand old man Linnér skrivit. Hans egen hängivelse till ämnet är icke att ta miste på. Han är kort sagt den ideale guiden, bärandes ett förråd av outtömliga kunskaper, men ständigt ödmjuk inför att kunskapen hela tiden förnyas och förändras, att kunskapens frontlinjer ständigt förflyttas.

* * *

Linnér börjar sin berättelse då de första högkulturerna i Mellanöstern börjar knoppas. Sedan följer han högkultur för högkultur — utan att för den sakens skull minutiöst ta upp varje kultur — och avslutar med Roms konungatid.

Däremellan hinner han alltså med sådana samhällen som det mesopotamiska, assyriska, hettitiska, babyloniska, minoiska, grekiska, etruskiska och många andra.

Med en blandning av associationsförmåga, forskningsresultat och ren poesi målar han således upp en fresk av väldiga dimensioner, hjälpt av många illustrationer.

Och ut ur skuggorna väcks gestalter till liv. Såsom assyriske kungen Assurnasirpal II, som lät murarna runt sin stad täckas av reliefskulpturer och invigde sitt väldiga palats med en bankett, dit 69 574 gäster sägs ha varit inbjudna och bland annat 2 200 oxar förtärdes på tio dygn. Assurnasirpal II regerade på 800-talet f.v.t.

Och förutom personerna möter oss orterna, såsom Knossos på Kreta, som visat sig vara en av de äldsta kontinuerligt bebodda platserna vi känner till: dess rötter tränger fram till år 6000 f.v.t. Och bland orterna må naturligtvis även Troja särskilt nämnas.

Och så byggnaderna! Såsom templet i Efesos som kung Kroisos lät bygga upp på 500-talet f.v.t, av "mått jämförbara med exempelvis Kölnderdomens." Templet stod i tusen år, tills det föll med en annan religions inbrytande.

* * *

De gamla kulturerna påverkar oss än idag. Att cirkeln har 360 grader och att timmen har 60 minuter är arv från Babylonien. Linnér menar rentav att vi finner "det svenska kulturarvet trefaldiga ursprung i hedendomen, kristendomen och antiken." Och som mer kuriosabetonat kan nämnas att månaden april tros kunna ha etruskiskt ursprung, efter deras ord "apru" som kan ha med Afrodite att göra.

Men vad mer är, har vi möjlighet att stifta bekantskap med dessa världar som fanns när civilisationen är ung.

Den snabba utvecklingen inom arkeologin, som Linnér menar gör hans bok inaktuell redan innan den ens tryckts, ger oss allt större möjligheter att förstå hur det var att leva då. Och en mängd texter är bevarade i fragment eller i sin helhet.

Och trots att det, som det berättas om i boken, endast är en tillfällighet vad som bevarats för eftervärlden, kan vi göra oss en bild av livet då: vi kan i allt större grad leva oss in i och förstå dessa människor under mänsklighetens ynglingatid, vi kan njuta av deras poesi och hänföras av deras arkitektur och konst.

Europas ungtid gjort mig än mer intagen av förflutenheten, och redo att ge mig i kast med mer av den klassiska litteraturen i den mån den finns bevarad. För vi kan inte bara nå det som varit genom texterna, vi kan också använda dem för att tänka själva, för att få nya bilder, för att på de antikens axlar spana ut över andra berättelsers horisonter. Som Linnér skriver:

"... Sapho. Hennes levnadstid sammanföll delvis med Buddhas; den store Nebukadnessar i Babylon var hennes samtida, så även profeterna Jeremia och Hesekiel. Men hur nära hon ändå kommer oss i sin poesi."

Det som varit är ibland inte längre bort än bokstaven på papperet.

* * *

Om något skall anmärkas mot Europas ungtid är det väl möjligen att Linnér vid två tillfällen talar om mänskligheten som över en miljon år gammal. Det må vara sant att människans föregångare funnits i miljoner år, men människan såsom vi känner henne i dag är blott några hundratusen år gammal.

Och möjligen blir slutet, om etruskerna, något katalogartat i framställningen.

Det förtar inte helhetsintrycket. Europas ungtid är en utomordentlig bok, lättläst och fängslande.
– – –
Europas ungtid: Nedslag i Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr., Sture Linnér. Wahlström & Wahlstrand 2015. ISBN: 978-91-46-22245-3.

Text: En skildring av Borås för resande (1882)

"Borås.

(420 km. från Stockholm, 122 km. från Göteborg och 85 km. från Varberg.)

Uppstad i Elfsborgs län med 4,750 inv. Staden, som har två bankkontor, är, jemte Ulricehamn, medelpunkt för gårdfarihandeln, idkar ansenlig handel med spanmål samt drifver en icke obetydlig fabriksrörelse för tillverkning af bomullsväfnader, lärfter och färgning. Genom sina jernvägar står staden i direkt förbindelse dels med det stora jernbannätet, dels med Vesterhafvet.

Hotel för resande äro: Jernvägshotellet, Borås hotell samt Hotel Vestergötland, tillika gästgifvaregård, de två sistnämnda med restauration, som dessutom finnes att tillgå å Stadskällaren samt Café du Nord.

Postkontoret ligger vid Stora torget och telegrafstationen vid Stora Brogatan.

Åkdon erhålles efter tillsägelse å hotellen eller gästgifvaregården. Från den sistnämnda skjutsas till Ramslätt 21 km., Gånghester 8 km., Byttorp 16 km., Tärby 8 km., Borgstena 21 km. och Sjömarken 6 km.

Borås stad, genomfluten af Viskan, anlades af Gustaf II Adolf år 1619 och privilegierades 1624, egentligen i och för gårdfarihandeln. Efter flera eldsvådor är Borås nu, ehuru nästan alla hus äro af trä, en bland Sveriges täckaste och mest välbygda landstäder, hvilket i förening med den vackra naturen icke torde förfela att ditlocka turisten. Den midt i staden på en kulle belägna kyrkan är vacker, och bland gatorna utmärker sig som promenadplats den med alléer planterade Allégatan. På torget står en obelisk till minne af Karl XIV Johan. Staden har lägre elementarläroverk och teknisk elementarskola samt utmärker sig särdeles genom sina fabriker, t.ex. Borås trikotfabrik, Viskaholms bomullsväfveri, flera ångfärgerier, kattuntryckerier, ånggarfverier, bryggerier, m. m. I den närmaste trakten, hvilken är särdeles angenäm, ligger det vackra Annælund."

— Illustreradt Sverige: Illustrerad handbok för resande och derjemte ett minne för dem som besökt landet. Fjärde omarbetade och tillökade upplagan. I. Södra och Mellersta Sverige. Med 201 illustr. samt 23 kartor och planer., Herman Hofberg, Albert Bonniers förlag. Stockholm 1882.

Bokrecension: Varia | Viktor Rydberg

Viktor Rydberg

Varia är en samling texter av den i sin egen tid gigantiske kulturpersonligheten, redaktören, professorn, skalden, akademiledamoten (etc.) Viktor Rydberg (1828-1895).

Varia utgavs i sin ursprungsversion året innan Rydberg dog. Det verkar som att han tänkt sig fler volymer i samma serie. När Rydbergs samlade skrifter några år senare utgavs hade till Varia fogats ytterligare uppsatser medan andra återkom på andra platser i utgivningen.

Mimer bokförlags utgåva från 2013, som jag nu läst, innehåller — sånär som på två texter — Rydbergs ursprungssamling, och utöver det ett urval av texterna i Varia från samlade skrifter. Totalt rör det sig om 36 uppsatser och artiklar i synnerligen blandade ämnen.

Med finns också en kort men mycket god inledning författad av Mikael Mosesson (f. 1973).

* * *

Rydberg är en lysande stilist, om än prosan är något tungfotad för en modern läsare.

Meningsbyggnaden är exakt och superb, metaforerna träffar konsekvent mitt i prick, formuleringarna är förbluffande pricksäkra och fogar i varandra som delarna i det mest utsökta snickerihantverk, oavsett om Rydberg för tillfället erinrar sig barndomsminnen eller om han polemiserar med en meningsmotståndare.

Se här, till exempel:

"... vad man kallar fantasien, den av själstorrheten och den praktiska snusförnuftigheten medlidsamt betraktade fantasien, är de stora upptäckternas springkälla."

Likväl är Rydbergs polemik något alldeles särskilt. Den har hållit sig dagsfärsk och är direkt njutbar att ta del av. Inte minst de texter som är svidande ironiska. I Varia handlar de polemiska texterna i synnerhet om kyrka och kristendom, vilket för min del passar alldeles utmärkt.

* * *

Rydberg var kristen, och kristen på ett sådant vis att det nog endast i konservativa kretsar väckt uppseende i Sverige i dag. I Bibelns lära om Kristus hade han argumenterat för att föreställningen om Jesu gudomlighet vore främmande för urkyrkan, och därmed lyckats riva upp en del damm i statskyrkoapparaten.

Men i Varia rör kritiken i ett antal texter mest hur Svenska kyrkan som sådan är utformad.

 Rydberg är utpräglat lågkyrklig i dess egentliga betydelse. För honom är prästerskapet inte något som hör hemma i en kristen församling: istället är det församlingen som sådan som genom dess medlemmar agerar auktoritet, och idealfallet är församlingen icke dogmatiskt bunden, utan tror utan metafysisk överbyggnad.

”Kristus såsom hela mänsklighetens profet och överstepräst var slutpunkten av allt särskilt, korporationsmässigt fungerande profet- och prästadöme.”

I de lutherska bekännelseskrifterna, som Svenska kyrkans lära vilar på, ser Rydberg inget särskilt förpliktigande, men noterar att somliga prelater nära nog ser bekännelseskrifternas författare som lika ofelbara som de anser bibelns författare vara det.

Hos Rydberg ställs dogmatiken och en med dogmatiken överensstämmande läsning av Bibeln i bakgrunden till fromma för tron som sådan och samvetets frihet i religiösa ting. Han vill icke se någon kristen i religiösa ting göra sig till omyndig under en annan människas auktoritet.

Ärkefiende för Rydberg blir de som vi idag skulle kalla lutherska fundamentalister, men som Rydberg kallar ortodoxa eller nylutheraner. Först förvånande, men sedan begripligt nog, ser han dem som katolicerande — och katolska kyrkan representerar för Rydberg möjligen något ännu värre än nylutheranerna — i och med att nylutheranerna önskar ett starkt prästämbete som ställer sig som auktoritet över församlingen och med ensamrätt att förkunna och hantera sakramenten.

Så var det inte i urkyrkan, menar Rydberg.

Där ägde var och en rätt att förkunna och sprida budskapet, förutsatt att man ansåg sig ha nådegåvan att göra så. Han ser de i samtiden kringvandrande kolportörerna och lekmannapredikanterna som mer representativa för kristendomen, än de präster som hårt försöker bekämpa dessa.

Rydberg ser nylutheranerna som vurmande för en prästkyrka, med ”anspråk på läroauktoritet och nådeförmedling.” Och församlingen blir endast ”en passiv faktor, en av herdarne vallad jord.” Dessa svartrockars äktenskap med vidskepelse som djävulstro menar Rydberg vidare mena till ”en fördjävling av hela människosläktet.”

Någon vän av en prästledd kyrka var Rydberg icke.

* * *

Det är emellertid inte alldeles lätt att spåra Rydbergs egen kristendom utifrån föreliggande texter.

När han talar om Jesus är det i regel som något slags etiskt föredöme, någon gång som ett föredöme bland andra. Jesus blir en idealmänniska, ”idealet för det mänskliga”, men aldrig en frälsare, aldrig en återlösare.

Till detta kommer att han menar att ”Alla historiens oövervinneliga krafter flyta innerst ur” en ”sedligt-religiös källa” i ett för honom osedvanligt patriotiskt och bombastiskt tal inför Svenska Akademien. En annan gång menar han att ”det religiösa livet” är ”kulturens livsträd”.

* * *

Rydberg hyser inga varma känslor för en materialistisk (eller kanske snarare ”mekanisk”, som han skriver) världsbild. Han menar märkligt nog att i striden om världsåskådningarna står teologen som vinnare. Han adderar ett täcke av odefinierad metafysik över världen, utan att jag som läsare blir riktigt klok på vad den här ultimata verkligheten egentligen består i, som han en gång försiktigt kallar ”den ordnande världsprincipen”, och han skriver att

”…människans tänkande är ett i hennes cerebrala inrättning brutet eko av det världsförnuft, som frambragt henne …”

Likväl bejakar Rydberg vetenskapliga framsteg. Han talar sig varm Darwins teser och kritiserar kyrkan för att ha skapat konflikt mellan tron och vetandet. Han uppskattar religionskritik, men vill inte att man avskaffar religionen som sådan: han ser både missbruk och gott bruk av densamma.

Men tvång i religiösa frågor vill han inte veta av. Den religiösa drift som han menar är allmänmänsklig kan icke ”finna tillfredsställelse i stats- eller prästkyrkans armar.”

Han ser människan som stadd i utveckling, inte blott darwinistisk anpassning – nota bene – utan förädling, där striden för tillvaron skall vika för samarbete, barmhärtighet, självförsakelse på bekostnad av egoismen.

* * *

Det blir vidare klart att Rydberg knappast kan kallas konservativ i politisk mening och ej heller socialist.

Men mycket konservativ, och möjligen en aning romantisk, är han däremot i språklig mening, och då syftar jag på hans omfattande vurm för svenska modersmålet och nordiska namn. Han ogillar att hitta tyska och franska glosor i språket, och menar att den egentliga svenskan talas i bondstugorna, att det är där den förnämsta språkkänslan finns.

Rydberg har till och med sammanställt en lista med 258 fornnordiskt klingande namn att nyttja för dem som vill bevara det nordiska och inte riskera att ge sina barn utländskt stammande namn såsom Anette, Lisette, Louise, Richard, Reinhold, Berta, och tidigare i svenskan inkorporerade namn såsom Anders, Petter och Måns…

* * *

I Varia påvisas tydligt Viktor Rydbergs mångsidighet. Han skriver med självklarhet i olika ämnen, vare sig det nu handlar om mediala förmågor, som han ser som stammande ur mediets eget undermedvetna snarare än från andar, eller om konstteori, inom vilken han risar naturalism och realism.

Anledningen till att man bör läsa Viktor Rydberg i dag är väl delvis för att studera hans stil, hur elegant han formulerar sig. Han är inte den fjäderlätta flöjtdrillen, men tonföljden som kommer ur den maffiga trombonen.

Inte minst i religionsvetenskapliga eller teologiska frågor har Rydberg fortfarande mycket att bidra med, även om han i dag är långtifrån så kontroversiell som han en gång var.
– – –
Varia, Viktor Rydberg. Förord av Mikael Mosesson. Mimer bokförlag 2013. ISBN: 978-91- 87593-06-2.

Bokrecension: Völsungasagan | Inge Knutsson (övers.)

"Sigurdsristningen", 1000-talet, Ramsundsberget, Sundbyholm

Völsungasagan är en isländsk högmedeltida berättelse med fornnordiska rötter. Den klassificeras som en så kallad fornaldarsaga. Jag har läst texten i översättning av Inge Knutsson (f. 1948). Litteraturvetaren Staffan Bergsten (f. 1932) medverkar med en informativ inledning.

* * *

Völsungasagans innehåll är mycket centralt i fornnordisk poesi. En stor del av den äldre Eddans kväden handlar om olika händelser som stammar ur samma berättelse. Någon gång kring år 1300 satte sig någon och sammanställde sagoversionen vi har, och använde sig då bland annat av Eddakvädena och säkert annat material som vi nu gått förlustiga. Författaren har även använt sig av de delar av äldre Eddan som rivits ur vårt bevarade huvudmanuskript Codex Regius.

Handlingen i sagan är förlagd till Norden, Tyskland och Frankrike. Själva den övergripande berättelsen är bekant också från kontinenten: den tyska versionen — som är oberoende av Völsungasagan — kallas Nibelungensången.

* * *

Det är inte lätt att försöka sammanfatta Völsungasagan så där lite knappt och koncist. Händelserna är för många och persongalleriet för rikt. Men jag ska försöka att skissa upp den mer centrala händelseutvecklingen.

Namnet Völsungasagan syftar på släkten Völsungarna. Denna ätt stammar från allfader Oden själv. Odens son Sige får många dådkraftiga och hjältemodiga ättlingar. Barnbarns barnbarns barn till Oden är genom denna ätt Sigurd Fafnesbane, berättelsens centralgestalt.

Sigurd Fafnesbane får sitt namn av att han dödat draken Fafner. Sigurd tillskansar sig dennes skatt som emellertid även bringar den som äger den i fördärvet. Sigurd är dessutom intrasslad i ett synnerligen krångligt triangeldrama som till sist leder till hans död. Fokus i berättelsen blir sedan Sigurds hustru Gudrun och hennes fortsatta öden, då hon agerar som hämningslös hämnare.

* * *

Till skillnad från de isländska släktsagorna är Völsungasagan helt fiktiv. Den utspelar sig visserligen huvudsakligen under folkvandringstiden och historiska personer som Attila förekommer, men rimligen mest för att knyta berättelsen till den visserligen förflutna med likväl verkliga historien.

Att berättelsen varit mycket spridd står klart. Vi återfinner motiv ur densamma på många stenristningar, och åtskilliga kväden ur Eddan skildrar som sagt delar av den.

Det är därför särskilt märkligt att hela sagan, som alltså försöker att knyta ihop fragmenten till en sammanhängande nedtecknad text flera århundraden efter att den bör ha börjat att berättas, inte i sin helhet översatts till svenska sedan 1737, innan  Knutssons översättning 1991.

Den okände författaren skriver under högmedeltiden under inflytande av de litterära ideal som rådde då. Riddarromanens värderingar inflyter i den fornnordiska sagan, så att helheten blir en blandning av olika världar, och den gamla isländska sagostilens kärva knapphet märker man inte mycket av. Dock bärs berättelsen upp av sin inneboende explosivitet, händelsernas råhet, tragiken, spänningarna.

För det är en oerhört rå berättelse. Völsungasagan får nästan Gamla testamentet att gå och ställa sig i en vrå och skämmas i jämförelse. Vi har barnamord, incest, självmord, mordbrand, tortyr, förgiftning, förräderi, fältslag, kluvna kroppar, spräckta huvuden och vassa svärd.

Och mitt i allt detta står konungasonen Sigurd Fafnesbane, en högmedeltida och tillika fornnordisk övermänniska, en tadelfri hjälte, ett ideal. Han är stor och stark, vis och modig, han räds inte döden utan accepterar ödet, hur det än må se ut. Han är artig men har ögon så vassa att nästan ingen vågar möta dem, han är klok och vältalig och äger stor övertalningsförmåga.

Och alla sina stora företräden till trots måste han möta sitt öde, och det ej på slagfältet utan genom förräderi av sin egen ungdomskärlek, den hjärtekrossade fallna valkyrian Brynhild, samt hennes bröder, varav en är Sigurds egen svåger Gunnar. Sigurd får ett svärd genom livet när han ligger och sover.

* * *

Det medeltida inflytandet till trots lyser det fornnordiska igenom, kanske tydligast genom den allomfattande ödestro som hela tiden är närvarande, och som också motiverar alla agerandes dödsföraktande mod: de vet med sig att de ska dö när ödet så utsett, och det lönar sig därför inte att kämpa emot eller att dra sig undan fara.

Men ytterligare ett motiv som följer genom hela historien är det gamla blodshämndsmotivet, så vanlig i isländska sagor. En ogärning hämnas av den förfördelades släktingar, om så hämnden må serveras med list eller med rå styrka, med trolldom eller med stridsyxa.

Möjligen kan man även nämna de noggrant beskrivna släktförbindelserna som ett arv från äldre isländska sagor. Dessa relativt invecklade sammanhang avhjälps emellertid hjälpligt av en bifogad släktkarta i bokens inledning.

* * *

Völsungasagan är en text som tål att läsas många gånger om. Den skänker förståelse för de äldre och svårbegripliga Eddadikterna, som den dessutom gärna citerar. Och den ger en välbehövlig överblick över den nordiska versionen av en samgermansk sagocykel, en överblick vi inte kunnat nå vår okände 1300-talsförfattare förutan.
– – –
Völsungasagan, Inge Knutsson (övers.). Inledning av Staffan Bergsten. Studentlitteratur 1991. ISBN: 91-44-32771-4. 173 sidor.

Öppet brev till Tommy Dahlman

Andreas Creutz, Tommy Dahlman

Med anledning av de senaste dagarnas mediestorm om pastor Tommy Dahlman och hans vänner som undertecknat en debattartikel där de som lever som homosexuella förklaras icke äga tillträde till himlen.

Bäste Tommy, 

Vi har känt varandra några år, även om vi sällan haft kontakt den senaste tiden. Det var ett bra tag sen vi satt ner och förtroendefullt pratade om svåra ämnen och du bjöd på dyr whisky som smakade så gott. Men jag har inte släppt dig ur synfältet, jag har betraktat vad du haft för dig på avstånd. Jag har sett ditt återtåg till kyrka och kristendom. 

Och vad jag sett har gjort mig frustrerad. Jag har sett hur du har gått från en dialoginriktad och problematiserande samtalspartner, till en fundamentalistisk biblicist med självklara svar på svåra frågor. Jag har sett dig omforma varje komplext mönster till en enda linje. 

Och om och om igen har fokus hamnat på frågan om homosexualitet. Dina ord har blivit allt skarpare; från dess att du lät mig läsa ett blogginlägg i förväg för att bedöma det, intill dess att du nu förklarar att homosexuella människor hamnar i helvetet. 

Och vet du vad? Jag håller i viss mån med dig. Jag håller med dig om att bibeln, läst i sin helhet och med hänsyn tagen till kontext, svårligen kan fås att förespråka eller tolerera homosexuellt samliv. Varje gång bibeln uttalar sig om samkönad sexualitet är det i stränga, mycket stränga, ordalag. 

Men så uppstår då problemet. 

I stället för att se bibeln för vad den är: en samling skrifter från olika århundraden av okända författare med obefintliga insikter i psykologi, biologi, sexologi och med skriande kunskapsluckor om omvärlden jämfört med valfri tioåring av idag, så väljer du att gudomligförklara varje kommatecken du kan hitta i textsammanhopningen av dessa människor. 

I stället för att se dess budskap för vad det är: mängder av människors föreställningar om gud, så väljer du att se det som ett enda, sammanhängande budskap, icke från människor, utan från Gud själv. Din övertygelse är så stark därom, att du låter varje ansats till anständighet, varje rimlighetsbedömning, varje hänsynstagande fara. Du bjuder medmänskligheten på dörren med hjälp av vad du själv, med naiv självklarhet, uppfattar som gudagiven sanning. 

Om du kunde nalkas bibeln som filologen nalkas Iliaden eller som historikern nalkas Eddan hade mycket varit vunnit; du hade haft frihet att väga, att välja, att inte vara låst. Om du kunnat ha ett vetenskapligt förhållningssätt till bibeln hade du kunnat tillåta dig att vara skeptisk, att förkasta det motbjudande, att fördjupa dig i det intagande. Men icke. Närsynt låser du dig vid bokstaven och ser inte meningen. 

* * * 

Nu går drevet mot dig. Du upplever det nog som ett helgande martyrium, ett lidande för din Gud. Tillropen från andra fundamentalister styrker dig. Men i själva verket är människors avvisande reaktioner mot vad du uttryckt nog bara en ryggradsreaktion mot en inställning som i civiliserade sammanhang stinker av förflutenhetens likdoft, uppstigande från gravar som aldrig borde ha öppnats igen. 

Du må se dig som ett Kristi sanningsvittne, men agerar som en avgrundens apostel när du med fariséartat högburet huvud dömer kristna medmänniskor till helvetet beroende på vem de råkar älska. Och jag har svårt att se hur du, den vältalige, vänlige Tommy som jag kände, kan ställa dig bakom din egen retorik. 

Jag hoppas att du återigen vågar dig på att problematisera. Jag hoppas att du framöver släpper in lite dagsljus i den krypta av unkna föreställningar där du nu murar in dig. Jag hoppas att det blir så för din skull, men också för alla deras skull som måhända påverkas av det svavel som pyr i dina ord. 

Din forne vän, 

Andreas Creutz

Text: Resenären

Vägen är regnblöt. En man går utmed den. Många bilar far förbi, men trottoaren är bred. Hans hår och hans ansikte är vått och den långa, svarta rocken håller han stängd med ena handen. Den andra handen håller en glödande cigarett till munnen. Mannen går inte fort. 

En stånkande buss kör intill en hållplats där bredvid. Mannen stannar och ser sig omkring, slänger cigaretten på marken. Busschauffören fångar hans blick och vandraren stiger på. 

Mannen sätter sig. Bussen är nästan tom. Ansiktet slappnar av, han blundar och hör dieselmotorn accelerera. Sätet skakar, det smattrar hårt mot rutan och chauffören där framme ökar hastigheten på vindrutetorkarna. Åskmuller överröstar maskinljuden. 

När mannen öppnar sina ögon ser han inte ut. Där är bara grådunkel. Och regn. Regn. 

- Nu är vi snart hos Hans, säger en röst. 

Mannen tittar åt sidan och ser en gumma i grå kappa med en Ica-påse på golvet framför sig. Mannen svarar inte. 

- Hans tyckte det var dags att träffa dig nu. 

Mannen ser på gumman. 

- Vilken Hans? 

Gumman ler, hon saknar tänder. Så skrattar hon för sig själv. 

- Åh, du träffar honom snart. 

Bussen gör en gir. Mannen anar en väg utanför framrutan, men mest ser han regndroppar som krossas mot glaset. 

De åker en halvtimme utan att stanna innan chauffören saktar ner. Han svänger tvärt åt olika håll innan något tornar upp sig framför dem. Det är ett stort garage. Chauffören saktar ner och krypkör in i byggnaden. 

Det är kalt därinne. Lysrörsbelysning, grått betonggolv. När motorn stängs av hörs musik. 

- Du ska av här, ropar chauffören och öppnar de bakre dörrarna.  

Mannen i svart rock reser sig. Gumman ser på honom och ler. Så går han av. 

Vid en soffgrupp står en liten man. Han spelar trumpet. Trumpetaren nickar åt mannen, nickar åt honom att komma. Och medan mannen går mot honom stånkar bussen igång och backar ut. Chauffören vinkar och ler.

När mannen kommit nära trumpetaren slutar han spela och räcker fram handen. 

- Välkommen! Tack för att du kunde komma! Slå dig ner så att vi får prata lite. Jag har mycket att berätta för dig.

Bokrecension: Old Norse religion in long-term perspectives | Anders Andrén, m.fl. (red.)

Långhus i genomskärning, sen järnålder

Old Norse religion in long-term perspectives: Origins, changes, and interactions är en samling vetenskapliga rapporter, redigerad av Anders Andrén, Kristina Jennbert och Catharina Raudvere. Volymen ingår i forskningsprojektet Vägar till Midgård och utgavs 2006, efter en konferens i Lund 2004.

* * *

Det är en gedigen volym, Old Norse religion in long-term perspectives. Ett sjuttiotal forskare har bidragit med lika många texter som ur mängder av olika perspektiv belyser fornnordisk kult och kultur. Det är inte en alldeles lättillgänglig samling rapporter: i regel är de strikt akademiska och emellanåt sammanställda med ett språk som kräver en del förkunskaper inom respektive område.

Boken kräver således ett rejält intresse för ämnet.

Det har jag, tack och lov.

Nordisk förkristen kult och kultur fascinerar mig; egentligen handlar det kanske i stor utsträckning om att jag vill få en bred och djup förståelse för en verklighet som i hög grad ännu var obesmittad av den andliga pest som kristendomen kom att innebära.

Problemet är dock, att nästan all text som vi har bevarad – förutom tidiga runinskrifter – är nedtecknad i kristen tid. Det gör att förståelsen måste bli fragmentarisk och osäker. När sagor, kväden och berättelser skrevs ner, skrevs de ner av personer med en helt annan världsbild än dem vilkas tid de skildras: det blir därför en grannlaga uppgift att försöka komma bortom eventuell kontaminering genom, när det gäller texterna, stenhård källkritik.

I Old Norse religion in long-term perspectives har emellertid en stor del av innehållet vikts åt arkeologiska undersökningar och resultat.

Arkeologin sätter oss, till skillnad från de flesta texterna, i direktkontakt med den förhistoriska nordiska järnåldern. Men inte blir det lättare att tolka fynden för det: den arkeologiska forskaren har resultatet av riter och handlingar i det förflutna, men att försöka utröna sammanhang, att nå svar på varför lämningarna ser ut som de gör, är näppeligen något enkelt, vilket också texterna i volymen visar prov på i sin försiktighet och i sina mer eller mindre långtgående hypoteser.

På det stora hela förblir vår kunskap bristfällig. Den fornnordiska världen möter nutidsmänniskan som ett tusenbitars pussel utan facit, där vi bara har ett hundratal bitar tillgängliga, och där vi inte ens med säkerhet vet om de bitar vi faktiskt har ens hör till bilden vi försöker mana fram.

Tvärsäkerhet bör man därför lämna åt sidan och istället ödmjukt vandra myrsteg fram på knappt farbara vägar för att möjligen få en bit att passa vid en annan: att göra ett kunskapsfragment en aning större, att låta ett fragment kasta ljus över ett annat, dunklare.

* * *

Artikelförfattarna tar med den hågade läsaren på en rundtur bland nedgrävda guldgubbar, gravplatser, intertextuella sammanhang, tolkningar av bildstenar, mytologiska tematan, forntida idéer, bildkonst, torshammare, språkvetenskapliga frågeställningar, receptionshistoria och långt mycket mer.

Men det jag efter läsningen främst tar med mig är ett caveat: att vara försiktig med slutsatserna, att inte nödvändigtvis låta texter som nedtecknades på 1200-talet – som de båda eddorna – vara självklara förklaringar till seder hundratals år tidigare, att bejaka oklarheten, det dunkla, det osäkra.

Den fornnordiska religionen var död när man började skriva ner myterna, sagorna, kvädena. De utgör i sin tid ekon, mer eller mindre förvrängda av seklerna som gått, från en tid som redan vid nedskrivandet definitivt låg i det förflutna.

Det hindrar emellertid inte att man – med juvelerarens försiktighet och noggrannhet – mycket väl kan försöka rekonstruera det som var. Och den rekonstruktionen vill jag hålla mig uppdaterad med, och att läsa Old Norse religion in long-term perspectives blir ett sätt att göra just det.
– – –
Old Norse religion in long-term perspectives: Origins, changes, and interactions, Anders Andrén, Kristina Jennbert, Catharina Raudvere (red.). Nordic Academic Press 2004. 2006. ISBN: 978-91-89116-81-8.

Frejkällan

Jag ska berätta hur det gick till. 

Jag minns särskilt den sista vårdagsjämningen. Jag var liten då, så det var riktigt längesen. Och hela bygden var där, vid Frejkällan. 

Eskil Björn hade varit iväg och köpt några fula engelska trälar. Dem ledde de fram till Ulf Härgen som hade vargpälsen på sig. Ulf skar upp halsen på den första trälen och lät blodet rinna ut i silverfatet. Sen högg han av huvudet. Huvudet lade han i gropen de grävt där bredvid. Men blodet hällde han som gåva i Frejkällan.  

De andra två trälarna gjorde de likadant med och deras kroppar brände de upp nere vid sjön sen. 

Vi visste det ju inte då, men det var sista gången de gav blodsgåva i Frejkällan. Eskil hade hit en prästmunk några år senare och lät kristna sig. Ulf Härgen försvann en natt med sina knivar och yxor och fat och bägare. Jag tror att det var ungefär när Eskil döptes. De gamla gudarna kunde inte trivas med munkarna och deras böner, sa man.  

Men jag gick upp till Frejkällan varje vårdagsjämning i gryningen. Och ni tror mig inte nu, men alltid viskade det så märkligt från platsen där huvudena hade grävts ner, och alltid gick det vågor på källan, fastän ingen vind märktes av.  

Nu är det många år sen jag var uppe där. Men jag tror nog att några av oss som var med den sista gången ibland tar sig dit och minns Ulf Härgen, och Eskil Björn som han var innan han byggde kyrkan. Och jag tror nog att de som hittar dit upp fortfarande hör hur det viskar i marken och skvalpar i den djupa källan där. Åtminstone de som inget dop har tagit.

Bokrecension: Den dynamiska medeltiden | Michael Nordberg

Den dynamiska medeltiden är skriven av historikern Michael Nordberg (f. 1930). Boken utgavs första gången 1984. Jag har läst boken i en elektronisk nyutgåva från 2013.

* * * 

Den dynamiska medeltiden utgör ett slags försvarstal för en syn på medeltiden som allt annat än de mörka seklen mellan antiken och renässansen. Genom ett myllrande persongalleri och oräkneliga exempel visar Nordberg tvärtom att stora delar av medeltiden var en period för kyrkokritik, intellektuellt grundläggningsarbete, statsbildning och på många sätt en tillväxtperiod.

Fokus för skildringen ligger på tiden mellan 1000 och slutet av 1400-talet, och scenen är i första hand europeiska kontinenten och England och i all synnerhet Frankrike. Den tidiga medeltiden föregås således med tystnad.

* * *

Det blir för läsaren att bryta med många fördomar under läsningen av den mycket njutbara volymen.

Särskilt den utbredda kyrkokritiken intresserar mig.

Nordberg visar hur den senare reformationen inte uppstod som en blixt från klar himmel, utan hur Luther och de andra reformatorerna använde idéer som redan sedan länge funnits i omlopp för att förändra kristenheten för all framtid. Luther må ha varit droppen som urholkade stenen, men många droppar hade fallit innan reformatorns navelsträng ens klippts i slutet av 1400-talet.

”Luther betecknar inte något nytt, utan slutet på en mycket lång utveckling.”

Nordberg påtalar vidare hur idéer som vi idag ser som mycket moderna haft företrädare redan under medeltiden. Sådana saker som representativ demokrati och kvinnors rättigheter var inga okända storheter, även om fenomenen inte slog igenom.

Nordberg visar också — vilket kanske kan förvåna — hur folk i allmänhet hade det bättre under till exempel 1200-talet fram till pesten under 1340-talet, än under tiden några hundra år längre fram. Nordberg skriver rentav att man under 1400-talet hade det ”kolossalt mycket bättre” än vad som senare skulle bli fallet.

* * *

Föreställningen om medeltiden som en epok där människan var helt underordnad kyrkan bevisar Nordberg vara förfelad.

Vid sidan av de imponerande katedralerna finns i litteraturen en svidande kritik av präster och kyrka. Diktverk svämmar dessutom över av ekivoka motiv. Visserligen är detta tiden för inkvisitionen, men det är också en tid då intellektuella frimodigt kunde kritisera sådana saker som påvedömet och en korrumperad kyrkoorganisation.

Nordberg skriver:

”... antiklerikalismen, en fientlig och/eller föraktfull inställning till prästerskapet, [går] som en röd tråd genom Västeuropas historia från 1100-talet till 1500-talet.”

Nordberg menar till och med att kritik mot prästerskapet är det vanligaste litterära motivet under 1100-talet och framåt, och tog sig uttryck i all ”från de plumpa vulgärskämten till den allvarliga kritik som bottnade i djup andlig vånda över kyrkans förfall.”

Obekvämheten med den stora kyrkan torde icke så lite inverkat på de många olika sekter som under medeltiden blommade upp i Europa. Nordberg menar till och med att medeltiden präglades ”av stor religiös mångfald” och att alltså långt ifrån alla underordnade sig katolska kyrkans primat och dogmatik.

* * *

Vidare noterar Nordberg att medeltiden tillät klassresor i större utsträckning än vad man emellanåt föreställer sig.

I synnerhet fanns det två möjligheter för i synnerhet söner från fattiga omständigheter att lyfta sig till samhällets högre nivåer: en kyrklig karriär och senare en ämbetsmannakarriär hos en kungamakt med allt större administrativa behov.

Inom dessa två karriärvägar tog man givetvis hänsyn till anor, men väl så viktigt verkar många gånger personlig kompetens och snille vara.

En fattig med begåvad gosse kunde få sina studier sponsrade genom donerade medel och sedan genom allt högre ämbeten klättra i samhällsstegen och inom några generationer kunde en familj ha blivit riktigt välmående, även om adelskap var reserverat för fåtalet. Studier stod, skriver Nordberg, öppna för var och en som kunde betala för sig.

Klassresa kunde eventuellt också åstadkommas genom lantbrukares smarta uppköp av jord, inte minst under de perioder då befolkningen sjönk, till exempel i samband med pesten, då stora egendomar kunde förvärvas billigt, och i samband med nyodling.

Nordberg vill med detta visa, att medeltidens klassamhälle inte var helt och hållet statiskt:

”… möjligheterna till ståndscirkulation [var] betydligt gynnsammare än vad man i allmänhet föreställer sig …”

* * *

Den vanligaste typen av människa under medeltiden levde nog med de egna tuvorna som främsta horisonter, och trodde sannolikt på vad sockenprästen predikade, till vilket adderades en icke föraktlig mängd övertro — det som vi i dag kallar vidskepelse.

I allmänhet var det säkerligen nog att försöka säkra sitt dagliga bröd och under sin livslånga kamp för uppehället efterlämnade bara en ytterst liten minoritet något skrivet efter sig och när de dog försvann också deras liv så snart minnet efter dem slocknat.

Men ur ett större perspektiv visar ändå Nordberg att åtminstone hög- och senmedeltiden inte nödvändigtvis var en så mörk epok som man gärna tänker sig, och som Nordberg själv menar att många skolläroböcker fortfarande förmedlar som en sanning. Det fanns uppenbarligen en dynamik, det fanns uppenbarligen möjligheter för den benägne och begåvade, ehuru de flesta levde och dog på jorden de brukade och bebodde.

Om något lyckas Den dynamiska medeltiden att balansera och nyansera epoken på ett gott sätt, genom att förse läsaren med fakta och oräkneliga exempel. — Över tvåhundra personnamn finns representerade i volymens namnförteckning.

Nordberg visar att det trots allt inte var otänkbart att flytta sig både geografiskt och socialt. Han visar att medeltiden absolut inte var tom på intellektuella framsteg.

Därför blir också bokens titel särskilt träffande i förhållande sitt innehåll: dynamiska är just det begrepp jag själv efter läsningen vill sätta på de sekler som kanske inte nödvändigtvis var så depressiva som man annars lätt tror.
– – –
Den dynamiska medeltiden, Michael Nordberg. Nordstedts 2013. ISBN: 978-91-1305-493-3.

Bokrecension: Hedendomen i historiens spegel | Catharina Raudvere, m.fl. (red.)

Tors fiskafänge

Hedendomen i historiens spegel: Bilder av det förkristna Norden är en samling texter utgivna inom forskningsprojeketet Vägar till Midgård – Nordisk hedendom i långtidsperspektiv (2000-2007). Redaktörer för boken, som utgavs 2005 som publikation nummer sex från projektet, var Catharina Raudvere, Anders Andrén samt Kristina Jennbert.

* * *

Titeln på föreliggande bok är sällsynt väl vald, eftersom de olika essäerna ur olika aspekter fokuserar på receptionen av hedendomen främst men icke uteslutande i senare tid. Det handlar alltså om hur det hedniska materialet och de hedniska idéerna speglas i eftervärlden, hur man förstått dem och använt sig av dem.

De åtta olika författarna har använt sig av några av sina olika infallsvinklar för att problematisera ett antal olika ämnen. Vi får således läsa om hur Odensgestalten skildras i Saxos Grammaticus Gesta Danorum. Vi får myten om Tors fiskafänge med jätten Hymer problematiserad och satt i ett större perspektiv genom en jämförelse med en på sin tid spridd kristen liknelse.

Läsaren får också stifta bekantskap med 1700-talshistorikern Sven Lagerbring och hans förhållande till förkristen nordisk historia. Vi får också ur konsthistoriskt perspektiv en inblick i svensk 1800-talskonst skildrande norröna motiv.

Därtill ställs vi inför en marxistisk genomgång av Nibelungentraditionens frånvaro av arbete, en intressant redogörelse för modern asatro – som visar sig i allt väsentligt vara en synnerligen modern företeelse. Ytterligare en text analyserar den danska tecknade serien Valhalla och avslutningsvis får en ganska svårbegriplig text om televisionens roll i fragmenterandet av historien, enär den icke med ett ord berör norrönt material.

* * *

Det ursprungliga stoffet är som det är: vi möter det i Eddorna, i sagorna, på runstenar. Dessa källor till kunskap om förkristen nordisk kult och kultur är emellertid inte självförklarande. Varje tid och väl i princip varje läsare måste ta till sig stoffet utifrån sina förutsättningar och sin kunskap och förhålla sig till det utifrån det kunskapsläge som den personen befinner sig i.

Det är alltså inte så lätt som att man kan läsa den äldre Eddan och sedan tro sig ha en karta över hur livet i den fornnordiska världen tedde sig. Vad vi får är fragment, vad vi får är produkter av en annan kultur: dessa utgör skärvor som måste problematiseras, såsom flera av forskarna i Hedendomen i historiens spegel förtjänstfullt gör.

Inte minst Henrik Jansons text om Tors fiskafänge är ur detta perspektiv fascinerande. Essän gör att man måste ställa sig frågan huruvida fiskemyten ursprungligen kunde finnas till utan den kristna liknelse som dokumenterats tidigare, eller om läget måhända är det omvända: att den germanska myten påverkat kristna förkunnare långt innan den skrevs ner.

Ingenting är självklart inom ett ämnesområde som är så dunkelt och där källmaterialet är så sprött.

Problematiseringen som förhållningssätt är nog det jag i första hand tar med mig från läsningen av Hedendomen i historiens spegel, nämligen vikten av att ständigt läsa, läsa om, tolka och sätta texterna i samband med varandra och i sitt sammanhang, för att på den vägen försiktigtvis kanske träda närmare wie es eigentlich gewesen, alltså: hur den förkristna världen egentligen kan ha sett ut i Norden.

Svaren kan vi kanske aldrig få, men för den sakens skull bör vi inte upphöra med försöken att nå dem.

* * *

Som en del av forskningsfältet som behandlar norrön kult och kultur innehåller Hedendomen i historiens spegel intressanta informationer och reflexioner. Boken ger ytterligare några pusselbitar i ett pussel vars motiv vi inte säkert känner och vars omfång likaledes måste vara okänt.
– – –
Hedendomen i historiens spegel: Bilder av det förkristna Norden, Catharina Raudvere, Anders Andrén samt Kristina Jennbert (red.). Nordic Academic Press 2005. ISBN: 978-91-87675-24-9.

Dikt: Naglfar

I fören står fadern –
fadern till Hel
och till Fenris
och ormen –
i fören på nagelskeppet,
och varma vindar viner.
Med kräklan slår han i relingen:
"Framåt, mina döda! Framåt!"
Och skeppet kränger
och skymningen faller.

Loke och Sigyn

"Loke och Sigyn" (1863) av Mårten Eskil Winge (1825-1896)

"Då kunde fängsel man vrida 

av Vales tarmar, 

ganska fasta voro 

fjättrarne snodda. 

I kedjor såg hon ligga 

under Kittellunden 

en led skepnad 

med Lokes drag. 

Där sitter Sigyn 

i sorg hos maken, 

föga väl till mods. 

Veten I än mer och vad?"

Völuspa, v. 34-35

Bokrecension: Augustus | Adrian Goldsworthy

En ung Augustus

Augustus: En biografi är skriven av brittiske historikern Adrian Goldsworthy (f. 1969) och översatt till svenska av Charlotte Hjukström. Boken utgavs både på engelska och svenska första gången 2014.

* * *

Goldsworthy har tidigare skrivit en biografi om Julius Caesar, som jag skrev om här.

I Augustus förs läsaren återigen tillbaka till den enastående romerska civilisationen. Det är ett prassel av togor, ett klingande av svärd, ett huggande av marmor som möter oss. Det är viskningar i pelargångar, diskussioner i curian och tal från Rostra.

* * *

Augustus är lättläst. Den är skriven på ett populärvetenskapligt vis, men har samtidigt en mycket omfattande notapparat och litteraturförteckning som nog skänker tillfredsställelse också åt den mest kritiska läsaren av den historiska professionen.

Likväl är det svårt att få grepp om bokens huvudperson, princeps Augustus, född Gaius Octavius. Han skymtar fram som människa av kött och blod mest i de anekdoter och brev som finns bevarade — som till exempel när vi får veta att han inte var en morgonmänniska och att han ibland slumrade till i sin bärstol.

Skildringen är i regel strikt kronologisk: först hände detta, sen hände det, och det ledde i sin tur till detta. Kronologin är indelad i större perioder av Augustus liv. Det kronologiska upplägget skänker konturerna av ett liv, det ger ett schema, men föga kött och föga blod.

* * *

Emellertid är det svårt att dra någon annan slutsats av Goldsworthys genomgång, än att Augustus var en enastående statsman, hur många lik han än trampat på för att nå dit han omsider nådde. Genom sin hänsynslöshet och sitt strategiska sinnelag lyckades han svinga sig upp till den gudaförklarade Julius Caesars maktposition, hans mormors bror och tillika styvfar. Och sedan vidare.

Samtidigt förmådde han, trots att han genom sin kontroll av rikets arméer ägde den absoluta makten i imperiet, bevara ett sken av legitimitet och republikanism. Det byråkratiska och ämbetsmannastyrda riket hade kvar sina questorer, tribuner och konsuler, även om Augustus själv till sist var den som bestämde. Rom blev:

”… en monarki i alla avseenden utom till namnet …” 

Själv föredrog Augustus titeln princeps, den främste medborgaren. Att kalla honom kejsare är anakronistiskt, eftersom titeln inte existerade i hans egen tid, utan då fortfarande var Augustus familjenamn: Caesar. Men för hans reella position är det ändå en rimlig beteckning: han var härskaren, hur intakt beslutsapparaten i romerska riket än var till skenet.

* * *

Augustus var på det stora hela älskad, förstår vi av Goldsworthys bok. Efter att inbördeskriget som följde på maktkampen efter mordet på Julius Caesar avslutats kunde Augustus med några få undantag låta freden breda ut sig inom riket. Och när han nått upp i dryga trettioårsåldern hade han inte längre några rivaler om makten kvar.

Han var vad vi skulle kunna kalla en upplyst despot, som klarade av att bli motsagd i senaten och rent av skämtad med och om. Han verkar själv haft sinne för humor. Och sina många livvakter till trots var han nästan ofattbart tillgänglig för medborgarna: en vanlig plebej kunde äga realistiskt hopp om att personligen få träffa romarrikets envåldshärskare.

Därtill var han generös: han såg till att de fattigaste invånarna i Rom fortsatte att få gratis säd, och efter en del storartade framgångar vid rikets fronter kunde samtliga stadsbor belönas med generösa penninggåvor.

Augustus visste helt enkelt hur man höll sig väl med folket, och avböjde gång på gång diverse hedersutnämningar som senaten ville skänka honom. Han restaurerade monumentala byggnader och byggde nytt: som han själv lär ha sagt, han till ett Rom av tegel och lämnade ett Rom av marmor.

* * *

Vi anar i Augustus lätt den skicklige strategen, som vilade sin maktposition på en tjänstvillig armé och en tillgiven allmänhet. De som representerade de allvarligaste hoten mot hans personliga uppgång rensades ut genom mordaktioner — proskriptioner — redan efter det stora inbördeskriget under hans tonårstid. Därefter följer decennier av maktkonsolidering.

Stenhård var han emellertid mot sin egen familj, som han verkar ha velat göra till ett mönster för romersk dygd. Sin egen dotter landsförvisade han för resten av livet på grund av hennes otrohetsaffärer: han lät ingen skugga falla över sig själv och varje orosmoln nära honom fördrevs.

* * *

Julius Caesar, legend redan i Augustus tid, var fältherren som blev statsman och diktator. Augustus var aldrig främst en fältherre: sådant överlät han åt sina militära förtrogna. Efter den första tidens krigföring var statsmannaskapet hans sysselsättning.

Och vi förstår att Augustus under sitt långa liv — han blev nästan åttio år — måste ha arbetat i extrem omfattning, för att lyckas hålla alla trådarna till alla Roms angelägenheter i sin hand eller i sina få förtrognas händer.

Och vad vann han på det? Av Goldsworthys framställning får jag intrycket att Augustus verkligen brann för Roms bästa, att han såg staten nästan som sin egen trädgård, som han vårdade och ansade med fingertoppskänsla. Han tog sig inte dit han tog sig av begär efter rikedom eller lyx: trots sin förmögenhet levde han förhållandevis enkelt i relation till hur han kunde ha levt.

Ja, han ville ha makten, men kanske var det så enkelt att han ville ha den för att på bästa sätt kunna sköta om sin stat, sin egen trädgård, som han inte lät ogräs eller vilddjur förstöra.

* * *

Adrian Goldsworthys Augustus: En biografi är allmänbildande och välskriven. Det hör emellertid till sakens natur att man lätt blir förvirrad av alla namn, men framförallt de på romerskt-aristokratiskt vis oerhört komplexa släktrelationerna. Goldsworthy är dock pedagogisk och upprepar förhållandena för läsaren, och dessutom finns släkttavlor till hjälp.

Själv väljer jag att inte hänga upp mig på de mer intrikata släktsambanden, och tillåter mig istället att fira en läsfest i Augustus sällskap under Goldsworthys värdskap – på Forum Romanum, i Germanien och Gallien, i Grekland och hela den antika värld som var känd för honom som till allt utom namnet var monark i Rom.
– – –
Augustus: En biografi, Adrian Goldsworthy. Övers. Charlotte Hjukström. Historiska Media 2014. ISBN: 978-91-7545-156-5.

Bokrecension: Tjänstekvinnans son I-II | August Strindberg

En ung August Strindberg

Tjänstekvinnans son I-II utgör de två första delarna i en självbiografisk serie om fyra volymer skrivna av August Strindberg (1849-1912).

De två första delarna utgavs 1886-1887 under titlarna Tjänstekvinnans son: En själs utvecklingshistoria (1849-1867) och Jäsningstiden: En själs utvecklingshistoria (1867-1872). Boken är försedd med efterord och kommentarer av Hans Lindström. Rune Helleday har dessutom bl.a. medverkat med kartografiska kommentarer.

* * *

Jag läste nog Röda rummet för tidigt, för därefter kom jag att uppfatta Strindberg som olidligt tråkig. Att han sen dessutom är så populär gjorde väl sitt till för att få den litterära elitisten i mig att backa några steg från svensk litteraturhistorias kanske största namn.

Nu har jag läst in mig lite mer på Strindberg och som läsare har jag förhoppningsvis utvecklats sedan mina tonår. Därmed vågar jag utan skam säga att mitt första omdöme, som höll sig länge eftersom jag inte utmanade det, i allt väsentligt var felaktigt, uppåt väggarna felaktigt.

Den bedömningen stärks nu efter läsningen av de två första delarna av Tjänstekvinnans son.

* * *

Tjänstekvinnans son är experimentell och hypernaturalistisk; vad Strindberg vill åt säger undertiteln: En själs utvecklingshistoria. Strindberg gör ett ingående, intet skonande, studium av sin egen person, med huvudsakligt fokus på psykologiska faktorer: varför han blev som han blev.

Ett lätt flor hänger han månne framför skeendena genom att kalla sig själv för ”Johan” och genom att byta en del namn här och var, vilka tydligen var enkla nog att dechiffrera för samtiden. Själv erkänner Strindberg även att han här och var går ifrån verkligheten, och de omfattande ordförklaringarna visar att han nog någon gång misstagit sig eller konstruerat kring detaljer och kronologi.

* * *

Vem är det då som kommer läsaren till mötes i Strindbergs självporträtt? Vem är gossen och ynglingen vi får följa från födsel till dryga tjugoårsåldern? Vad är det för bok?

Jo, det är ett hänsynslöst uppgrävande av det förflutna, ett analyserande och ett sökande efter kausualsamband. Det är nakna skildringar av även det mest privata – något som givetvis retade upp samtidens mer kristligt och konservativt sinnade recensenter.

Johan själv framstår som något obeständig, som flackande mellan det ena och det andra, sökande sin plats, sin roll. Han byter mellan skolor, han byter framtidsplaner. Ett tag ska han bli läkare, ett tag vill han till teatern, ett tag jobbar han som lärare.

Men alltid skaver något, alltid finns en malande melankoli, en rädsla för att göra bort sig, en vantrivsel. Och länge hänger faderns fördömelser och nedlåtenhet över honom.

Johan själv är tillkommen i ett blandäktenskap som gjorde något av skandal på sin tid, enär modern, en tjänsteflicka levde samman med fadern, en borgarklassen tillhörig handelsman. Johan trivs icke med underklassen, fastän han känner samhörighet med den; han känner hur dess representanter är råa, vill dra ner honom. Men å andra sidan verkar han inte riktigt känna sig hemma i borgerliga hem eller i överklassammanhang, även om han trivs där.

Det sliter i Johan. Skuld och skam river i honom. Länge hemsöks han av tidens groteskt fördomsfulla uppfattningar om onani, och han känner sig säker på att han skall dö vid tjugofemårsåldern, som en famös pamflett förkunnade såsom öde för dem med självbefläckelse belastade.

Kristendomen figurerar till och från i Strindbergs studie. Endera stunden är Johan läsare, pietist, senare teist eller ateist; han känner sig genomskådat den skenvisdom som de fromma tror sig besitta, han ser en själviskhet i deras sysslande med sin egen helighet.

* * *

Känsliga ämnen avhandlas med vad som måste varit smärtsam uppriktighet. Strindberg backar inte för att skriva om — om och om igen — hur Johan ”går till flickor”. Vid något tillfälle behandlar han homosexuella inviter. Frågan om självbefläckelse har redan berörts, och upptar ett icke obetydligt utrymme i texten.

Men såsom känsligt torde väl också de raka omdömena om personer omkring honom räknas, inte minst hans beskrivningar av hemlivet, där inte minst styvmodern och fadern får sitt bemötande av den unge Strindberg utlagt.

Strindberg var säkert ett besynnerligt barn, förvisso med sällsynt begåvning, och i familjens famn verkar han tidvis känna av en kvävande klaustrofobi. Först i tidigvuxen ålder verkar Strindberg och fadern nalkas varandra, då som vuxna inför varandra.

* * *

Av det utförliga efterordet och av de detaljerade kommentarerna till texten av Hans Lindström är det uppenbart att Strindberg gått långt i sina ansträngningar för att knyta sin berättelse nära wie es eigentlich gewesen. Han rekvirerar vid författandet litteratur å ena sidan, och ungdomsalster av sin egen hand å andra sidan. Långa stycken av dessa senare sprängs in i texten.

Men självbiografin är en vansklig metod att nalkas sig själv genom.

Det är omöjligt att veta när de uppfattningar som Johan ger uttryck för verkligen är den unge Strindbergs, och icke den mognade och härdade, tillbakablickande Strindbergs uppfattningar. Att göra en sådan urskiljning är jag oförmögen till, men det skadar nog inte att ha perspektivet med sig.

Det vore väl å andra sidan enastående märkligt om texten i sin helhet inte i någon mån utgör en syntes av den unge Strindbergs liv från den unge Strindbergs perspektiv, med den äldre Strindbergs uppfattningar utifrån den äldre Strindbergs perspektiv. Ja, och något annat påstår för övrigt inte Strindberg heller. Och Strindberg: ja, det är det hela hursomhelst.

* * *

Tjänstekvinnans son I-II är en enastående läsupplevelse.

Språket är friskt och hastigt: Strindberg skrev snabbt, mycket snabbt. Emellanåt känner jag som sentida läsare möjligen att en del skiljetecken som givit andningspauser förflyktigats av själva fartvinden. Uppriktigheten är en annan stor behållning: genom att Strindberg skriver om sådan som man väl knappast ofta talade högt om i samtiden, upplever man att man kommer nära människan Johan, det vill säga August.

Den psykologiska dissektionen måste sägas ha varit lyckad: åtminstone upplever jag det så nu, separerad av halvtannat sekel från det som beskrivs. Strindberg är död, men tamigtusan han lever och sprudlar i sina texter!
– – –
Samlade Verk. Nationalupplaga. 20. Tjänstekvinnans son I-II, August Strindberg. Red. Hans Lindström. Norstedts 1989. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: The Captain of the Polestar and Other Stories | Arthur Conan Doyle

Sir Arthur Conan Doyle

The Captain of the Polestar and Other Stories är en novellsamling skriven av Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930). Samlingen utgavs första gången 1890.

* * *

The Captain of the Polestar and Other Stories innehåller tio berättelser av olika slag. Flera innehåller maritima motiv. Samtliga berättelser ger stort utbyte, är kraftfullt och suggestivt skrivna, och känns sina drygt 120 års ålder till trots färska.

De flesta novellerna är skrivna i jagform, där en berättare skildrar något självupplevt, som inte sällan tangerar det övernaturligas gräns.

Måhända en av de mer kända och inflytelserika berättelserna i samlingen är ”J. Habakuk Jephson’s Statement”. I novellen berättar läkaren Jephson om sin tur med det legendariska skeppet Mary Celeste (i Doyles version: Marie Celeste).

I verkligheten påträffades Mary Celeste drivande utanför Portugals kust 1872. Av besättningen hittade man aldrig ett spår, även om en av livbåtarna var försvunna.

Conan Doyle använder denna händelse, men spinner ganska fritt kring fakta i både stort och smått med den konsekvensen att en omfattande mytflora uppstått kring Mary Celeste, ett skepp som Doyles novell förutan antagligen långt ifrån varit så känt som det nu är. Den svårutrotade föreställningen att ett blodigt svärd hittades ombord fartyget bör till exempel kunna härledas till Doyle snarare än hur det egentligen var.

Berättelsen är emellertid god, även om den endast med största ansträngning kan fungera som en förklaringsmodell till vad som egentligen hände. Själva grundförutsättningen för berättelsen, att doktor Jephson överlevde den övriga besättningen och kunde berätta om vad som hänt, är till exempel helt påhittad: ingen i besättningen om en handfull personer återfanns.

”J. Habakuk Jephson’s Statement” blir hursomhelst ett lysande exempel på hur man i fiktionens värld kan använda sig av och väva in stoff ur den konkreta verkligheten och därigenom med absolut frihet skapa en ny verklighet i skönlitterär form.

* * *

Betydligt ruskigare än den ändå ganska jordnära historien om Jephson och Mary Celeste är den tvådelade novellen ”John Barrington Cowles”. Också här möter vi en man som känner att han måste berätta vad han erfarit. Hans gode vän har nämligen kärat ner sig i en fantastiskt vacker kvinna, som precis blivit ledig efter en uppbruten förlovning.

Men hos vår berättare, Barrington Cowles, börjar snart varningsklockorna larma. Nog är kvinnan vacker, men hur kommer det sig att hennes förste fästman dränkte sig? Och hur kommer det sig att den senaste föll handlöst i alkoholmissbruk, och varför verkar kvinnans släkting, som bor med henne, fullkomligt livrädd för henne?

* * *

Arthur Conan Doyles teknik vad gäller berättarperspektivet fungerar mycket väl i sammanhanget. Att låta berättelserna i flertalet fall i samlingen nå läsaren som vittnesbörd av någon som själv varit där, men som inte står över själva händelseförloppet skapar illusionen av en stor trovärdighet, men det skapar också närhet och omedelbarhet i förhållande till det skildrade.

Inte minst gäller denna trovärdighet när Conan Doyle, själv hängiven spiritist, börjar röra sig i det naturligas utmarker.

I förhållande till Poe, som jag nyss läste, är Conan Doyle betydligt mer tillgänglig i sin berättarstil: det finns inget arkaiserande i språket. Den skräckgotiska stämning som ofta finns hos Poe är inte tillstädes hos Conan Doyle: där Poes prosa är rusig är Conan Doyles prosa nykter, om bilden tillåts.

Fastän ingen av dem ryggar för att beskriva ruskiga ting har de två helt olika atmosfärer: Poe sveper in läsaren i en känsla av mystik, en lukt av gamla världar, medan jag upplever att Conan Doyle har en mer dokumentär ingång, där berättaren är lika förvånad som någon annan över de märkligheter han varit med om.

* * *

Förutom de här ovan beskriva texterna finner vi alltså ytterligare en handfull noveller i The Captain of the Polestar and Other Stories, där vi till exempel märker av titelnovellen, om en stissig men respekterad valbåtskapten som börjar ana att något finns där ute på isflaken.

”John Huxford’s Hiatus” utforskar hur händelser långt bort genom orsakssamband kan förändra livet för människor någon helt annanstans.

I ”The Ring of Thoth” möter vi en gammal egyptisk präst som genom ett elixir förlorat möjligheten att dö.

Den ganska humoristiska ”That Little Square Box” handlar om en överspänd passagerare på en båt som tror sig kommit ett förestående terroristdåd på spåren.

Och utöver dessa finner vi i The Captain of the Polestar and Other Stories ytterligare ett antal goda historier, mycket läsvärda.
– – –
The Captain of the Polestar and Other Stories, Arthur Conan Doyle. 1890. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.