 |
| Viktor Rydberg |
Varia utgavs i sin ursprungsversion året innan Rydberg dog. Det verkar som att han tänkt sig fler volymer i samma serie. När Rydbergs samlade skrifter några år senare utgavs hade till Varia fogats ytterligare uppsatser medan andra återkom på andra platser i utgivningen.
Mimer bokförlags utgåva från 2013, som jag nu läst, innehåller — sånär som på två texter — Rydbergs ursprungssamling, och utöver det ett urval av texterna i Varia från samlade skrifter. Totalt rör det sig om 36 uppsatser och artiklar i synnerligen blandade ämnen.
Med finns också en kort men mycket god inledning författad av Mikael Mosesson (f. 1973).
* * *
Rydberg är en lysande stilist, om än prosan är något tungfotad för en modern läsare.
Meningsbyggnaden är exakt och superb, metaforerna träffar konsekvent mitt i prick, formuleringarna är förbluffande pricksäkra och fogar i varandra som delarna i det mest utsökta snickerihantverk, oavsett om Rydberg för tillfället erinrar sig barndomsminnen eller om han polemiserar med en meningsmotståndare.
Se här, till exempel:
"... vad man kallar fantasien, den av själstorrheten och den praktiska snusförnuftigheten medlidsamt betraktade fantasien, är de stora upptäckternas springkälla."Likväl är Rydbergs polemik något alldeles särskilt. Den har hållit sig dagsfärsk och är direkt njutbar att ta del av. Inte minst de texter som är svidande ironiska. I Varia handlar de polemiska texterna i synnerhet om kyrka och kristendom, vilket för min del passar alldeles utmärkt.
* * *
Rydberg var kristen, och kristen på ett sådant vis att det nog endast i konservativa kretsar väckt uppseende i Sverige i dag. I Bibelns lära om Kristus hade han argumenterat för att föreställningen om Jesu gudomlighet vore främmande för urkyrkan, och därmed lyckats riva upp en del damm i statskyrkoapparaten.
Men i Varia rör kritiken i ett antal texter mest hur Svenska kyrkan som sådan är utformad.
Rydberg är utpräglat lågkyrklig i dess egentliga betydelse. För honom är prästerskapet inte något som hör hemma i en kristen församling: istället är det församlingen som sådan som genom dess medlemmar agerar auktoritet, och idealfallet är församlingen icke dogmatiskt bunden, utan tror utan metafysisk överbyggnad.
”Kristus såsom hela mänsklighetens profet och överstepräst var slutpunkten av allt särskilt, korporationsmässigt fungerande profet- och prästadöme.”I de lutherska bekännelseskrifterna, som Svenska kyrkans lära vilar på, ser Rydberg inget särskilt förpliktigande, men noterar att somliga prelater nära nog ser bekännelseskrifternas författare som lika ofelbara som de anser bibelns författare vara det.
Hos Rydberg ställs dogmatiken och en med dogmatiken överensstämmande läsning av Bibeln i bakgrunden till fromma för tron som sådan och samvetets frihet i religiösa ting. Han vill icke se någon kristen i religiösa ting göra sig till omyndig under en annan människas auktoritet.
Ärkefiende för Rydberg blir de som vi idag skulle kalla lutherska fundamentalister, men som Rydberg kallar ortodoxa eller nylutheraner. Först förvånande, men sedan begripligt nog, ser han dem som katolicerande — och katolska kyrkan representerar för Rydberg möjligen något ännu värre än nylutheranerna — i och med att nylutheranerna önskar ett starkt prästämbete som ställer sig som auktoritet över församlingen och med ensamrätt att förkunna och hantera sakramenten.
Så var det inte i urkyrkan, menar Rydberg.
Där ägde var och en rätt att förkunna och sprida budskapet, förutsatt att man ansåg sig ha nådegåvan att göra så. Han ser de i samtiden kringvandrande kolportörerna och lekmannapredikanterna som mer representativa för kristendomen, än de präster som hårt försöker bekämpa dessa.
Rydberg ser nylutheranerna som vurmande för en prästkyrka, med ”anspråk på läroauktoritet och nådeförmedling.” Och församlingen blir endast ”en passiv faktor, en av herdarne vallad jord.” Dessa svartrockars äktenskap med vidskepelse som djävulstro menar Rydberg vidare mena till ”en fördjävling av hela människosläktet.”
Någon vän av en prästledd kyrka var Rydberg icke.
* * *
Det är emellertid inte alldeles lätt att spåra Rydbergs egen kristendom utifrån föreliggande texter.
När han talar om Jesus är det i regel som något slags etiskt föredöme, någon gång som ett föredöme bland andra. Jesus blir en idealmänniska, ”idealet för det mänskliga”, men aldrig en frälsare, aldrig en återlösare.
Till detta kommer att han menar att ”Alla historiens oövervinneliga krafter flyta innerst ur” en ”sedligt-religiös källa” i ett för honom osedvanligt patriotiskt och bombastiskt tal inför Svenska Akademien. En annan gång menar han att ”det religiösa livet” är ”kulturens livsträd”.
* * *
Rydberg hyser inga varma känslor för en materialistisk (eller kanske snarare ”mekanisk”, som han skriver) världsbild. Han menar märkligt nog att i striden om världsåskådningarna står teologen som vinnare. Han adderar ett täcke av odefinierad metafysik över världen, utan att jag som läsare blir riktigt klok på vad den här ultimata verkligheten egentligen består i, som han en gång försiktigt kallar ”den ordnande världsprincipen”, och han skriver att
”…människans tänkande är ett i hennes cerebrala inrättning brutet eko av det världsförnuft, som frambragt henne …”Likväl bejakar Rydberg vetenskapliga framsteg. Han talar sig varm Darwins teser och kritiserar kyrkan för att ha skapat konflikt mellan tron och vetandet. Han uppskattar religionskritik, men vill inte att man avskaffar religionen som sådan: han ser både missbruk och gott bruk av densamma.
Men tvång i religiösa frågor vill han inte veta av. Den religiösa drift som han menar är allmänmänsklig kan icke ”finna tillfredsställelse i stats- eller prästkyrkans armar.”
Han ser människan som stadd i utveckling, inte blott darwinistisk anpassning – nota bene – utan förädling, där striden för tillvaron skall vika för samarbete, barmhärtighet, självförsakelse på bekostnad av egoismen.
* * *
Det blir vidare klart att Rydberg knappast kan kallas konservativ i politisk mening och ej heller socialist.
Men mycket konservativ, och möjligen en aning romantisk, är han däremot i språklig mening, och då syftar jag på hans omfattande vurm för svenska modersmålet och nordiska namn. Han ogillar att hitta tyska och franska glosor i språket, och menar att den egentliga svenskan talas i bondstugorna, att det är där den förnämsta språkkänslan finns.
Rydberg har till och med sammanställt en lista med 258 fornnordiskt klingande namn att nyttja för dem som vill bevara det nordiska och inte riskera att ge sina barn utländskt stammande namn såsom Anette, Lisette, Louise, Richard, Reinhold, Berta, och tidigare i svenskan inkorporerade namn såsom Anders, Petter och Måns…
* * *
I Varia påvisas tydligt Viktor Rydbergs mångsidighet. Han skriver med självklarhet i olika ämnen, vare sig det nu handlar om mediala förmågor, som han ser som stammande ur mediets eget undermedvetna snarare än från andar, eller om konstteori, inom vilken han risar naturalism och realism.
Anledningen till att man bör läsa Viktor Rydberg i dag är väl delvis för att studera hans stil, hur elegant han formulerar sig. Han är inte den fjäderlätta flöjtdrillen, men tonföljden som kommer ur den maffiga trombonen.
Inte minst i religionsvetenskapliga eller teologiska frågor har Rydberg fortfarande mycket att bidra med, även om han i dag är långtifrån så kontroversiell som han en gång var.
– – –
Varia, Viktor Rydberg. Förord av Mikael Mosesson. Mimer bokförlag 2013. ISBN: 978-91- 87593-06-2.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar