Frejkällan

Jag ska berätta hur det gick till. 

Jag minns särskilt den sista vårdagsjämningen. Jag var liten då, så det var riktigt längesen. Och hela bygden var där, vid Frejkällan. 

Eskil Björn hade varit iväg och köpt några fula engelska trälar. Dem ledde de fram till Ulf Härgen som hade vargpälsen på sig. Ulf skar upp halsen på den första trälen och lät blodet rinna ut i silverfatet. Sen högg han av huvudet. Huvudet lade han i gropen de grävt där bredvid. Men blodet hällde han som gåva i Frejkällan.  

De andra två trälarna gjorde de likadant med och deras kroppar brände de upp nere vid sjön sen. 

Vi visste det ju inte då, men det var sista gången de gav blodsgåva i Frejkällan. Eskil hade hit en prästmunk några år senare och lät kristna sig. Ulf Härgen försvann en natt med sina knivar och yxor och fat och bägare. Jag tror att det var ungefär när Eskil döptes. De gamla gudarna kunde inte trivas med munkarna och deras böner, sa man.  

Men jag gick upp till Frejkällan varje vårdagsjämning i gryningen. Och ni tror mig inte nu, men alltid viskade det så märkligt från platsen där huvudena hade grävts ner, och alltid gick det vågor på källan, fastän ingen vind märktes av.  

Nu är det många år sen jag var uppe där. Men jag tror nog att några av oss som var med den sista gången ibland tar sig dit och minns Ulf Härgen, och Eskil Björn som han var innan han byggde kyrkan. Och jag tror nog att de som hittar dit upp fortfarande hör hur det viskar i marken och skvalpar i den djupa källan där. Åtminstone de som inget dop har tagit.