 |
| Långhus i genomskärning, sen järnålder |
* * *
Det är en gedigen volym, Old Norse religion in long-term perspectives. Ett sjuttiotal forskare har bidragit med lika många texter som ur mängder av olika perspektiv belyser fornnordisk kult och kultur. Det är inte en alldeles lättillgänglig samling rapporter: i regel är de strikt akademiska och emellanåt sammanställda med ett språk som kräver en del förkunskaper inom respektive område.
Boken kräver således ett rejält intresse för ämnet.
Det har jag, tack och lov.
Nordisk förkristen kult och kultur fascinerar mig; egentligen handlar det kanske i stor utsträckning om att jag vill få en bred och djup förståelse för en verklighet som i hög grad ännu var obesmittad av den andliga pest som kristendomen kom att innebära.
Problemet är dock, att nästan all text som vi har bevarad – förutom tidiga runinskrifter – är nedtecknad i kristen tid. Det gör att förståelsen måste bli fragmentarisk och osäker. När sagor, kväden och berättelser skrevs ner, skrevs de ner av personer med en helt annan världsbild än dem vilkas tid de skildras: det blir därför en grannlaga uppgift att försöka komma bortom eventuell kontaminering genom, när det gäller texterna, stenhård källkritik.
I Old Norse religion in long-term perspectives har emellertid en stor del av innehållet vikts åt arkeologiska undersökningar och resultat.
Arkeologin sätter oss, till skillnad från de flesta texterna, i direktkontakt med den förhistoriska nordiska järnåldern. Men inte blir det lättare att tolka fynden för det: den arkeologiska forskaren har resultatet av riter och handlingar i det förflutna, men att försöka utröna sammanhang, att nå svar på varför lämningarna ser ut som de gör, är näppeligen något enkelt, vilket också texterna i volymen visar prov på i sin försiktighet och i sina mer eller mindre långtgående hypoteser.
På det stora hela förblir vår kunskap bristfällig. Den fornnordiska världen möter nutidsmänniskan som ett tusenbitars pussel utan facit, där vi bara har ett hundratal bitar tillgängliga, och där vi inte ens med säkerhet vet om de bitar vi faktiskt har ens hör till bilden vi försöker mana fram.
Tvärsäkerhet bör man därför lämna åt sidan och istället ödmjukt vandra myrsteg fram på knappt farbara vägar för att möjligen få en bit att passa vid en annan: att göra ett kunskapsfragment en aning större, att låta ett fragment kasta ljus över ett annat, dunklare.
* * *
Artikelförfattarna tar med den hågade läsaren på en rundtur bland nedgrävda guldgubbar, gravplatser, intertextuella sammanhang, tolkningar av bildstenar, mytologiska tematan, forntida idéer, bildkonst, torshammare, språkvetenskapliga frågeställningar, receptionshistoria och långt mycket mer.
Men det jag efter läsningen främst tar med mig är ett caveat: att vara försiktig med slutsatserna, att inte nödvändigtvis låta texter som nedtecknades på 1200-talet – som de båda eddorna – vara självklara förklaringar till seder hundratals år tidigare, att bejaka oklarheten, det dunkla, det osäkra.
Den fornnordiska religionen var död när man började skriva ner myterna, sagorna, kvädena. De utgör i sin tid ekon, mer eller mindre förvrängda av seklerna som gått, från en tid som redan vid nedskrivandet definitivt låg i det förflutna.
Det hindrar emellertid inte att man – med juvelerarens försiktighet och noggrannhet – mycket väl kan försöka rekonstruera det som var. Och den rekonstruktionen vill jag hålla mig uppdaterad med, och att läsa Old Norse religion in long-term perspectives blir ett sätt att göra just det.
– – –
Old Norse religion in long-term perspectives: Origins, changes, and interactions, Anders Andrén, Kristina Jennbert, Catharina Raudvere (red.). Nordic Academic Press 2004. 2006. ISBN: 978-91-89116-81-8.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar