 |
| En ung August Strindberg |
De två första delarna utgavs 1886-1887 under titlarna Tjänstekvinnans son: En själs utvecklingshistoria (1849-1867) och Jäsningstiden: En själs utvecklingshistoria (1867-1872). Boken är försedd med efterord och kommentarer av Hans Lindström. Rune Helleday har dessutom bl.a. medverkat med kartografiska kommentarer.
* * *
Jag läste nog Röda rummet för tidigt, för därefter kom jag att uppfatta Strindberg som olidligt tråkig. Att han sen dessutom är så populär gjorde väl sitt till för att få den litterära elitisten i mig att backa några steg från svensk litteraturhistorias kanske största namn.
Nu har jag läst in mig lite mer på Strindberg och som läsare har jag förhoppningsvis utvecklats sedan mina tonår. Därmed vågar jag utan skam säga att mitt första omdöme, som höll sig länge eftersom jag inte utmanade det, i allt väsentligt var felaktigt, uppåt väggarna felaktigt.
Den bedömningen stärks nu efter läsningen av de två första delarna av Tjänstekvinnans son.
* * *
Tjänstekvinnans son är experimentell och hypernaturalistisk; vad Strindberg vill åt säger undertiteln: En själs utvecklingshistoria. Strindberg gör ett ingående, intet skonande, studium av sin egen person, med huvudsakligt fokus på psykologiska faktorer: varför han blev som han blev.
Ett lätt flor hänger han månne framför skeendena genom att kalla sig själv för ”Johan” och genom att byta en del namn här och var, vilka tydligen var enkla nog att dechiffrera för samtiden. Själv erkänner Strindberg även att han här och var går ifrån verkligheten, och de omfattande ordförklaringarna visar att han nog någon gång misstagit sig eller konstruerat kring detaljer och kronologi.
* * *
Vem är det då som kommer läsaren till mötes i Strindbergs självporträtt? Vem är gossen och ynglingen vi får följa från födsel till dryga tjugoårsåldern? Vad är det för bok?
Jo, det är ett hänsynslöst uppgrävande av det förflutna, ett analyserande och ett sökande efter kausualsamband. Det är nakna skildringar av även det mest privata – något som givetvis retade upp samtidens mer kristligt och konservativt sinnade recensenter.
Johan själv framstår som något obeständig, som flackande mellan det ena och det andra, sökande sin plats, sin roll. Han byter mellan skolor, han byter framtidsplaner. Ett tag ska han bli läkare, ett tag vill han till teatern, ett tag jobbar han som lärare.
Men alltid skaver något, alltid finns en malande melankoli, en rädsla för att göra bort sig, en vantrivsel. Och länge hänger faderns fördömelser och nedlåtenhet över honom.
Johan själv är tillkommen i ett blandäktenskap som gjorde något av skandal på sin tid, enär modern, en tjänsteflicka levde samman med fadern, en borgarklassen tillhörig handelsman. Johan trivs icke med underklassen, fastän han känner samhörighet med den; han känner hur dess representanter är råa, vill dra ner honom. Men å andra sidan verkar han inte riktigt känna sig hemma i borgerliga hem eller i överklassammanhang, även om han trivs där.
Det sliter i Johan. Skuld och skam river i honom. Länge hemsöks han av tidens groteskt fördomsfulla uppfattningar om onani, och han känner sig säker på att han skall dö vid tjugofemårsåldern, som en famös pamflett förkunnade såsom öde för dem med självbefläckelse belastade.
Kristendomen figurerar till och från i Strindbergs studie. Endera stunden är Johan läsare, pietist, senare teist eller ateist; han känner sig genomskådat den skenvisdom som de fromma tror sig besitta, han ser en själviskhet i deras sysslande med sin egen helighet.
* * *
Känsliga ämnen avhandlas med vad som måste varit smärtsam uppriktighet. Strindberg backar inte för att skriva om — om och om igen — hur Johan ”går till flickor”. Vid något tillfälle behandlar han homosexuella inviter. Frågan om självbefläckelse har redan berörts, och upptar ett icke obetydligt utrymme i texten.
Men såsom känsligt torde väl också de raka omdömena om personer omkring honom räknas, inte minst hans beskrivningar av hemlivet, där inte minst styvmodern och fadern får sitt bemötande av den unge Strindberg utlagt.
Strindberg var säkert ett besynnerligt barn, förvisso med sällsynt begåvning, och i familjens famn verkar han tidvis känna av en kvävande klaustrofobi. Först i tidigvuxen ålder verkar Strindberg och fadern nalkas varandra, då som vuxna inför varandra.
* * *
Av det utförliga efterordet och av de detaljerade kommentarerna till texten av Hans Lindström är det uppenbart att Strindberg gått långt i sina ansträngningar för att knyta sin berättelse nära wie es eigentlich gewesen. Han rekvirerar vid författandet litteratur å ena sidan, och ungdomsalster av sin egen hand å andra sidan. Långa stycken av dessa senare sprängs in i texten.
Men självbiografin är en vansklig metod att nalkas sig själv genom.
Det är omöjligt att veta när de uppfattningar som Johan ger uttryck för verkligen är den unge Strindbergs, och icke den mognade och härdade, tillbakablickande Strindbergs uppfattningar. Att göra en sådan urskiljning är jag oförmögen till, men det skadar nog inte att ha perspektivet med sig.
Det vore väl å andra sidan enastående märkligt om texten i sin helhet inte i någon mån utgör en syntes av den unge Strindbergs liv från den unge Strindbergs perspektiv, med den äldre Strindbergs uppfattningar utifrån den äldre Strindbergs perspektiv. Ja, och något annat påstår för övrigt inte Strindberg heller. Och Strindberg: ja, det är det hela hursomhelst.
* * *
Tjänstekvinnans son I-II är en enastående läsupplevelse.
Språket är friskt och hastigt: Strindberg skrev snabbt, mycket snabbt. Emellanåt känner jag som sentida läsare möjligen att en del skiljetecken som givit andningspauser förflyktigats av själva fartvinden. Uppriktigheten är en annan stor behållning: genom att Strindberg skriver om sådan som man väl knappast ofta talade högt om i samtiden, upplever man att man kommer nära människan Johan, det vill säga August.
Den psykologiska dissektionen måste sägas ha varit lyckad: åtminstone upplever jag det så nu, separerad av halvtannat sekel från det som beskrivs. Strindberg är död, men tamigtusan han lever och sprudlar i sina texter!
– – –
Samlade Verk. Nationalupplaga. 20. Tjänstekvinnans son I-II, August Strindberg. Red. Hans Lindström. Norstedts 1989. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar