Bokrecension: Völsungasagan | Inge Knutsson (övers.)

"Sigurdsristningen", 1000-talet, Ramsundsberget, Sundbyholm

Völsungasagan är en isländsk högmedeltida berättelse med fornnordiska rötter. Den klassificeras som en så kallad fornaldarsaga. Jag har läst texten i översättning av Inge Knutsson (f. 1948). Litteraturvetaren Staffan Bergsten (f. 1932) medverkar med en informativ inledning.

* * *

Völsungasagans innehåll är mycket centralt i fornnordisk poesi. En stor del av den äldre Eddans kväden handlar om olika händelser som stammar ur samma berättelse. Någon gång kring år 1300 satte sig någon och sammanställde sagoversionen vi har, och använde sig då bland annat av Eddakvädena och säkert annat material som vi nu gått förlustiga. Författaren har även använt sig av de delar av äldre Eddan som rivits ur vårt bevarade huvudmanuskript Codex Regius.

Handlingen i sagan är förlagd till Norden, Tyskland och Frankrike. Själva den övergripande berättelsen är bekant också från kontinenten: den tyska versionen — som är oberoende av Völsungasagan — kallas Nibelungensången.

* * *

Det är inte lätt att försöka sammanfatta Völsungasagan så där lite knappt och koncist. Händelserna är för många och persongalleriet för rikt. Men jag ska försöka att skissa upp den mer centrala händelseutvecklingen.

Namnet Völsungasagan syftar på släkten Völsungarna. Denna ätt stammar från allfader Oden själv. Odens son Sige får många dådkraftiga och hjältemodiga ättlingar. Barnbarns barnbarns barn till Oden är genom denna ätt Sigurd Fafnesbane, berättelsens centralgestalt.

Sigurd Fafnesbane får sitt namn av att han dödat draken Fafner. Sigurd tillskansar sig dennes skatt som emellertid även bringar den som äger den i fördärvet. Sigurd är dessutom intrasslad i ett synnerligen krångligt triangeldrama som till sist leder till hans död. Fokus i berättelsen blir sedan Sigurds hustru Gudrun och hennes fortsatta öden, då hon agerar som hämningslös hämnare.

* * *

Till skillnad från de isländska släktsagorna är Völsungasagan helt fiktiv. Den utspelar sig visserligen huvudsakligen under folkvandringstiden och historiska personer som Attila förekommer, men rimligen mest för att knyta berättelsen till den visserligen förflutna med likväl verkliga historien.

Att berättelsen varit mycket spridd står klart. Vi återfinner motiv ur densamma på många stenristningar, och åtskilliga kväden ur Eddan skildrar som sagt delar av den.

Det är därför särskilt märkligt att hela sagan, som alltså försöker att knyta ihop fragmenten till en sammanhängande nedtecknad text flera århundraden efter att den bör ha börjat att berättas, inte i sin helhet översatts till svenska sedan 1737, innan  Knutssons översättning 1991.

Den okände författaren skriver under högmedeltiden under inflytande av de litterära ideal som rådde då. Riddarromanens värderingar inflyter i den fornnordiska sagan, så att helheten blir en blandning av olika världar, och den gamla isländska sagostilens kärva knapphet märker man inte mycket av. Dock bärs berättelsen upp av sin inneboende explosivitet, händelsernas råhet, tragiken, spänningarna.

För det är en oerhört rå berättelse. Völsungasagan får nästan Gamla testamentet att gå och ställa sig i en vrå och skämmas i jämförelse. Vi har barnamord, incest, självmord, mordbrand, tortyr, förgiftning, förräderi, fältslag, kluvna kroppar, spräckta huvuden och vassa svärd.

Och mitt i allt detta står konungasonen Sigurd Fafnesbane, en högmedeltida och tillika fornnordisk övermänniska, en tadelfri hjälte, ett ideal. Han är stor och stark, vis och modig, han räds inte döden utan accepterar ödet, hur det än må se ut. Han är artig men har ögon så vassa att nästan ingen vågar möta dem, han är klok och vältalig och äger stor övertalningsförmåga.

Och alla sina stora företräden till trots måste han möta sitt öde, och det ej på slagfältet utan genom förräderi av sin egen ungdomskärlek, den hjärtekrossade fallna valkyrian Brynhild, samt hennes bröder, varav en är Sigurds egen svåger Gunnar. Sigurd får ett svärd genom livet när han ligger och sover.

* * *

Det medeltida inflytandet till trots lyser det fornnordiska igenom, kanske tydligast genom den allomfattande ödestro som hela tiden är närvarande, och som också motiverar alla agerandes dödsföraktande mod: de vet med sig att de ska dö när ödet så utsett, och det lönar sig därför inte att kämpa emot eller att dra sig undan fara.

Men ytterligare ett motiv som följer genom hela historien är det gamla blodshämndsmotivet, så vanlig i isländska sagor. En ogärning hämnas av den förfördelades släktingar, om så hämnden må serveras med list eller med rå styrka, med trolldom eller med stridsyxa.

Möjligen kan man även nämna de noggrant beskrivna släktförbindelserna som ett arv från äldre isländska sagor. Dessa relativt invecklade sammanhang avhjälps emellertid hjälpligt av en bifogad släktkarta i bokens inledning.

* * *

Völsungasagan är en text som tål att läsas många gånger om. Den skänker förståelse för de äldre och svårbegripliga Eddadikterna, som den dessutom gärna citerar. Och den ger en välbehövlig överblick över den nordiska versionen av en samgermansk sagocykel, en överblick vi inte kunnat nå vår okände 1300-talsförfattare förutan.
– – –
Völsungasagan, Inge Knutsson (övers.). Inledning av Staffan Bergsten. Studentlitteratur 1991. ISBN: 91-44-32771-4. 173 sidor.