 |
| En ung Augustus |
* * *
Goldsworthy har tidigare skrivit en biografi om Julius Caesar, som jag skrev om här.
I Augustus förs läsaren återigen tillbaka till den enastående romerska civilisationen. Det är ett prassel av togor, ett klingande av svärd, ett huggande av marmor som möter oss. Det är viskningar i pelargångar, diskussioner i curian och tal från Rostra.
* * *
Augustus är lättläst. Den är skriven på ett populärvetenskapligt vis, men har samtidigt en mycket omfattande notapparat och litteraturförteckning som nog skänker tillfredsställelse också åt den mest kritiska läsaren av den historiska professionen.
Likväl är det svårt att få grepp om bokens huvudperson, princeps Augustus, född Gaius Octavius. Han skymtar fram som människa av kött och blod mest i de anekdoter och brev som finns bevarade — som till exempel när vi får veta att han inte var en morgonmänniska och att han ibland slumrade till i sin bärstol.
Skildringen är i regel strikt kronologisk: först hände detta, sen hände det, och det ledde i sin tur till detta. Kronologin är indelad i större perioder av Augustus liv. Det kronologiska upplägget skänker konturerna av ett liv, det ger ett schema, men föga kött och föga blod.
* * *
Emellertid är det svårt att dra någon annan slutsats av Goldsworthys genomgång, än att Augustus var en enastående statsman, hur många lik han än trampat på för att nå dit han omsider nådde. Genom sin hänsynslöshet och sitt strategiska sinnelag lyckades han svinga sig upp till den gudaförklarade Julius Caesars maktposition, hans mormors bror och tillika styvfar. Och sedan vidare.
Samtidigt förmådde han, trots att han genom sin kontroll av rikets arméer ägde den absoluta makten i imperiet, bevara ett sken av legitimitet och republikanism. Det byråkratiska och ämbetsmannastyrda riket hade kvar sina questorer, tribuner och konsuler, även om Augustus själv till sist var den som bestämde. Rom blev:
”… en monarki i alla avseenden utom till namnet …”Själv föredrog Augustus titeln princeps, den främste medborgaren. Att kalla honom kejsare är anakronistiskt, eftersom titeln inte existerade i hans egen tid, utan då fortfarande var Augustus familjenamn: Caesar. Men för hans reella position är det ändå en rimlig beteckning: han var härskaren, hur intakt beslutsapparaten i romerska riket än var till skenet.
* * *
Augustus var på det stora hela älskad, förstår vi av Goldsworthys bok. Efter att inbördeskriget som följde på maktkampen efter mordet på Julius Caesar avslutats kunde Augustus med några få undantag låta freden breda ut sig inom riket. Och när han nått upp i dryga trettioårsåldern hade han inte längre några rivaler om makten kvar.
Han var vad vi skulle kunna kalla en upplyst despot, som klarade av att bli motsagd i senaten och rent av skämtad med och om. Han verkar själv haft sinne för humor. Och sina många livvakter till trots var han nästan ofattbart tillgänglig för medborgarna: en vanlig plebej kunde äga realistiskt hopp om att personligen få träffa romarrikets envåldshärskare.
Därtill var han generös: han såg till att de fattigaste invånarna i Rom fortsatte att få gratis säd, och efter en del storartade framgångar vid rikets fronter kunde samtliga stadsbor belönas med generösa penninggåvor.
Augustus visste helt enkelt hur man höll sig väl med folket, och avböjde gång på gång diverse hedersutnämningar som senaten ville skänka honom. Han restaurerade monumentala byggnader och byggde nytt: som han själv lär ha sagt, han till ett Rom av tegel och lämnade ett Rom av marmor.
* * *
Vi anar i Augustus lätt den skicklige strategen, som vilade sin maktposition på en tjänstvillig armé och en tillgiven allmänhet. De som representerade de allvarligaste hoten mot hans personliga uppgång rensades ut genom mordaktioner — proskriptioner — redan efter det stora inbördeskriget under hans tonårstid. Därefter följer decennier av maktkonsolidering.
Stenhård var han emellertid mot sin egen familj, som han verkar ha velat göra till ett mönster för romersk dygd. Sin egen dotter landsförvisade han för resten av livet på grund av hennes otrohetsaffärer: han lät ingen skugga falla över sig själv och varje orosmoln nära honom fördrevs.
* * *
Julius Caesar, legend redan i Augustus tid, var fältherren som blev statsman och diktator. Augustus var aldrig främst en fältherre: sådant överlät han åt sina militära förtrogna. Efter den första tidens krigföring var statsmannaskapet hans sysselsättning.
Och vi förstår att Augustus under sitt långa liv — han blev nästan åttio år — måste ha arbetat i extrem omfattning, för att lyckas hålla alla trådarna till alla Roms angelägenheter i sin hand eller i sina få förtrognas händer.
Och vad vann han på det? Av Goldsworthys framställning får jag intrycket att Augustus verkligen brann för Roms bästa, att han såg staten nästan som sin egen trädgård, som han vårdade och ansade med fingertoppskänsla. Han tog sig inte dit han tog sig av begär efter rikedom eller lyx: trots sin förmögenhet levde han förhållandevis enkelt i relation till hur han kunde ha levt.
Ja, han ville ha makten, men kanske var det så enkelt att han ville ha den för att på bästa sätt kunna sköta om sin stat, sin egen trädgård, som han inte lät ogräs eller vilddjur förstöra.
* * *
Adrian Goldsworthys Augustus: En biografi är allmänbildande och välskriven. Det hör emellertid till sakens natur att man lätt blir förvirrad av alla namn, men framförallt de på romerskt-aristokratiskt vis oerhört komplexa släktrelationerna. Goldsworthy är dock pedagogisk och upprepar förhållandena för läsaren, och dessutom finns släkttavlor till hjälp.
Själv väljer jag att inte hänga upp mig på de mer intrikata släktsambanden, och tillåter mig istället att fira en läsfest i Augustus sällskap under Goldsworthys värdskap – på Forum Romanum, i Germanien och Gallien, i Grekland och hela den antika värld som var känd för honom som till allt utom namnet var monark i Rom.
– – –
Augustus: En biografi, Adrian Goldsworthy. Övers. Charlotte Hjukström. Historiska Media 2014. ISBN: 978-91-7545-156-5.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar