Marginalanteckning: Apokryfiskt

Läser Apokryferna till Nya Testamentet, red. Bertil E. Gärtner. – Apokryferna är de texter som inte kom att platsa i den kanoniska Bibeln, de texter som inte ansågs autentiska, eller inte renläriga. – Fascinerande portar öppnas till det tidigkristna tänkandet, och jag får tillgång till alternativa kristendomar, och tolkningar som kom att förtryckas och kättarförklaras av mainstreamkyrkan... – Hänsynslöst intressant.

Marginalanteckning: Och världen skälvde

Glider in i världen Ayn Rand målar i tegelstenstjocka Och världen skälvde — fantastiskt hur texten får mig att förakta slöddret, inkompetensen, hatet mot den självständiga kreativiteten... fantastiskt vilken sympati jag känner för de effektiva, kyliga huvudpersonerna... Det är skickligt författarskap, som så når känslorna! — Jag är såld.

Bokrecension: Medicinen

Medicinen är skriven av Hans Koppel, pseudonym för Petter Lidbeck. Lidbeck lät själv sin mask falla hos Adlibris häromveckan, och det visade sig, att bakom den cyniska, skarpsynta Koppel doldes en barnboksförfattare.

Jag recenserade Lidbecks Vi i villa för ett tag sedan, och rosade den ordentligt. Nu är det dags att rosa Medicinen.

Medicinen handlar om Johanna, ensamstående mamma med två barn, småfet, hackkyckling där hon jobbar och allmänt kuvad av sina omständigheter. När hon blir snuvad på en solsemester hon erbjuds i egenskap av skribent på resetidning och en arbetskamrat med barn får åka istället funderar hon på hur hon ska kunna hålla sitt löfte till sina egna barn om en resa. Hon ställer upp på ett medicinskt experiment för att tjäna lite extrapengar: att pröva en medicin mot munsår under sextio dagar. Nå, detta får vissa konsekvenser i hennes liv, och de omständigheter hon satt fast i kommer inte längre att vara cementerade.

Lidbeck skriver en mycket rapp och lakonisk prosa, utan att verka korthuggen. Man talar ibland om böcker man inte kan lägga ifrån sig. Om jag någonsin kommit i närheten av en sådan volym, så kan läsningen av Medicinen mycket väl ha varit ett sådant tillfälle. Jag läser långsamt, men Medicinen läste jag ut på en kväll. – Men så är det inte mer än drygt 160 sidor, med generös punktstorlek på typsnittet...

Medicinen utvecklas till en riktig feel good-historia, där man märker att man sitter och hejar på huvudpersonen. Lidbecks porträtt av henne och de omkring henne är mycket träffsäkra; dialogen är stilistiskt utsökt, och mycket naturlig i sin korthet.

Förutom att vara en skildring av ett enskilt människoöde, blir boken även en skildring av svensk medelklass och en alltför snäll persons roll i denna medelklass, där avund är förbjudet, men alla ska glänsa mer än andra. Man vill tidvis skratta igenkännande, och tidvis får igenkännandet mig att bli arg över hur överdjävligt låga människor faktiskt kan vara. Medicinen är en fullträff som underhållningslitteratur.
– – –
Medicinen, Hans Koppel, Månpocket 2010. ISBN: 978-91-7001-753-7.

Martialis revisited IX – ekivokt

Du sover med välutrustade killar,
och vad som står hos dem, Phoebus, står inte hos dig.
Phoebus, jag frågar dig, vad ska jag tro?
Jag ville tro att du var feminin,
men ryktet säger att du inte är en fjolla.

Tolkning av Martialis, Bok III, epigram 73.

Martialis revisited VIII

Jag föredrar en flicka född fri,
men om ingen finns,
är mitt andra val en kvinna som blivit fri.
Därnäst en slavflicka –
men om hon ser bättre ut än de andra,
så ser jag henne som född fri.

Tolkning av Martialius, Bok III, epigram 33.

Bokrecension: Jesus, Interrupted

Jesus, Interrupted: Revealing the Hidden Contradictions in the Bible (and Why We Don't Know About Them) är skriven av religionsvetaren Bart D. Ehrman.

Det fanns en tid då jag menade att Bibeln var sann. Inte bara sann i betydelsen att det den återgav var rätt och riktigt, utan sann i betydelsen att den var verbalinspirerad, som det heter på teologiska – det vill säga att den ner till minsta ord, i originaltexterna, var sådan som Gud avsåg att den skulle vara. Helig Skrift på allvar, alltså. — Några år på universitetet tog mig med besked ur den villfarelsen.

Bart D. Ehrman tog sig själv ut ur evangelisk kristendom, fördjupade sig i bibelvetenskap och den tidiga kyrkans historia, och kom att ägna sig åt att undervisa i just bibelvetenskap och den tidiga kyrkans historia. Även om han i boken, som är förhållandevis personligt skriven, berättar om hur det inte var bibeltexternas problem med sanningen som fick honom att bli agnostiker, utan teodicéproblemet (det vill säga, hur kan det finnas en god Gud med så mycket lidande i världen), menar jag att den historisk-kritiska bibelforskningen som nu är förhärskande i de flesta seriösa utbildninscentra, högskolor och universitet i västvärlden, borde ge vilken kristen människa som helst huvudbry kring hur man faktiskt kan sätta någon som helst tillit till att det som bibeltexterna pratar om har någon intellektuell eller historisk bäring överhuvudtaget.

Jag kan knappast skriva en fullödig refererande recension utan att skriva en egen liten bok, så vad som i denna recensionen presenteras, är bara några glimtar av allt det som Ehrman lyfter fram. För många, i synnerhet kristna, kommer det som nyheter. Även om de flesta, åtminstone svenska, präster fått höra det i sin utbildning – vilket sällan verkar göra avtryck i deras predikantvärv... Men bibelvetenskapen har gjort stora landvinningar under de senaste seklerna.

* * *

Bibeln
Låt oss börja i början, låt oss börja med Bibeln.

Ehrman är specialist på Nya Testamentet, så det är Nya Testamentet som behandlas i Jesus, Interrupted. Nya Testamentet innehåller 27 texter. Det är evangelier, apostlagärningar, brev och en apokalyps. Ehrman har en stor poäng, i att mena att det är viktigt att låta dessa enskilda 27 texter komma till tals i sin egen rätt. Varje författare ska tillåtas säga sitt, utan att genast sättas in i en tolkningsgemenskap med de övriga texterna. Det är trots allt fråga om skrifter som författats under en tidsrymd av omkring femtio år, där författarna själva kommer från olika teologiska inriktningar, och med olika teologiska uppfattningar om centrala frågor som – vem var egentligen Jesus? Vad betydde uppståndelsen? När kommer den yttersta dagen? Vad betydde korsfästelsen? Hur förhåller sig det judiska folket till kristendomen?

När man väl tillåter de olika författarna att komma till tals på sina egna villkor, får de också möjlighet att ge oss sina respektive agendor, utan att de blir uppblandade med de andra författarnas dito. Vi kan då, bara som exempel, se hur bilden av Jesus som sann Gud växer fram. I de tidigaste evangelierna: Markusevangeliet (äldst), Matteusevangeliet och Lukasevangeliet, kallas Jesus aldrig för Gud. Han ses som en Messias, eller som en Guds Son, något som i judisk terminologi absolut inte är samma sak som att säga att han var Gud. Han är, i deras ögon, en person utvald av Gud, utan att själv vara Gud.

Markusevangeliet uppskattas ha skrivits ett antal decennier efter att Jesus dött på korset. Lukas- och Matteusevangeliet bygger delvis på Markusevangeliet och andra separata källor. Författarna till evangelierna är okända. Trots att de fått namn efter apostlar eller personer som sägs ha stått apostlarna nära, finns det ingenting i evangelierna själva som säger att det faktiskt var de personerna som skrev dem.

Men evangelierna skrevs alltså en god tid efter att Jesus korsfästs. Under decennierna i mellantiden fördes berättelserna om Jesus vidare muntligt. Eftersom de spreds av anhängare till Jesus, är det inte svårt att tänka sig, att berättelserna formades efter deras förväntningar. Man kan med nutida språkbruk använda termen propaganda. Och på något sätt är det just vad berättelserna måste ha varit: de spreds för att bygga upp de redan kristna, och att vinna nya människor för den nya tron, som vid det laget bara var en variant av judendomen.

När Johannesevangeliet skrevs, några decennier efter de tre första evangelierna, har synen på Jesus fortsatt att utvecklas. Nu beskrivs han som Gud. Det budskap om att Jesus snart skulle komma tillbaka, som finns i de första evangelierna, där det var så poängterat, att Jesus själv sades ha sagt att han skulle komma tillbaka redan i de församlades livstid, har i Johannesevangeliet tonats ner betydligt. Vi är nu ändå sextio, sjuttio år ifrån korsfästelsen, och befinner oss omkring år 100.

Men åter till författarfrågan. Vilka var Jesu lärjungar? – Enkla människor, bönder, fiskare från den judiska landsbygden, outbildade och med all sannolikhet analfabeter. Ehrman beskriver att omkring tio procent av folket i romarriket bör ha varit läskunniga. Och dessa få återfinner man oftast i överklassen, eller bland överklassens skaror av tjänare, vars jobb krävde att de kunde läsa. Det är föga sannolikt, således, att Johannes och Matteus kunde skriva. Ingenting i bibeltexternas berättelser tyder på att de kunde läsa, än mindre skriva. – Det är alltså föga sannolikt att de författade de texter som fått bära deras namn.

»...who were Jesus' disciples? Lower-class, illiterate, Aramaic-speaking peasants from Galilee. [...] What we learn stands completely at odds with what we know about the disciples of Jesus. The authors of the Gospels were highly educated, Greek-speaking Christians who probably lived outside Palestine.« (sid. 106)

Och så har vi Paulus brev. Åtskilliga av breven som skrivits i hans namn, är förfalskningar. Eller, med en eufemism, pseudoepigrafiska. För att avgöra detta, har man sett på meningsbyggnad, ordbruk, teologi och liknande, och jämfört med de brev som med största sannolikhet faktiskt skrivits av Paulus, såsom Romarbrevet och 1 Korintierbrevet. Man har närstuderat vilka ord som använts, och sett hur författaren till de påstått paulinska breven använder ord som aldrig åtefinns hos de äkta paulinska breven, men som däremot var vanliga i kristna sammanhang hundra år senare...

Sammanfattningsvis, angående författarskapet till bibeltexterna i Nya testamentet, skriver Ehrman:

»Of the twenty-seven books of the New Testament, only eight almost certainly were written by the authors to whom they are traditionally ascribed [...]« (sid. 136)

Jesus
Ehrman menar i Jesus, Interrupted, och för en enastående argumentering för sin uppfattning, att Jesu som historisk person var en apokalyptisk predikant. När Ehrman närstuderar texterna i Nya testamentet, och använder vissa historievetenskapliga metoder, landar han i uppfattningen, att Jesus som historisk person under århundradena (och för all del decennierna) närmast efter korsfästelsen utsätts för en mytologisering av sällan skådat slag. Men i själva verket var det kanske inte värre, än att Jesus predikade bättring, med starkt inslag av det apokalyptiska budskapet, att Guds rike nu var nära, mycket nära: det vill säga, att Gud skulle ingripa i historien och komma till deras räddning som bättrat sig och lyssnat till Jesu budskap.

Allt tyder på att Jesus som historisk person var en synnerligen marginell företeelse. Det finns inga samtida historiska belägg för att hans ens funnits. Samtliga av de få tidiga utombibliska referenser som finns, är dock skrivna långt efter att Jesu korsfästelse ägt rum, när anhängarna till Jesus hunnit börja ta de första stegen mot en egen religion, separat från judendomen. (jmf. sid. 148f)

Motsägelserna
Bokens titel ger sken av att hela boken handlar om motsägelser i Bibeln. Så är inte fallet. Endast ett kapitel behandlar uppenbara motsägelser. Resten av boken ägnas åt en behagligt avslappnad genomgång av den historisk-kritiska bibelforskningens intressanta resultat.

För de flesta människor är det en självklarhet att det kan finnas motsägelser i Bibeln, för de flesta människor ser inte Bibeln som något annat än en gammal, förlegad bok. Men det finns de, fortfarande (jag vet, jag var en av dem), som menar att det omöjligt kan finnas motsägelser i Bibeln, eftersom den är Guds Ord. Faller Skriften, faller hela religionen. – Därför kan det ändå vara angeläget att ta upp några av de motsägelser som Ehrman presenterar.

– I Markusevangeliet korsfästs Jesus på fredagen. I Johannesevangeliet på torsdagen.

– Jesus lär ha fötts under det att Herodes var kung och Quirinius guvernör. Problemet är bara det att Quirinius blev guvernör sex år efter att Herodes dött, och de två magistraten överlappade aldrig varandra.

– I Matteusevangeliet och i Lukasevangeliet (de enda evangelierna som säger något alls om Jesu födelse) finns det var sin släkttavla över Josefs anfäder. De stämmer inte överens. I Matteusevangeliet skriver till och med evangelisten att det mellan varje släktled i uppräkningen är fjorton led, och så räknar han upp fjorton namn i varje led. Förutom när han inte gör det. I det tredje ledet räknar han nämligen bara upp tretton – trots att han just sagt att det är fjorton. Genealogierna stämmer dessutom inte överens med släkttavlorna i Gamla testamentet.

– I Matteusevangeliet tar Judas livet av sig genom att hänga sig. I Apostlagärningarna står det hur han kastade sig framlänges och sprack, så att inälvorna trängde fram.

– I Matteusevangeliet drar lärjungarna till Galiléen direkt efter Jesu uppståndelse. I Apostlagärningarn blir de kvar i Jerusalem i femtio dagar.

– I Matteusevangeliet 27:9-10 citeras profeten Jeremia, står det. Problemet är bara att det är profeten Zackarias som citeras.

Samtliga av dessa motsägelser, som kan synas fullkomligt bisarra att hänga upp sig på för den sekulariserade läsaren, kan och borde agera sprängstoff för den läsare som faktiskt menar att Bibeln är gudomligt inspirerad och inte innehåller någon lögn, åtminstone inte i originalhandskrifterna (som vi ju inte har tillgång till längre).

* * *

Jag har tillåtit mig att skriva långt i detta ämne, eftersom det ligger mig så nära. Jag är religionsvetare, och kristendom är ett av de ämnen som jag intresserar mig mest för rent generellt, nu från en ateists perspektiv. — Jag gör på intet sätt rättvisa åt Ehrman i dessa korta nedsänkningar i hans kunskap. Varje uppfattning han framför i boken, är i regel också belagd med argument. En refererande recension som denna skulle bli åt helvete för tung att läsa, om jag också tog med alla hans förklaringar till varför han drar de slutsatser som han gör.

Jag skulle vilja gå ut med en vädjan. Ni präster, som läser det här – läs boken. Ni har en gång tragglat med bibelvetenskap på universiteten: varför hör man så sällan nåt om vetenskapliga resultat från bibelforskningen från era predikstolar? Ni kristna, som läser det här – läs boken. I synnerhet om ni går omkring och kallar Bibeln ofelbar. Ni kommer att bli överraskade.

Och ni som inte bryr er ett skit om Bibeln och kristendomen – ni kan nog läsa Jesus, Interrupted med viss behållning ändå, åtminstone för den insikt i urkyrkans dynamik som boken bjuder på. Själv är jag innerligt glad för att jag friskade upp mina kunskaper om historisk-kritisk bibelforskning igen. Bibeln blir inte mindre intressant, för att man lär sig mer om den.
– – –
Jesus, Interrupted: Revealing the Hidden Contradictions in the Bible (and Why We Don't Know About Them), Bart D. Ehrman, HarperCollins 2010. ISBN: 978-0-06-117394-3.

Kort är gott

Ett citat från Martialis, Bok II, ur epigram 77:

»Det som du inte kan dra bort något ifrån är inte långt.«

Väl sagt. Martialis är själv lakonisk med orden. Och frågar du mig, är det vad som kännetecknar en god skribent, en god författare: knappheten med orden. Orden ska sparas, och endast de ord ska användas som är optimala i det specifika sammanhanget. Jag hatar texter som är yviga och klyschiga. Jag känner igen de från de upplästa texter som predikningar är, från dikter av inte alldeles skickliga diktare, från avhandlingar universiteten bajsar ur sig som vore de avföring och inget annat än avföring. Textarbete är ett för vackert hantverk för att missbrukas så att dess produkter mångfaldigas som McDonalds-hamburgare: identiska, slafsiga, och lämnandes en oapptitlig eftersmak.

Så texter ska kokas ner tills de nakna essentialerna är allt som är kvar. Som hus där man gett fan i snickarglädje och dekorationer som inte fyller annat syfte än att uppvisa prålighet och byggarens vulgära smak. — Där texten är naken avslöjas författaren som författare eller charlatan: förmår han eller hon välja orden och passa in dem med milimeterprecision, eller är de bara lagda på hög, som utrivna ur en ordbok?

Martialis menade att texter som inte kan kokas ner mer inte är för långa. Det är sant. Men det är också sant, att den som lägger något till en text utom det som har sin givna plats, begår ett brott mot den estetik som är den vackraste av alla: minimalismen.

Baudelaire och Babbitt i fyndlådan

Under en lucka på jobbet tog jag mig tid att springa förbi Akademibokhandeln. De hade en fyndlåda utanför dörrarna, och där stod jag och vände på titlarna en stund. Jag hittade Det moderna livets målare av Charles Baudelaire, i en stor och vacker bibliofilupplaga med silversnitt, tryckt i Bodonistil... Jag har tittat på den förut, när den stod inne i affären. Där kostade den 299 kronor. Nu kostade den tio kronor. Att betala drygt tre procent av den ursprungliga kostnaden kändes som en bra affär...

Dessutom hittade jag en samling texter av en Irving Babbitt, Etik, demokrati och ledarskap. Babbitt verkar ha kämpat för den humanistiska bildningen i USA under 1920-talet. Det torde vara intressant för vilken människa som helst som har humanistiska böjelser... Etik, demokrati och ledarskap kostade också den tio kronor.

Således en bra bokhittardag i dag!

Bokrecension: Anathemas and Admirations

Anathemas and Admirations är skriven av E. M. Cioran (d. 1995).

Jag skulle inte rekommendera Anathemas and Admirations till någon som inte har ett ganska gediget intresse för Cioran. Det har nu jag, och det var väl tack vare det som jag lyckades ta mig igenom den efter en del kämpande.

Boken består av tjugotvå kapitel. En del av kapitlen består av aforismer, och en del av kapitlen består av essäer. Essäerna består i synnerhet av olika personporträtt. Mest underhållande av essäerna är »Joseph de Maistre: An Essay on Reactionary Thought«, där Cioran begår lustmord på de Maistres reaktionära, kristna uppfattningar. de Maistre, som Cioran kallar teokratins Macchiavelli... (sid. 64)

Men behållningen i boken är först och främst Ciorans många aforismer. Det är i aforismerna, torra, elaka och oerhört cyniska, som Cioran är som bäst. Och det är i aforismerna som vi får smaka på lite av Ciorans filosofi, där han vänder sig mot religion (kristendom i synnerhet), livet som sådant och beskriver döden som den stora befriaren. Det är också i aforismerna vi möter Ciorans överväldigande misantropi, där han skriver om att i varje barn se en framtida Richard III (sid. 167), och där han distanserar sig från människorna:

»To have nothing more in common with men than the fact of being a man!« (sid. 19)

Cioran är en nihilismens och meningslöshetens profet. Existensen innebär ingenting för honom. Livet är meningslöst, tillvarons existens likaså. Även om han menar att livets själva meningslöshet på något sätt ändå är skälet till varför man ska leva (jmf. sid. 89), så är helhetsbilden sådan, att existensen är utan egentlig mening.

»To glimpse the essential, no need to ply a trade. Stay flat on your back all day long, and moan.« (sid. 79)

Och för att fortsätta, två aforismer senare:

»There exists an undeniable pleasure in knowing that everything you do has no real basis, that whether or not you commit an action is a matter of indifference.« (sid. 79)

Detta korrelerar väl med vad Cioran säger ännu något längre fram, där han frågar sig varför vi bemödar oss så mycket, bara för att en dag bli, vad vi var innan vi fanns till: icke-existerande. (sid. 88) — Cioran ser framför sig hur människan försvinner som släkte. Han skriver att han förväntat sig att få vara med om mänsklighetens försvinnande, men att gudarna varit emot honom... (sid. 128) För honom bär varje dag med sig nya skäl att försvinna. (sid. 190) Och med jaget försvinner världen, i någon form av solipsism:

»The world begins and ends with us. Only our consciousness exists, it is everything, and this everything vanishes with it. Dying, we leave nothing. Then why so much fuss around an event that is no such thing?« (sid. 199)

I Ciorans böcker är självmordet aldrig långt borta. Han funderar på möjligheten att vi kunnat bespara oss livet under hela den tid som vi har genomlevt det. (sid. 203). Han skriver om hur han i sin ungdom börjat läsa en knappt känd filosof, just för att han valt att ta sitt eget liv.

Cioran lever distanserad från världen omkring sig. Han verkar se på världen med förvåning, att han befinner sig i den, och att den ens finns till. Han känner sig vilsen på jorden, liksom han menar att han säkert hade känt sig vilsen var han än funnits till. (sid. 171)

Dessa mörka lakonismer om tillvaron och människan, varvas med mer vardagliga observationer:

»For a writer, to change languages is to write a love letter with a dictionary.« (sid. 82)

* * *

Man kan argumentera för att Cioran inte är konsekvent. Han lever, men prisar självmordet, döden och icke-existensen som frälsare. – Men så är kanske Ciorans uppgift inte att ge oss ett system över sitt tänkande, utan snarare att ge oss fragment från hans tänkande, ett tänkande som inte är färdigt, som är dynamiskt, och så att säga biologiskt. Ibland skriver han om hur vi bara kan lägga oss ner och stöna för att inse livets intighet, och en annan stund skriver han, att människans uppgift inte är över, så länge det fortfarande finns en enda gud kvar. (sid. 204) – Cioran är en sammansättning av letargi och aktivitet, nihilism och propagandism.

Det är sällan man läser någon som vågar vara så frånvänd existensen som den rumänskfödde E. M. Cioran; därför blir resultatet av att läsa honom en lätt kittling i det existentiella tänkandet. Essäerna känns emellanåt något ovidkommande för mig i mitt sammanhang, men aforismerna är vassa, emellanåt sylvassa, och synnerligen intressanta att ta del av... Jag läste Nietzsche alla de där åren, och kämpade med att han ju inte var nihilist... Nå, nu har jag landat mellan bokpärmarna hos en nietzschean med nihilism... Även om jag knappast kan sjunga lovsång till allt han skriver, så är det han skrivit, i synnerhet i aforismerna, mycket tankestimulerande.
– – –
Anathemas and Admirations, E. M. Cioran, Arcade Publishing, Inc. 1991. ISBN: 978-1-55970-461-8.

Tystnad

När jag skriver eller läser kräver jag tystnad. Jag klarar inte av att läsa eller att skriva med ljud omkring mig, vare sig det är teve, stereo eller prat. Till nöds går det an med bullret från en bussmotor eller vad det nu är som låter när man sitter på ett tåg. — Ofta försöker jag trotsa denna mitt medvetandes gränsdragning, och läsa när teven är på; men jag kan inte hålla uppe koncentrationen – jag kastar förstulna blickar på samma teve, hör nåt som jag lyssnar vidare på, och boken läggs åt sidan, för att sedan plockas upp igen efter en stund eller två.

Jag vet folk som gärna studerar till musik. Jag gjorde aldrig det. Det är som att hela jag måste vara koncentrerad på det jag sysslar med, när jag sysslar med ord. – Schopenhauer lär ha skrivit:

»Mängden oljud som någon kan stå ut med utan att störas, står i inverterat förhållande till dennes mentala kapacitet.«

Det må nu vara som det vill med det. Klart är att Peter Englund inte verkar ha några problem med ljud, och hans mentala kapacitet är det knappast nåt fel på. — Schopenhauer kanske i och för sig verkligen syftade på oljud snarare än välljud. Sant är dock att jag inte tål av ljud för att kunna koncentrera mig på texter någon längre stund.

Martialis revisited VII

Linus! Det din fru misstänker dig för,
det hon önskar att du var mer anständig med,
har hon med säkra bevis belagt:
hon har satt en kastrat att vakta dig.
Kvinnan är så skarp och ond som det bara går.

Tolkning av Martialis, Bok II, epigram 54.

Bokrecension: Nothing to Envy

Nothing to Envy: Ordinary Lives in North Korea är skriven av journalisten Barbara Demick.

Nordkorea är ett fascinerande land... ett land som får kontrollen över medborgarna i Stalins Sovjet eller Hitlers Tyskland att blekna. Och det finns fortfarande kvar. Man har en död man som statschef, och hans son som ledare i praktiken.

Nordkorea är en utmaning att skriva om, eftersom det är ett så extremt stängt land. Utlänningar äger högst begränsat tillträde, och får de tillträde får de oftast se endast modellstaden Pyongyang, försedda med två förkläden. Två – för att det ena förklädet ska kunna hålla koll på det andra... (sid. 7) Emick har gått så tillväga, att hon intervjuat ett hundratal personer som lyckats fly landet. Sex av dessa personers berättelser utgör stommen i Nothing to Envy. Och berättelserna är emellanåt så absurda att man frestas att ifrågasätta om de är sanna. Hur kan något land fungera och fortfarande finnas kvar, som hanterar sina medborgare så som Nordkorea gör?

Fattigdomen är skriande. Det finns högst begränsade möjligheter att kommunicera över gränserna. Internet är något okänt förutom i de allra mest priviligerade kretsarna: istället har man ett alldeles eget datornätverk.

Kontollen över medborgarna är strikt. Begår en person ett brott, anses han ha orent blod, och det orena blodet sprider ut sig i tre generationer, vilket innebär, exempelvis, att om en person flyr landet, kan kvarvarande nära släktingar sättas i arbetsläger. Ett nog så effektivt sätt att få folk att överväga om det är mödan värt. Det kommunistiska landet är strikt hierarkiskt och folket är indelat i ett tjugotal nivåer, där man förväntas umgås och gifta sig på sin egen nivå. Längst ner på skalan, runt en procent av befolkningen, hittar man dem som sitter permanent inspärrade i arbetsläger. (sid. 27) Varje befolkningsenhet av omkring tjugo familjer kontrolleras av en övervakare bland dem själva, som rapporterar allt misstänkt uppåt i hierarkin. Plötsligt kan någon som yttrat ett skämt om Kim Jong-Il föras bort, mitt i natten, och inte ses till mer.

Hur är det möjligt att ett land, som nära nog parodiskt kontrollerar sitt folk, kan bestå? Demick skriver:

»We laugh at the excess of the propaganda and the gullibility of the people. But consider that their indoctrination began in infancy, during the fourteen-hour days spent in factory day-care centers; that for the subsequent fifty years, every song, film, newspaper article, and billboard was designed to deify Kim Il-sung: that the country was hermetically sealed to keep out anything that might cast doubt on Kim Il-sung's divinity. Who could possibly resist?« (sid. 45f)

Och jag tror gåtans lösning finns just i det. Det ligger något nära nog religiöst i vördnaden för Fadern och Sonen. Man firar i regel inte ens sin egen födelsedag: man firar ledarnas födelsedagar. När det är elbrist är det de dagarna, de kanske enda dagarna, när man faktiskt slår på elen... Bara en sån sak...

* * *

Lite fler märkligheter:

Man har haft ont om kemisk gödsel. Så varje familj har fått producera naturlig gödsel och lämna av resultatet på ett lager. (sid. 48)

Man gifter sig framför en bild av Kim Il-sung. (sid. 50)

Privata företag har varit förbjudna. Matkrisen har numera tvingat fram vissa undantag, men man har kunnat få fängelsedom för att sälja ris. (sid. 61)

Man arbetar långa, långa dagar, till en mycket knapp lön, eller ingen lön alls. Istället får man, om det fungerar, matkuponger som lön för mödan. Man ska till och med få kläder av staten: en uppsättning om sommaren, en om vintern. Vill man köpa något lite dyrare, som en klocka, så handlar det inte bara om att ha råd. Man måste ha tillstånd från sin arbetsenhet också. (jmf sid. 60ff)

Tjugofem procent BMP går till försvaret, och landet har den fjärde största armén i världen. Må vara att soldaterna inte har sockar att sätta på sina fötter. (sid. 65)

En kvinna, som är en av huvudpersonerna i boken, blir tagen av Nordkoreansk polis. Polisen skriver ner anklagelserna på en träbit. Det fanns inget papper. Detta hände 2001. (sid. 228f)

Blir du påkommen med att sälja insmugglade dvd-skivor kan ditt straff bli avrättning. Vi får förmoda att detta beror på, att dvd-filmerna kanhända visar upp en alternativ bild av omvärlden, som inte passar ledningens beskrivning. (sid. 214) Likaledes har man kunnat bli avrättad för att stjäla koppartråd från telefonledningar (som är ur funktion). (sid. 184)

* * *

Nå, Demicks bok är en källa till många tillfällen av förvåning. Språket i boken flyter bra, i rapp journalistprosa. Det finns inga döda stycken. Det är en förfärande bok, men likaledes en mycket fängslande skildring. När man trott att ett land inte kan bli mer absurt, får man veta att varje familj förväntas ha bilder på sina två ledare hemma, vilka ska torkas av dagligen med särskilda trasor. Avtorkningen kan sedan komma att kontrolleras vid överraskningsinspektioner. Eller något helt annat. Mitt intresse för Nordkorea är definitivt väckt, och jag vill veta mer. Demicks bok är i mycket en skildring av hur det har varit i Nordkorea. Exakt hur det är i dag är inte alldeles lätt att säga, men rapporter läcker ut, att inte mycket förändrats. Man hoppas på ett snart slut på den tyranniska regimen, så att landet återigen kan förenas med Sydkorea och njuta ett fritt liv.
– – –
Nothing to Envy: Ordinary Lives in North Korea, Barbara Demick, Spiegel & Grau 2009. ISBN: 978-0-385-52390-5.

Fragment: Oanpassad

– Känslan av att världen inte är anpassad för människan, och är likgiltig inför henne.

Blondinbella – en ny Strindberg?

Jag följer inte Blondinbellas blogg. Jag har inte läst hennes nya bok. Men några ord i en artikel från gp.se fick mig att reagera.

»Isabella 'Blondinbella' Löwengrip är aktuell med sin första bok – och har redan jämförts med Strindberg.«

Jämförelsen står tydligen Annette Kullenberg för.

– Nå, jag missunnar inte Blondinbella framgång med boken Egoboost, riktad till unga tjejer. Men – Strindberg? – Nå, jag säger inget mer, så har jag inte sagt för mycket. Förutom: fortsätter folk att sätta Strindbergetikett på henne, så skaffar jag boken – och börjar följa bloggen.

Martialis revisited VI - ekivokt

Varför kysser jag dig inte, Phlaeni?
Du är skallig.
Varför kysser jag dig inte, Phaleni?
Du är röd.
Varför kysser jag dig inte, Phaleni?
Du är enögd.
Den som kysser såna saker, Phaleni, suger.

Tolkning av Martialis, Bok II, epigram 33.

Att gå på toaletten

Jag ska börja gå på offentliga toaletter. Nå, kanske inte främst för att använda toaletten som sådan, utan för att skriva ner de budskap som folk lämnat efter sig. – Kom att tänka på en gammal idé när jag såg fotografen Pontus Hööks bild, och då kom jag i sin tur att tänka på en novell av Stephen King, som jag glömt namnet på, där en man skriver ner just klotter som han hittar på toalettväggar (att jag har ett svagt minne av att huvudpersonen i novellen sedan tar livet av sig, kan vi ju ta ur upplägget). – Vulgärpoesi, ja, det hittar jag säkert. Men lika säker är jag på att hitta andra små pärlor – och även den vulgära texten är ju just text, och säger rimligen någonting.

– Dags att gå på toaletten!

Martialis revisited V

»Om gudarna ändå gav mig en miljon!«,
brukade du säga, Scavola,
innan du blev riddare,
ȁh, som jag hade levt,
i sånt överflöd, så glatt!«
De välvilliga gudarna log
och beviljade.
Sen dess är din skjorta smutsigare,
din rock ruggigare,
och dina skor har lagats
och lagats igen.
Av tio oliver
sparar du alltid de flesta till senare,
och en enda portion
får räcka till två middagar.
Ditt vin är dåligt,
din varma ärtsoppa kostar en kopparslant,
och ditt sex lika mycket.
Du är en fuskare och en bedragare,
så låt oss gå till rätten!
Antingen lev, Scaevola,
eller lämna tillbaka miljonen
till gudarna.

Tolkning av Martialis, Bok I, Epigram 103.

Martialis revisited IV – ekivokt

När Martialis skrev sina dikter, var kristendomen inte stort mer än en judisk sekt, och hade ännu inte lagt sitt etiska lock över kreativiteten. Och hos Martialis, som hos den käre Catullus, hittar man många dikter av ekivok natur. Inte ens det som kristendomen snart kom att förklara vara synd och belägga med dödsstraff – homosexuellt liv – skydde de romerska poeterna... Så här, en tolkning av en aningens ekivok dikt av Martialis. –

Om det inte är till för mycket besvär,
och om min haltande vers inte stör dig –
viska några ord till Maternus, vår vän,
så att bara han hör dem:
Den där mannen
som älskar trista kappor,
som går omkring i ylle och grått,
som tycker folk som bär scharlakansrött är omanliga,
och som kallar lila kläder för kvinnokläder;
han som alltid har ofärgat på sig
och är strikt klädd –
hans moral är grön.
Maternus kommer att fråga
hur det kommer sig att jag misstänker
att mannen är feminin.
Vi badar tillsammans.
Han tittar aldrig upp, utan slukar atleterna
med sina ögon, och hans läppar arbetar
när han stirrar på deras kukar.
Undrar du vem det är?
Jag har glömt hans namn.

Tolkning av Martialis, Bok I, epigram 96.

Martialis revisited III

Jag har blivit sanslöst hänförd av Martialis epigrammatiska dikter, som stammar från omkring senare delen av det första århundradet. Martialis skriver om överklass och vardagsliv, och ger vad som verkar som små skisser av vardagslivet i Rom... — I en fyndlåda hittade jag Martialis Spectacles och bok 1-5 i en volym, för tio kronor! Den ingår i Loeb Classical Librarys utgåva. De ger ut klassiska texter på latin och på grekiska – på vänstra sidan av uppslaget står texten i originalspråk, och på högra sidan i engelsk översättning. Översättare av texterna i min bok är D. R. Shackleton Baily.

– Jag läste en del latin en gång i tiden, och det känns fint att stifta lite bekantskap med romarnas språk igen! Men, utan översättningen hade jag stått mig slätt... — Mina tolkningar här på literature connoisseur är fria tolkningar grundade på de engelska översättningarna, med villiga blickar på det latinska originalet.

Vad än Rufus gör,
så finns för Rufus inget annat än Naevia.
Om han är glad, om han gråter,
om han är tyst, så pratar han om henne.
Han äter middag, skålar,
ber om en tjänst, förvägrar nån en tjänst,
gör ett tecken: allt handlar om Naevia.
Om det inte fanns nån Naevia,
hade han blivit stum.
När han skrev en hälsning till sin far, igår morse,
skrev han: "Naevia, mina ögons ljus!
Naevia, ljuset i mitt liv, god morgon!"
Naevia läser det och ler
och sänker sitt huvud.
Det finns mer än en Naevia.
Varför, du löjlige, är du en sån dåre?

Tolkning av Martialis, Bok I, epigram 68.

Martialis revisited II

Som jag minns det, Aelia,
hade du fyra tänder.
Du hostade och tappade två.
Du hostade och tappade två till.
Nu kan du hosta hela dagen
och vara lugn.
Att hosta en tredje gång
spelar i ditt fall ingen roll.

Tolkning av Martialis, Bok I, epigram 21.

Martialis revisited

Diaulus var doktor
tills helt nyss.
Nu är han dödgrävare.
Vad dödgrävaren gör,
gjorde doktorn.

Tolkning av Martialis, Spectacles, epigram 47.

Fragment: En förmiddag på kyrkogården

En förmiddag på kyrkogården – vilket underbart motgift mot oron! Vad betyder väl någonsin några besvikelser ur ett kyrkogårdsperspektiv? En förmiddag på kyrkogården... de döda går inte till rätta med varandra, de döda avundas inte och har inga illusioner.

Fragment: Unga döda författare

Z A Recht, som skrev zombieböcker, blev yrkesförfattare vid 24 års ålder och dog vid 26 års ålder. – Somliga bränner ljuset i båda ändarna. Lord Byron blev 36 år. Wilde 46 år. Plath 30 år. Keats 25 år. Comte de Lautréamont 24 år.

Hu... Och likväl vill jag skriva!

Citat: Ekelund om kammarliv

»De som tala med förakt om filosofi och kammarliv har ingen aning om vad äventyrligt är.«

– Vilhelm Ekelund

Bokrecension: Plague of the Dead

Plague of the Dead: The Morningstar Strain är en zombiebok skriven av framlidne Z. A. Recht (d. 2009). Han blev bara 26 år gammal. Boken gavs ut första gången 2006, och Recht blev därmed yrkesförfattare vid 24 års ålder.

När man läst igenom Plague of the Dead är det uppenbart att detta är del ett i en serie. Del två heter Thunder and Ashes, och kostar nu drygt 74 dollar på amazon.com. Jag förmodar att detta beror på att författaren nyss avlidit. Recht skrev på en tredje del, Survivors, när han gick bort, och enligt information från förlaget kommer de ej färdigställda manuskripten att sammanfogas och redigeras av ytterligare en författare, som dessutom ska fylla de luckor som finns, för att därefter ges ut.

Plague of the Dead är en ovanligt realistisk skildring av zombieapokalypsen. Det som gör folk till zombies slås redan tidigt fast är ett virus, och inget mystiskt övernaturligt fenomen. Blir man infekterad medan man lever, exempelvis genom att få i sig blod från en annan infekterad person, dör man inte och återuppstår som en zombie: men man förändras till ett rovdjur, som bara lever för att smitta ner andra: man har sin rörlighet och sin snabbhet kvar, vilket gör dessa zombies ovanligt farliga. Emellertid – skjuter man sådan levande zombie, så återuppstår den som en klassisk, död zombie. Dessa levande döda andas dock, långsamt, och har en, långsam, puls. Och de kan på traditionellt sätt endast dödas genom massivt våld mot huvudet.

Virussmittan kallas »The Morningstar Strain« och uppstår någonstans i Afrika. Man försöker först helt enkelt kapsla in Afrika, rädda så många överlevande som möjligt, och undvika att några infekterade, men ännu inte insjuknade, kommer över gränserna – och naturligtvis inte heller de som insjuknat och blivit zombies. Nå, det blir givetvis ohållbart att hålla en så överväldigande stor landmassa i karantän, och smittan sprids över världen.

Ett antal personer står i centrum för berättelsen, och deras liv vävs effektivt samman med varandra. Några av de mest centrala gestalterna är general Sherman, som leder sina militära styrkor. Vi har Rebecca, som arbetar för Röda korset. Vi har soldaten Brewster, oborstad och vulgär. Vi har forskaren Anna Demilio. Vi har journalisten och nyhetsankaret Julie. – Och många fler. Man får i Rechts berättelse en rätt bra bild av hur de fungerar som personer: realistiskt och befriande fritt från onaturligt övermänskliga hjältar.

Plague of the Deads största styrka ligger i att den på ett sätt som uppfattas som realistiskt skildrar de odöda: de framstår inte som monster, utan helt enkelt som smittade människor. Våldsamma, ja. Men fortfarande inte monster. Tempot i berättelsen är rappt. Utfyllnad existerar inte. – Och ja, jag vill läsa del två med tiden.
– – –
Plague of the Dead: The Morningstar Strain, Z. A. Recht, Pocket Books 2010. ISBN: 978-1-4391-7673-3.