Det fanns en tid då jag menade att Bibeln var sann. Inte bara sann i betydelsen att det den återgav var rätt och riktigt, utan sann i betydelsen att den var verbalinspirerad, som det heter på teologiska – det vill säga att den ner till minsta ord, i originaltexterna, var sådan som Gud avsåg att den skulle vara. Helig Skrift på allvar, alltså. — Några år på universitetet tog mig med besked ur den villfarelsen.
Bart D. Ehrman tog sig själv ut ur evangelisk kristendom, fördjupade sig i bibelvetenskap och den tidiga kyrkans historia, och kom att ägna sig åt att undervisa i just bibelvetenskap och den tidiga kyrkans historia. Även om han i boken, som är förhållandevis personligt skriven, berättar om hur det inte var bibeltexternas problem med sanningen som fick honom att bli agnostiker, utan teodicéproblemet (det vill säga, hur kan det finnas en god Gud med så mycket lidande i världen), menar jag att den historisk-kritiska bibelforskningen som nu är förhärskande i de flesta seriösa utbildninscentra, högskolor och universitet i västvärlden, borde ge vilken kristen människa som helst huvudbry kring hur man faktiskt kan sätta någon som helst tillit till att det som bibeltexterna pratar om har någon intellektuell eller historisk bäring överhuvudtaget.
Jag kan knappast skriva en fullödig refererande recension utan att skriva en egen liten bok, så vad som i denna recensionen presenteras, är bara några glimtar av allt det som Ehrman lyfter fram. För många, i synnerhet kristna, kommer det som nyheter. Även om de flesta, åtminstone svenska, präster fått höra det i sin utbildning – vilket sällan verkar göra avtryck i deras predikantvärv... Men bibelvetenskapen har gjort stora landvinningar under de senaste seklerna.
* * *
Bibeln
Låt oss börja i början, låt oss börja med Bibeln.
Ehrman är specialist på Nya Testamentet, så det är Nya Testamentet som behandlas i Jesus, Interrupted. Nya Testamentet innehåller 27 texter. Det är evangelier, apostlagärningar, brev och en apokalyps. Ehrman har en stor poäng, i att mena att det är viktigt att låta dessa enskilda 27 texter komma till tals i sin egen rätt. Varje författare ska tillåtas säga sitt, utan att genast sättas in i en tolkningsgemenskap med de övriga texterna. Det är trots allt fråga om skrifter som författats under en tidsrymd av omkring femtio år, där författarna själva kommer från olika teologiska inriktningar, och med olika teologiska uppfattningar om centrala frågor som – vem var egentligen Jesus? Vad betydde uppståndelsen? När kommer den yttersta dagen? Vad betydde korsfästelsen? Hur förhåller sig det judiska folket till kristendomen?
När man väl tillåter de olika författarna att komma till tals på sina egna villkor, får de också möjlighet att ge oss sina respektive agendor, utan att de blir uppblandade med de andra författarnas dito. Vi kan då, bara som exempel, se hur bilden av Jesus som sann Gud växer fram. I de tidigaste evangelierna: Markusevangeliet (äldst), Matteusevangeliet och Lukasevangeliet, kallas Jesus aldrig för Gud. Han ses som en Messias, eller som en Guds Son, något som i judisk terminologi absolut inte är samma sak som att säga att han var Gud. Han är, i deras ögon, en person utvald av Gud, utan att själv vara Gud.
Markusevangeliet uppskattas ha skrivits ett antal decennier efter att Jesus dött på korset. Lukas- och Matteusevangeliet bygger delvis på Markusevangeliet och andra separata källor. Författarna till evangelierna är okända. Trots att de fått namn efter apostlar eller personer som sägs ha stått apostlarna nära, finns det ingenting i evangelierna själva som säger att det faktiskt var de personerna som skrev dem.
Men evangelierna skrevs alltså en god tid efter att Jesus korsfästs. Under decennierna i mellantiden fördes berättelserna om Jesus vidare muntligt. Eftersom de spreds av anhängare till Jesus, är det inte svårt att tänka sig, att berättelserna formades efter deras förväntningar. Man kan med nutida språkbruk använda termen propaganda. Och på något sätt är det just vad berättelserna måste ha varit: de spreds för att bygga upp de redan kristna, och att vinna nya människor för den nya tron, som vid det laget bara var en variant av judendomen.
När Johannesevangeliet skrevs, några decennier efter de tre första evangelierna, har synen på Jesus fortsatt att utvecklas. Nu beskrivs han som Gud. Det budskap om att Jesus snart skulle komma tillbaka, som finns i de första evangelierna, där det var så poängterat, att Jesus själv sades ha sagt att han skulle komma tillbaka redan i de församlades livstid, har i Johannesevangeliet tonats ner betydligt. Vi är nu ändå sextio, sjuttio år ifrån korsfästelsen, och befinner oss omkring år 100.
Men åter till författarfrågan. Vilka var Jesu lärjungar? – Enkla människor, bönder, fiskare från den judiska landsbygden, outbildade och med all sannolikhet analfabeter. Ehrman beskriver att omkring tio procent av folket i romarriket bör ha varit läskunniga. Och dessa få återfinner man oftast i överklassen, eller bland överklassens skaror av tjänare, vars jobb krävde att de kunde läsa. Det är föga sannolikt, således, att Johannes och Matteus kunde skriva. Ingenting i bibeltexternas berättelser tyder på att de kunde läsa, än mindre skriva. – Det är alltså föga sannolikt att de författade de texter som fått bära deras namn.
»...who were Jesus' disciples? Lower-class, illiterate, Aramaic-speaking peasants from Galilee. [...] What we learn stands completely at odds with what we know about the disciples of Jesus. The authors of the Gospels were highly educated, Greek-speaking Christians who probably lived outside Palestine.« (sid. 106)Och så har vi Paulus brev. Åtskilliga av breven som skrivits i hans namn, är förfalskningar. Eller, med en eufemism, pseudoepigrafiska. För att avgöra detta, har man sett på meningsbyggnad, ordbruk, teologi och liknande, och jämfört med de brev som med största sannolikhet faktiskt skrivits av Paulus, såsom Romarbrevet och 1 Korintierbrevet. Man har närstuderat vilka ord som använts, och sett hur författaren till de påstått paulinska breven använder ord som aldrig åtefinns hos de äkta paulinska breven, men som däremot var vanliga i kristna sammanhang hundra år senare...
Sammanfattningsvis, angående författarskapet till bibeltexterna i Nya testamentet, skriver Ehrman:
»Of the twenty-seven books of the New Testament, only eight almost certainly were written by the authors to whom they are traditionally ascribed [...]« (sid. 136)
Jesus
Ehrman menar i Jesus, Interrupted, och för en enastående argumentering för sin uppfattning, att Jesu som historisk person var en apokalyptisk predikant. När Ehrman närstuderar texterna i Nya testamentet, och använder vissa historievetenskapliga metoder, landar han i uppfattningen, att Jesus som historisk person under århundradena (och för all del decennierna) närmast efter korsfästelsen utsätts för en mytologisering av sällan skådat slag. Men i själva verket var det kanske inte värre, än att Jesus predikade bättring, med starkt inslag av det apokalyptiska budskapet, att Guds rike nu var nära, mycket nära: det vill säga, att Gud skulle ingripa i historien och komma till deras räddning som bättrat sig och lyssnat till Jesu budskap.
Allt tyder på att Jesus som historisk person var en synnerligen marginell företeelse. Det finns inga samtida historiska belägg för att hans ens funnits. Samtliga av de få tidiga utombibliska referenser som finns, är dock skrivna långt efter att Jesu korsfästelse ägt rum, när anhängarna till Jesus hunnit börja ta de första stegen mot en egen religion, separat från judendomen. (jmf. sid. 148f)
Motsägelserna
Bokens titel ger sken av att hela boken handlar om motsägelser i Bibeln. Så är inte fallet. Endast ett kapitel behandlar uppenbara motsägelser. Resten av boken ägnas åt en behagligt avslappnad genomgång av den historisk-kritiska bibelforskningens intressanta resultat.
För de flesta människor är det en självklarhet att det kan finnas motsägelser i Bibeln, för de flesta människor ser inte Bibeln som något annat än en gammal, förlegad bok. Men det finns de, fortfarande (jag vet, jag var en av dem), som menar att det omöjligt kan finnas motsägelser i Bibeln, eftersom den är Guds Ord. Faller Skriften, faller hela religionen. – Därför kan det ändå vara angeläget att ta upp några av de motsägelser som Ehrman presenterar.
– I Markusevangeliet korsfästs Jesus på fredagen. I Johannesevangeliet på torsdagen.
– Jesus lär ha fötts under det att Herodes var kung och Quirinius guvernör. Problemet är bara det att Quirinius blev guvernör sex år efter att Herodes dött, och de två magistraten överlappade aldrig varandra.
– I Matteusevangeliet och i Lukasevangeliet (de enda evangelierna som säger något alls om Jesu födelse) finns det var sin släkttavla över Josefs anfäder. De stämmer inte överens. I Matteusevangeliet skriver till och med evangelisten att det mellan varje släktled i uppräkningen är fjorton led, och så räknar han upp fjorton namn i varje led. Förutom när han inte gör det. I det tredje ledet räknar han nämligen bara upp tretton – trots att han just sagt att det är fjorton. Genealogierna stämmer dessutom inte överens med släkttavlorna i Gamla testamentet.
– I Matteusevangeliet tar Judas livet av sig genom att hänga sig. I Apostlagärningarna står det hur han kastade sig framlänges och sprack, så att inälvorna trängde fram.
– I Matteusevangeliet drar lärjungarna till Galiléen direkt efter Jesu uppståndelse. I Apostlagärningarn blir de kvar i Jerusalem i femtio dagar.
– I Matteusevangeliet 27:9-10 citeras profeten Jeremia, står det. Problemet är bara att det är profeten Zackarias som citeras.
Samtliga av dessa motsägelser, som kan synas fullkomligt bisarra att hänga upp sig på för den sekulariserade läsaren, kan och borde agera sprängstoff för den läsare som faktiskt menar att Bibeln är gudomligt inspirerad och inte innehåller någon lögn, åtminstone inte i originalhandskrifterna (som vi ju inte har tillgång till längre).
* * *
Jag har tillåtit mig att skriva långt i detta ämne, eftersom det ligger mig så nära. Jag är religionsvetare, och kristendom är ett av de ämnen som jag intresserar mig mest för rent generellt, nu från en ateists perspektiv. — Jag gör på intet sätt rättvisa åt Ehrman i dessa korta nedsänkningar i hans kunskap. Varje uppfattning han framför i boken, är i regel också belagd med argument. En refererande recension som denna skulle bli åt helvete för tung att läsa, om jag också tog med alla hans förklaringar till varför han drar de slutsatser som han gör.
Jag skulle vilja gå ut med en vädjan. Ni präster, som läser det här – läs boken. Ni har en gång tragglat med bibelvetenskap på universiteten: varför hör man så sällan nåt om vetenskapliga resultat från bibelforskningen från era predikstolar? Ni kristna, som läser det här – läs boken. I synnerhet om ni går omkring och kallar Bibeln ofelbar. Ni kommer att bli överraskade.
Och ni som inte bryr er ett skit om Bibeln och kristendomen – ni kan nog läsa Jesus, Interrupted med viss behållning ändå, åtminstone för den insikt i urkyrkans dynamik som boken bjuder på. Själv är jag innerligt glad för att jag friskade upp mina kunskaper om historisk-kritisk bibelforskning igen. Bibeln blir inte mindre intressant, för att man lär sig mer om den.
– – –
Jesus, Interrupted: Revealing the Hidden Contradictions in the Bible (and Why We Don't Know About Them), Bart D. Ehrman, HarperCollins 2010. ISBN: 978-0-06-117394-3.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar