Bokrecension: Orestien | Aischylos

Mordet på Agamemnon. John Flaxman. (Redigerad)

Orestien är en svit om tre tragedier författade av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t.). Jag har läst verket i tolkning av Emil Zilliacus (1878-1961), som även skrivit en inledning.

Orestien framfördes första gången år 458 f.v.t., det vill säga två år före Aischylos egen död. Sannolikt blev det hans sista verk.

* * *

Det är väl så nära magi man kan komma, när texter som de i Orestien låter läsaren för det inre ögat förflytta sig till Athen och Dionysosfestivalen då pjäserna uppfördes för första gången. Genom Zilliacus mästerliga ordkonst hör vi skådespelarnas repliker, märker vi dynamiken i replikerna och känner vi med gestalterna som besvärjande frammanas av dikten.

Orestien är den enda – nästan – kompletta tragedisvit från antiken som har bevarats, sånär som på det tillhörande satyrspelet, som endast finns kvar i fragment. Sviten innehåller följande pjäser:

• ”Agamemnon”
• ”Gravoffret”
• ”Eumeniderna”

Grundhistorien går tillbaka på en då välkänd och inte så lite invecklad legend om den släkt som kung Agamemnon tillhörde. Agamemnon själv är ju den berömde kungen som ledde den grekiska federationens krig mot Troja, som lär ha genomförts någon gång före år 1000 f.v.t.

Men i hans släkt fanns det en ihärdig förbannelse, som helt enkelt gick ut på att folk hade en fenomenal förmåga att slå ihjäl varandra. —

* * *

”Agamemnon” handlar om hur just kung Agamemnon mördas av sin otrogna hustru Klytaimnestra, eftersom han tidigare offrat deras gemensamma dotter för att få tjänliga vindar när han och flottan skulle ge sig av till Troja och det kommande kriget.

”Gravoffret” handlar om hur Agamemnons och Klytaimnestras son Orestes återvänder hem och efter påskyndan av guden Apollon dräper sin moder och dennas älskare som hämnd för mordet på fadern.

”Eumeniderna” handlar om hur Orestes efter mordet på sin moder jagas av de otäcka, uråldriga avgrundsväsen som kallas hämndeandar eller erinyer, och vars funktion är att hämnas på personer som mördat folk av sitt eget blod.

I en märklig rättegång i Athen, med Athena och några utvalda medborgare som domare, hämndeandarna som åklagare och Orestes stödd av Apollon som anklagad når tragedisviten sin final. Orestes frikänns genom Athenas utslagsröst. Och för att blidka hämndeandarna, görs dessa obehagliga väsen om till ett slags välvilliga gudinnor, eumenider, vilket de snabbt finner sig i och släpper sin vrede.

* * *

Tragedisviten markerar ett alternativt förhållningssätt till blodshämnden som fenomen. Den visar på att en obruten kedja av dåd och motdåd kan brytas. Imperativet att den som dödat skall dödas mjukas upp.

Hela sviten av tragedier visar också på den besynnerliga situation som en hämnare kan hamna i. Orestes förväntas hämnas sin faders mord, men genom att hämnas på mördaren begår han likväl en ogärning, genom att döda sin mor. Hur han än gör, står han alltså i skuld. I skuld för att han lämnar sin fader ohämnad om han inte agerar, i skuld för att han dräpt sin egen mor o m han agerar.

En minst sagt prekär situation, alltså.

* * *

Fortfarande står sig Orestien som skön poesi, en poesi som överlevt tolkningen till svenska. — Lyssna på de här vackra raderna som kören framför i "Gravoffret":

"Ack, ingen av jordbarnens dödliga ätt
skall smärtfri och skuldlös fullborda sitt liv.
Var dag har sin plåga, ve oss, ve!
en i dag, och i morgon en annan."

Och i texten hör vi hämndeandarna surra omkring, Orestes stämmer upp i långa tal. Den kör och den körledare som alltid finns tillstädes i den här formen av litteratur ställer frågor, reagerar på händelserna och driver historien framåt.  Så fastän berättarröst saknas, följer åhöraren – eller numera oftast läsaren – med genom de repliker som yttras.

Att läsa Orestien är att få sig till livs en bit av den grekiska antiken, även på barbariskt tungomål.
– – –
Orestien, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1947. 261 sidor.