* * *
Lukianos kom från Samosata i dåvarande romerska provinsen Syrien. Numera heter platsen Samsat och ligger i Turkiet. Omsider hamnade Lukianos i Athen, där han ägnade sig åt författarskap. Han kom att avlida i Egypten, där han fått en befattning.
En hel del av Lukianos skrifter finns bevarade till vår tid. Främst är han känd för de många satiriska dialoger som han författade. I Valda skrifter har 85 stycken sådana dialoger återgivits tolkade till svenska.
* * *
Det är underhållande läsning, dialogerna. I den svenska språkdräkt som Hult skänkt dem är prosan lättflytande, elegant, klar och slagkraftig. Den tydligen något idiomatiska snarare än bokstavliga tolkningen hjälper väl oss att tillgodogöra oss texterna i dag.
De satiriska inslagen är sällan särskilt elaka, utan snarare godmodigt lustiga, när Lukianos driver stillsamt med gudarna och deras förehavanden och inbördes konflikter eller med pretentiösa filosofer.
Lukianos, som medborgare i det romerska imperiet men verksam i den gamla hellenistiska kulturen rör sig ledigt i den mytologiska världen och det är väl så, att läsaren får desto mer ut av sin läsning ju mer bekant man är med de olympiska gudarna och de grekiska heroerna och de gamla sagornas gestalter samt framstående personer ur den grekiska historien såsom Sokrates, Platon och Diogenes.
Att Lukianos tydligt ställer sig på kynikernas sida mot de förstnämnda idealisterna behöver kanske knappt nämnas.
Dialogerna är utspelar sig i fyra olika sammanhang. Det är i den olympiska världen, på havet, i dödsriket samt bland hetärer. Själv intas jag mest av de samtal som förs mellan dem som vistas i dödsriket: de är kanske mest existentialistiska och ställer frågor om döden och livet som alltjämt på ett särskilt sätt kan uppfattas som aktuella.
Dialogerna vittnar också om att man i den kultur där Lukianos var verksam hade nått så långt att man fritt kunde driva också med det heliga, med gudarna. Kristendomen hade ännu inte vuxit sig stark nog att vara en särskilt betydande kraft, och den gamla religionen kan med fog antas ha sekulariserats, åtminstone i viss utsträckning.
* * *
Låt oss ta ett exempel på hur satiren kan te sig. Jag väljer då dialog 30, "Minos och Sostratos" ur avdelnignen "Samtal bland de döda", som illustrerar fatalismen på ett elegant vis.
Sostratos kommer inför Minos. Den senare är satt att döma över de döda.
Minos inleder med att kasta ut en fördömelse över Sostratos. Sostratos har emellertid mål i mun. Han erkänner att han ägnat sig åt "skurkstreck och mordgärningar i massor", som Minos säger, men frågan om ansvarighet är en annan sak. Sostratos poäng är att ju alla människor styrs av "Moirans slända", ödesgudinnorna. Om nu människan inte kan handla emot det öde som bestämts av dessa gudinnor — hur skulle hon då kunna hållas ansvarig för det hon gjort?
Minos tvingas erkänna Sostratos argumentering i steg efter steg. Sostratos säger:
"Inser du då inte, hur orättvist det är af dig att straffa oss, som endast såsom Klotos tjänare verkställa hennes befallningar, men däremot hedra dessa för det goda de uträttat på andras vägnar? Ty det kan ju aldrig blifva tal om någon möjlighet att sätta sig upp emot nödvändighetens lag."Minos säger till sist åt Hermes att släppa Sostratos och att han inte mer ska straffas. Han avslutar emellertid med en åthutning:
"Men, Sostratos, understå dig icke att lära de andra döda att komma med likadana frågor."
* * *
Förutom att vara nöjesam läsning i sin egen rätt, ger dialogerna också intressanta inblickar i den hellenistisk-romerska världen. Inte minst avsnittet om hetärerna skänker sådana, vad gäller det mer vardagliga livet, medan de andra skänker främst inblickar i de mytologiska föreställningarna.
Hetärerna var ett slags professionella sällskapsdamer som herrar kunde betala för att umgås med och ligga med. Hetärerna kunde av dialogerna att döma ha en relativt fri tillvaro, där de kunde välja vilka män de skulle ägna sin uppmärksamhet och där de kunde spela ut olika mäns svartsjuka mot varandra.
Det är klart att det både för hetärer och män kunde vara fråga om djupt känslomässiga band, inte bara affärsmässiga, även om penningar och gåvor var inblandade i bandens upprätthållande.
* * *
När man läser Lukianos kommer man kanske att tänka på en fornnordisk parallell, nämligen Lokesenna, som också är en drift med gudarna, de fornnordiska gudarna i det fallet.
Men parallellen är i stort giltig blott vad gäller att författaren tillåtit sig driva med de gudomliga; Lokesenna är nämligen betydligt råare och mer ursinnig än Lukianos fina drift. Båda texterna vittnar emellertid om en kultur där man faktiskt kan göra sig lustig på gudarnas bekostnad.
Lukianos stannar dock inte med att driva med gudarna. Han driver ju dessutom gärna med pompösa filosofer eller som i dialogen "Menippos och Teiresias" där siarna får sig en släng, när den kyniske filosofen Menippos skojar med siaren Teiresias, känd från Iliaden. Menippos avslutar dialogen med konstaterandet:
"Det är ju en specialitet för Eder, siare, att inte tala ett enda ord sant."
* * *
Jag gillar verkligen Lukianos dialoger: deras rapphet och snärtighet är tilltalande. Att sedan Lukianos inte ger mycket för metafysiska sofismer av platonskt snitt gör inte saken sämre. Lukianos står som fri ande, och lutar hän mot kynikernas flärdfria och avförtrollade betraktelsesätt på tillvaron. På så vis blir Lukianos en realist, i en tid som stod i begrepp att snart drabbas av en ny, stor korsmärkt förtrollning.
– – –
Valda skrifter: Ny följd, Lukianos. Övers. Hans Hult. P. A. Norstedt och Söners förlag 1917. 175 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar