Bokrecension: Aeneiden | Vergilius

Aeneiden är skriven av Publis Vergilius Maro (70 fvt – 19 fvt). Jag har läst verket i svensk tolkning av Ingvar Björkeson (f. 1927).

* * *

Grekerna hade Iliaden och Odysséen. Det var dags för det romerska imperiet att få sitt eget nationalepos. Vergilius tog sig an uppgiften, och skapade Aeneiden. Han hann emellertid aldrig bli färdig. Vergilius avled, men tack och lov gavs verket ut ändå, och därmed har vi i dag tillgång till en av världshistoriens mest betydande litterära verk.

Översättaren Ingvar Björkeson imponerar. Han lyckas tolka en text som Aeneiden, en text som hör hemma i en helt annan tid och en helt annan kultursfär än vår, till begriplig och njutbar svenska.

Naturligtvis blir inte Aeneiden omedelbart tillgänglig för det. Ju större förförståelse av antiken och grekisk-romersk historia och mytologi som man tar med sig till läsningen, desto mer kan man få ut av texten. Men Björkeson lämnar inte läsaren hjälplös bland alla dessa gudanamn, städer och människor. Med texten följer detaljerade slutnoter som spänner över åttio sidor, där man får det mesta förklarat för sig. Till det kommer ett efterord av Björkeson, en släkttavla, ett register och flera kartor. Och så en inledning av Bengt Holmqvist.

* * *

I grunden för historien ligger den trojanska sagocykeln. På den bygger Iliaden, om några dagar under slaget om Troja, och Odysséen, om en av de grekiska krigarnas hemfärd efter kriget.

Aeneiden har oräkneliga paralleller till dessa berättelser och bygger vidare på dem. Genom Aeneiden kopplas det antika Rom samman med Troja.

Trojanen Aeneas är son till gudinnan Venus. När staden faller räddar han sig, sin son och sin fader och drar iväg. Han är han bestämd att lägga grunden till det kommande romerska riket. Han hamnar i Karthago, där han har en kärleksaffär med drottningen Dido.

Men gudarna manar Aeneas vidare, hans uppdrag är inte utfört. Så han drar till trakterna av det framtida Rom.

Där lovar en lokal hövding sin dotter till hustru åt Aeneas. Dottern var dock redan bortlovad till en viss Turnus, som inte alls tycker det är en bra idé att främlingen skall få hans utsedda prinsessa till hustru. Så det blir krig i en motivmässig upprepning av vad som hände vid Troja, där ju Paris enlevering av Helena låg till grund för krigets utbrott.

Liksom Iliaden och Odysséen har två olika huvudupplägg, ryms inom Aeneiden två olika huvudupplägg. Den första delen berättar om vad vi möjligen kan kalla Aeneas irrfärder (en parallell till Odysséen), och den andra delen berättar om Aeneas strider i Latium (en parallell till Iliaden).

* * *

Trots de stora likheterna och de många parallellerna mellan de grekiska eposen och detta latinska epos är de ändå olika.

Iliaden och Odysséen är för det första långt mycket äldre, fastän alla tre verken utspelar sig i ungefär samma heroiska-mytiska forntid, säg en sådär 1200 år fvt. Iliaden och Odysséen levde dock först muntligt traderade, medan Aeneiden skapades för att bli bok.

Aendeiden blir därigenom mer konstruerad, medan de grekiska verken upplevs som mer framvuxna organiskt. Man kanske kan säga att Aeneiden är en utomordentligt skickligt uthuggen staty, där konstnären med öga för varje detalj går över sitt verk, och sedan hastigt får lämna det innan han riktigt hunnit blir klar, medan Iliaden och Odysséen är mer av naturkraft. Det blir som skillnaden mellan park och vildmark: båda typerna utomordentligt vackra, men ändå olika. Bengt Holmqvist skriver i sitt förord:

”Det är fråga om helt skilda saker, ändå inneslutna i ett större sammanhang.”

* * *

Aeneiden har varit utomordentligt populär. Och jag förstår varför. Texten för oss till det romerska rikets glansdagar, och det är från denna utkikspunkt vi tillsammans med Vergilius och hans läsare (eller kanske snarare åhörare) får spana ut över ett mytiskt förflutet, såsom han komponerade det på äldre föreställningar, sägner och myter.

Vi får se hur Vergilius använder det förflutna för att låta det med gudomlig precision leda fram till hans egen tids imperium. Det står:

”Andra må forma brons mer konstfullt och låta den andas,
fånga ett levande ansiktes drag i marmor, och bättre
hävda vid domstol sin sak, med ritstav teckna planeters
banor, och förutspå när stjärnor stiger ur havet;
din lott, romare, är att styra de övriga folken,
upprätta fred – det skall bli din konst – och skonsamt behandla
slagna som söker skydd, men nedslå alla som trotsar.”

Det är en våldsam historia. Vergilius sparar inte på detaljer när han skildrar krigets intensitet.  Som exempel kan anföras när amasonen Camilla under en strid dödar Orsilochos:

”... resande sig i sin fulla längd fördubblar hon yxans
hugg mot hans skalle och hjälm, hur han än tigger och bönar.
Hjärnans varma substans stänks ut över panna och kinder.”

Och det är en ödesbestämd historia. Ödet har bestämt hur allt skall gå från första början, och det har både människorna och gudarna att förhålla sig till. Själve Jupiter får utröna vad ödet bestämt i slutstriden mellan Aeneas och hans motståndare och rival Turnus. Det står:

”Jupiter håller i handen en våg med tungan i jämvikt
där han i skålarna lagt de bådas olika öden
för att se vem av dem som är dömd och nedtyngs av döden.”

* * *

Mer än tvåtusen år har gått sedan Vergilius dog. Hans Aeneid, som bevarar så mycket av romersk tankevärld och historiesyn, finns kvar och odödliggör hans stämma, så att också vi kan få höra detsamma som kejsar Augustus fick höra, och som antikbeundrare under all den tid som sedan dess förlupit kunnat höra. I verket lämnar Aeneas beständigt sin Dido, strider han beständigt mot Turnus, lägger han beständigt grunden för Rom.
- - -
Aeneiden, Vergilius. Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Inledning: Bengt Holmqvist. Natur & Kultur 2012. ISBN: 978-91-27-13286-3. 395 sidor.