Bokrecension: Kains memoarer | Lars Gyllensten

Kains memoarer är skriven av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1963. Jag har läst den digitala utgåvan från 2015.

* * *

Kainiterna fanns. De anses ha varit en gnostisk sekt, som ansåg att skaparguden - Demiurgen - var ond, och de ska ha hyllat Kain, Eva och Adams son, som dödade brodern Abel efter att Gud uppskattat dennes djuroffer mer än Kains växtoffer. Även Judas ska ha hållits högt av kainiterna.

Det är på denna historiska grund som Lars Gyllensten bygger ut en hel fiktiv mytologi, där Kainiterna antyds vara en liten med mycket gammal rörelse med sina särskilda motiv.

Kains memoarer är uppbyggd som en fiktiv presentation av likaledes fiktiva kainitiska textfragment.

Kainiterna ska enligt den anonyme berättaren ha hållit till i Övre – södra – Egypten och haft sin glädje i nära och långväga handelsutbyte med andra folkslag, från vars olika mytologier och läror de försökte ta vara på det bästa.

Gyllenstens kainiter är uttalat synkretistiska, och avtecknar sig skarpt mot andra rörelsers absoluta anspråk: udden tydligt är riktad mot idealistiska kristianer och judar, även om dessa två gruppers mytologi eller ideologiska ståndpunkter i förändrad form dyker upp i fragmenten, eller som föremål för polemik.

I vilken mån kainiterna i själva verket är direkta språkrör för Gyllensten själv kan väl diskuteras, men jag anser det rimligt att delar av hans antisystematiska och antiideologiska världsåskådning kommer till uttryck i textfragmenten som han skapar.

* * *

De uppfattningar som kainiterna framför är bland annat en vaksamhet mot människornas illusioner om tillvaron, som fördunklar den klara blicken på tillvaron i sig. Inbillningskraften hindrar så människans förmåga att se världen såsom den verkligen är.

Gudarna uppenbarar sig inte i läror, utan kan på sin höjd anas i skärvorna av det som blir kvar när man krossat alla beläten.

Skaparguden, i själva verket en avgud, är ond. Han måste vara det, om han skapat människan och satt henne i en värld så illa anpassad för hennes bekvämlighet, där all ordning är ett sken och där alltings slutmål är att dö och förintas. Och vägen dit är fylld av plåga, om än också av andras njutning. Men varje barn föds för att dö.

I ett av Gyllenstens kainitiska textfragment står:

"Den frommes gud är en vrång avgud, som bländar synen på sina trogna, så att de tycker sig spåra godhet i sådant, som är ont, och vis försyn i sådant, som bör förvirringens prägling."

Och i ett annat:

"Människorna lever likt trälar i gruvorna, de skall dö, de skall pinas, allt de gör skall förstöras och gå under. Ingenting är beständigt, gott och ont växlar skepnad."

Kainiterna söker kunskap. Kunskapen ska förmå att spränga åtminstone illusionerna om världen, om än inte människornas villkor. Men de söker inte sin trygghet i andra ideologier eller filosofiska överväganden.

Men i skärvorna av belätena finns möjligen sanningen, ja, i skärvorna finns Gud – om han finns.

* * *

Författaren uppfinner genom boken en mytologi och en världsåskådning, skänker dem ålder och skapar ett sammanhang åt de fragment varigenom dessa har kommit vår tid till del. Och så får Gyllensten mig i sin lek med text att tänka på J. L. Borges.

Berättaren presenterar olika lärda mäns uppfattningar om texterna, och antyder att fragmenten kan vara mycket gamla. Vidare ger han geografiska och historiska upplysningar om de miljöer där texterna skall ha uppstått.

Alltsammans är förledande, då författaren med berättarens upphöjda rätt att fingera framför våra ögon målar ut en hel värld och ger en gemenskap i denna värld ord som är relevanta än i denna dag: det är livsfilosofiska uppfattningar förklädda till skönlitteratur, eller snarare burna i skönlitteraturens famn.

Och för egen del lyssnar jag gärna till Gyllenstens kainiter, dessa som söker sanningen inte i system, utan i skärvorna.
– – –
Kains memoarer, Lars Gyllensten. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-015968-9.