* * *
Den grekiska antika kulturen rymmer ett myller av myter, som i sin tur rymmer en oöverskådlig mängd personer och händelser: gudar, heroer, kungar, krigare, stodåd, krigsdåd, underliga dåd.
Att den grekiska mytologin därför gett näring åt konsten är inte märkligt: i den grekiska mytologins märkliga väsen, och varelser, världar och vedersakare finns massor som speglar den mänskliga tillvarons djupaste villkor: liv, död, hat, kärlek, avund.
I direkt eller indirekt form når oss dess historier ibland även i populärkulturen. Men jag har svårt att påminna mig en litteratur som går direkt på myterna själva, utöver de samlingar som återger myterna rentav.
Vad Theodor Kallifatides gör, är att han tar myterna om Herakles – Herkules på romersk tunga – och sätter samman dem till en litterär helhet. Myternas stiliserade heros blir hos honom en människa, skildrad i ett sagoskimrande, poetiskt språk. En person som äter, som småpratar och dricker.
Och det är ingen genomtrevlig gestalt som formas i Herakles. Tvärtom, han blir en livsfarlig sälle, driven av en oemotståndlig kraft inom sig att begå våldsdåd, att döda. Just när han fått det ganska bra, så förstör han det genom att slå ihjäl någon, nästan mot sin vilja. Det är som om ett mäktigt vattuflöde inom honom tvingade honom i den riktningen: han måste gå med strömmen. Måste slå. Måste döda. Måste våldta.
Och hela tiden är han omsvärmad av de gamla myterna, tolkade av Kallifatides. Han utför sina hjältebragder och hans rykte far i höjden eller ner i marken beroende på om han för tillfället gjort något storartat eller något omotiverat grymt och hänsynslöst. Till de senare hör hans hastiga mord av sina tre söner.
* * *
Jag får intrycket att Herakles söker. Söker något, kanske vet han inte riktigt själv vad. Något att slå sig till ro vid, kanske? Svar om sitt ursprung, möjligen? Han söker något, men finner inget, och förblir rastlös, nedsjunker i missmod när han inte ständigt sysselsätter sig. Herakles är ingen filosof, men famlar ändå efter filosofiska, livsavgörande svar.
Nej, Herakles framstår inte som en sympatisk människa eller gudamänniska i Kallifatides tappning. Ändå kan man inte låta bli att på något plan förstå honom. Han är vilsen. Hans främsta tillgångar är den väldiga styrkan och den stora förmågan till fysiska dåd. De är också hans förbannelse: de som möjliggör hans våldsamhet, en våldsamhet han inte kan avstå ifrån.
* * *
Herakles pulserar av sensualitet och sexualitet. Kallifatides låter den grekiska miljön vara full av åtrå, upphetsning, samlag, på ett sätt som 1800-talskompilatorer av myter aldrig hade tillåtit sig, fastän de från början nog knappast var fria från sådant.
Herakles själv åtrår. Och när hans kärlek inte finner ömsesidighet kan han ta vad han vill ändå. Den prinsessa som avvisar honom under ett parti i boken, när han tidigare vunnit tävlan om att få gifta sig med henne, blir senare våldtagen under flera dygn.
* * *
Det är något med språket i Kallifatides Herakles. Kapitlen är korta, koncentrerade, men inte stiliserade. Jag landar i att kalla prosan poetisk, kapitlen blir något som närmar sig prosapoemets uttrycksfullhet, dess förmåga att skänka syner, dofter, känsla. Det är oerhört vackert och uttrycksfullt skrivet.
Den som är hemmastadd i de grekiska myterna finner i Herakles ett förmänskligande av dem, utan att de övernaturliga inslagen tas bort. Och den som inte är lika van vid de grekiska historierna finner här en god ingång.
I äldre biblar skrev man över evangelierna "Evangelium enligt Matteus", "Evangelium enligt Markus" och så vidare. Vad vi har här är "Herakles enligt Kallifatides". Och frågar nån mig rymmer Kallifatides Herakles minst lika mycket av av mänsklighet och djup som någonsin ett evangelium. Nej, Herakles blundar inte för avgrunden, utan vi får se hur en människa – eller gudamänniska – sjunker ner i den, och ändå ständigt förblir människa.
– – –
Herakles, Theodor Kallifatides. Albert Bonniers förlag 2006. ISBN: 91-0-011116-3. 317 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar