Bokrecension: Odysséen | Homeros

Odysseus, antik romersk staty

Odysséen är ett antikt diktepos traditionellt tillskrivet Homeros, vilken även ska ha stått bakom Iliaden.

Texten, fördelad på tjugofyra sånger, sammanställdes möjligen under slutet av 700-talet f.v.t., men utspelar sig omkring 1100-talet f.v.t., och berättar om vad som hände Itakas konung Odysseus efter kriget om Troja.

Jag har läst Odysséen i Erland Lagerlöfs (1854-1913) klassiska översättning, reviderad och moderniserad av Gerhard Bendz (1908-1985) i en upplaga från Bra böcker i serien Bra klassiker, tryckt 1982.

* * *

Odysséen är hänförande. Som läsare sugs man genom de drygt 11 000 raderna av hexametriska verser in i en förlorad värld av stora hjältar, gudaväsen, mytologiska varelser och sagofigurer.

Vi befinner oss i Grekland, och Odysseus, konung på ön Itaka, har överlevt kriget om Troja. Till hans stora olycka har han illa skadat havsguden Poseidons son, cyklopen Polyfemos, när denne försökt ta livet av Odysseus själv och hans mannar.

Resultatet blir att Odysseus hindras på sin hemfärd och under allehanda äventyr får irra omkring på Medelhavet innan han till sist, på det tjugonde året efter att han gav sig av, kan återvända till Itaka. Där är dock inte lugn och ro. Hans berömda hustru Penelope uppvaktas av friande aristokrater, som helt enkelt belägrat palatset och tar för sig av vad Odysseus tillhör, i tron att han gått förlorad.

Efter att inkognito för de flesta ordentligt ha rekognoserat på ön och i palatset dödar Odysseus med tillhjälp av sonen Telemachos och gudinnan Atena samt två honom fortfarande trogna personer ur staben alla friarna, och han kan återförenas med sin hustru Penelope.

* * *

Odysséen tillåter sig en betydande detaljskärpa som skapar liv åt berättelserna, ett liv som fortfarande pulserar så här lång tid efter att sångerna sjöngs för första gången. Gestalterna är inte enbart skissartade, utan får djup: man får en uppfattning om hur Odysseus är som person, och Telemachos, och Penelope och många av de andra personer som förekommer.

Trovärdigheten kombinerat med de äkta känslorna skapar en alldeles egen känsla som ligger över detta epos, en känsla av saga likväl som av historia och myt. Odysseus besöker och berättar om platser vi känner i dag, men också platser som hör sagan till. Gudarna griper handgripligt in i händelseförloppen och påverkar dem; särskilt Atena verkar för Odysseus bästa, medan Poseidon ideligen saboterar för honom.

Så Odysséen äger inte bara underhållningsvärde. Den uppbär också ett stort religionshistoriskt, historiskt, litterärt, psykologiskt, geografiskt och poetiskt värde. I de tjugofyra sångerna som utgör verket återspeglas den tid vari de skapades: hur man tänkte om gudarna, hur man såg på livet och döden, vad som var ett hedervärt liv, hur man bygger upp en historia, och så vidare.

Odysséen är helt enkelt ett konstverk i litterär form, som äger konstens suveränitet, men också vittnar om konstnärens värld och föreställningar.

* * *

Det förvånade mig hur relativt lättläst detta poetiska storverk ändå är, åtminstone i den läsvänliga version som jag tagit del av. Det är inte alls svårt att hänga med, det rika persongalleriet och antika referenserna till trots gör inte att man tappar tråden.

Kanhända borgar också detta för Odysséens odödliga popularitet och dess påverkan på konst och annan litteratur under årtusendenas lopp. Det är ändå helt klart, att boken är ett verk för alla tider, en nedärvd kulturell klenod av oskattbart värde. Och en spännande läsupplevelse.
– – –
Odysséen, Homeros. Övers. Erland Lagerlöf, bearb. Gerhard Bendz. Med förord av Harry Martinson. Bra böcker/Bokförlaget Trevi 1982. Serien Bra klassiker. ISBN: 91-7160-614-9. 363 sidor.