Bokrecension: The Scarlet Plague | Jack London

Jack London

The Scarlet Plague är en novell eller kortroman av Jack London (1876-1916). Texten utgavs första gången i London Magazine 1912.

* * *

Man får väl säga att det varit en blomstrande filmgenre att skildra världens undergång. Kanske är det ämnets aktualitet genom dessa filmer som gör att jag upplever The Scarlet Plague som så modern. Med en del ändringar av tidsmarkörer kunde den mycket väl ha skrivits i dag.

Berättelsens nu är en dag på 2070-talet. Vi möter en åldrad man i en postapokalyptisk värld, som berättar för sina nästan helt förvildade barnbarn, om vad som hände sommaren år 2013, när scharlakanspesten ("The Scarlet Plague") på rekordtid slog ut i stort sett hela mänskligheten och återskänkte världen åt naturen.

Den åldrade mannen, Granser (för "grandpa"), visar sig ha varit universitetslärare i engelsk litteratur när det begav sig. Då lystrade han till namnet James Howard Smith.

Han beskriver hur sjukdomen slår till snabbt och skoningslöst. Den spreds över världen inom loppet av en vecka. Kaos blev resultatet, och många arbetare passade på att göra uppror mot den förtryckande överklassen och degenererade till regelrätta mördarband som tände eld på hus i sin väg, innan också dessa flockar dog ut.

Granser är en av mycket få som visade sig vara immun mot sjukdomen.

Men nu har det gått sextio år. Små stammar av människor har börjat växa fram: sakta, mycket sakta, återvänder mänskligheten, nu berövad civilisation och med ett språk som hunnit förfalla. Granser är, så vitt han vet, den siste ännu levande person som upplevt världen före pesten.

Det blir uppenbart att de förvildade barnbarnen, gossar i tolvårsåldern, varken kan eller vill förstå vad han berättar. Flera av dem hånar honom snarare än intresserar sig för vad han har att säga.

För Granser verkar det självklart vad som kommer att ske: mänskligheten kommer under hundratals generationers gång att resa sig igen: genom blod, genom krig.

"The human race is doomed to sink back farther and farther into the primitive night ere again it begins its bloody climb upward to civilization."

Ekorrhjulet har slagit runt, och fortsätter snurra.

* * *

Vad The Scarlet Plague påminner läsaren om är civilisationens ömtålighet. Romanen har skapat ett scenario där en sjukdom fullkomligt hänsynslöst slår ner allt i sin väg. För att överleva beskriver Granser hur man var tvungen att göra sitt hjärta till järn, att inte lyssna till rop på hjälp: att bli kall för att fortsätta leva. Likväl föll allt samman.

"Ten thousand years of culture and civilization passed in the twinkling of an eye ..."

I Jack Londons vision sprids sjukdomen över världsdelarna med luftskepp: föga kunde han väl tänka sig jumbojets som för tusentals människor över oceanerna varje timme. Dock såg han rätt klart hur telekommunikationerna skulle utvecklas: trådlös telefoni verkar finnas i Londons föreställning.

Aningsvis får vi också en bild av det samhälle Jack London tänkte sig år 2013. Någon form av kapitalistisk världsråd styr, och ett enormt skiktat klassamhälle har bildats, där vad man får kalla ett slavkast står för arbetet och en elit njuter frukterna av samma arbete. Det är dessa förslavade som revolterar när pesten bryter ut, och sprider än mer lidande och förstörelse.

Granser förefaller resignera och släppa hoppet om att genom konstgjord andning få igång kulturen igen. Han har sparat böcker i en grotta, fastän nästan ingen längre kan läsa, annat än enkel bildskrift — så han har konstruerat en läsnyckel. Men inte tycks han ha tilltro till att böckerna kommer att bli lästa.

Särskilt förbannad är han på de medicindoktorer, som tagit sig namnet doktorer, men som endast sysslar med besvärjelser och vidskepelse. Helst hade han velat skjuta den främste av dessa död.

* * *

The Scarlet Plague är en dystopi; världen som mänskligheten kände gick sönder och förföll. En ytterst liten, men livskraftig, spillra blev kvar. Måhända kan man fråga sig om den lilla skara som fortfarande finns kvar egentligen lever i en sämre värld: borta är det förtryckande klassamhälle som fanns, men kvar finns ändå den starkes makt över den svage, utan regleringar. Kulturen är avliden.

Vi har nu icke det kastsystem som London antyder. Därför må vi nog låta eventuella roussauska drömmar om en återgång till ett civilisationsstadium av barbari förbli drömmar och vara tacksamma att vi mödosamt byggt vår kultur på tusentals föregångares ryggar.

Skulle likväl civilisationen kollapsa utav bara helvete, så ger London dock en trovärdig bild av hur det då kunde bli.
– – –
The Scarlet Plague, Jack London. The MacMillan Company 1915. Digitaliserd som epub av Project Gutenberg.