Bokrecension: Grisjakten | P. C. Jersild

Grisjakten är en roman av P. C. Jersild (f. 1935), författare och läkare. Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en upplaga från 1971.

* * *

Lennart Siljeberg för dagbok. Det är genom hans dagboksanteckningar vi får del av historien och händelseutvecklingen under de ungefär tolv månader, de flesta av dem under året 1967, varunder Grisjakten utspelar sig.

Lennart Siljeberg utnämns till byråchef för nystartade Statens boskapsinspektion (SBI). Han har fru och tre barn. Han är torr och stram, men en effektiv administratör. Och SBI får ett uppdrag: att döda grisar. De ska dödas effektivt, kliniskt, och köttet skall brännas upp. Man anser det viktigt att instrumenten som används hålls obesudlade på alla vis.

Det är upp till Siljeberg att organisera detta väldiga grismassmord med hjälp av sina allt fler medhjälpare, både inom den egna organisationen och inom försvaret.

Och allt tar sin början på Gotland, som delas upp i sektorer. Man tar in anbud från olika håll, och diverse idéer för effektivast möjliga avlivning diskuteras. Och man landar till sist i en metod som går ut på att grisarna snabbdjupfryses levande.

Man rensar steg för steg Gotland från grisar. I dagboken blandar Siljeberg sina kommentarer om uppdraget med personliga notiser om livet som familjefar och  privatperson.

Men något kommenteras aldrig.

Aldrig någonsin.

Och det är varför i hela världen staten fått för sig att inrätta ett statligt verk för att avliva grisar. Siljeberg själv förefaller inte reflektera över det. Ingen annan heller. Man betalar rimligt för att köpa grisar av uppfödare, och i allmänhet ställs inga frågor. Blott i några få fall släpps grisar fria i skogen eller smugglas för att undgå massdödandet.

* * *

Grisjakten kan rimligen uppfattas som en mycket mörk satir över möjligheten att en administrativ, byråkratisk apparat mister sin mänsklighet och dess mänskliga beståndsdelar mister förmågan att fråga efter syfte och mening.

Parallellerna som måste dras till Förintelsen gör berättelsen än mer obehaglig: inte minst när det talas om att gasa grisarna till döds innan de ska brännas. Vidare känns väl inte parallellen mellan Tredje rikets offer och grisar särdeles smakfull: det må nu bero på en fördom mot grisar, men ändå.

Men obehaglig är också Lennart Siljeberg själv. Han reflekterar över sin karriär, över strategier, över kompetenta eller inkompetenta medarbetare och chefer. Men inför själva uppgiften verkar han helt likgiltig; den självklara frågan är frånvarande som om det varit en kafka-värld han befann sig i. Ingen frågar varför. Varför döda grisarna? Varför bränna köttet? Varför så noga med den nästan kliniska saniteten? Varför hemlighetsmakeriet?

Det ligger alltså något djupt absurt över hela romanen i all dess hyperrealism. Först när Siljeberg själv kommer i kontakt med en förrymd gris som händer något med honom: men det är sent i boken och utgör snarast bokens epilog.

* * *

Grisjakten är en märklig bok. Den saknar egentligen riktigt sympatiska personer. Siljeberg är inte sympatisk. Inte ond heller. Bara tom.

Nästan alla som dyker upp i Siljebergs dagboksanteckningar om verksamheten bedöms utifrån sin effektivitet. De kan därtill vara trevliga, lättare eller svårare att arbeta med. Men effektiviteten och förmågan att uppnå målen verkar överordnat.

Grisjakten är vidare en dystopisk bok. En bok där människor utmålas som funktioner inom ett statligt verk snarare än som reflekterande individer. Och som funktioner är de beredda att utföra det som åläggs dem utan ifrågasättande eller rimlighetsanalyser.

Så vi får nog uppfatta romanen som en varning. En varning för att det som förut skett, och som sker i boken, inte må ske: en byråkratisering av samhället som eliminerar det mänskliga ur själva byråkratin.
– – –
Grisjakten, P. C. Jersild. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1971. 157 sidor.