Bokrecension: Moria land

Moria land är skriven av Sven Delblanc (d. 1992).

Moria land syftar på det berg där Abraham av Gud befalls att offra sin son Isak som ett brännoffer. Men, som bekant är, ingriper Gud i sista minuten och Abraham befalls att istället offra ett lamm. Moria blir på så vis en symbol för den yttersta prövningen. I Moria land blir det också symbolen för en svår relation mellan en far och en son.

Berättelsen består av den namnlösa huvudpersonens dagboksanteckningar och brev till sin son. Vi befinner oss i en odefinierad framtid. Boken gavs ut 1987, så ett rimligt antagande utifrån omständigheter i boken är att den odefinierade framtiden torde vara ungefär synonym med vår egen tid. Sverige har blivit en kommunistisk diktatur, en lydstat under en asiatisk nation som vi väl får förmoda är Kina. I norr kämpar rebeller mot makten. I Stockholm arbetar huvudpersonen som någon sorts tjänsteman på Nationalmuseum.

Och huvudpersonen skriver sina texter till sonen som han inte haft kontakt med på åtskilliga år. Han vet inte om sonen lever. Han vet inte om han är rebell. Själv har han inte varit rebell. Han avundas sonen dennes avståndstagande från regimen. Själv har han flutit med. Själv är han gammal bekant med diktatorn, kallad Ledaren, från sin studietid. Men han planerar ett dåd, för att utplåna sin overksamhet: ett meningslöst dåd, men ett dåd i protest: han planerar att döda sin chef på Nationalmuseum.

Allteftersom vi läser vidare i boken framstår den åldrige tjänstemannen som alltmer senil och förvirrad. Verkligheten flyter ihop med en drömvärld på ett mycket skickligt vis. Tjänstemannen förlorar sig i sina minnen, drar om och om igen sina paralleller mellan den egna situationen och Abrahams situation, ställd inför befallningen att offra sin son.

Och så når vi upplösningen, som ställer historien på ända, och som på ett sätt rättfärdigar de ganska långa textpartier när jag som läsare frestas att lämna boken åt sidan, partier när huvudpersonen verkar hopplöst förlora sig i sina minnen.

Det är en mycket pessimistisk bok. Delblancs skildringar är ofta dystra och misantropiska. Moria land är inget undantag. Berättelsen är en dystopi upplevd inifrån ett förtvivlat och förvirrat psyke. Dystopier är ju ofta intressanta att läsa, både som skildringar av det andra, en annan möjlig värld, och för att avslöja de dystopiska drag som måhända faktiskt finns i den faktiska tillvaron. Själv ser jag Moria lands värld som en psykologisk geografi över hur det måhända kan vara att ha levt som medlöpare i Nazityskland; sen må Moria land skildra en kommunistisk angivarstat – mekanismerna torde likna varandra i båda ideologierna.

Läs Moria land för att ta del av en allt annat än upplyftande berättelse om mänsklig svaghet, förvirring och eskapism. Och läs Moria land för överraskningarna du får i bokens slutskede.
– – –
Moria land, Sven Delblanc, Bonniers 1987. ISBN: 91-0-047247-6.