I romanen tas vi med till en inte särskilt avlägsen framtid, även om den var något decennium längre bort när James skrev sin bok 1992. Men nu befinner vi oss i Oxford år 2021. 1995 föddes det sista barnet, och därefter blev, av okänd anledning, alla män sterila. Världen åldras långsamt, byar och samhällen avfolkas, och England under diktatorn Xan förbereder sig på att långsamt avveckla sig självt och göra tillvaron så uthärdlig som möjligt för de som blir kvar längst.
Den aristokratiske Xan är inte en särdeles ond diktator. Han är ingen Hitlergestalt. Genom sitt råd styr han England så gott det nu är möjligt, samtidigt som en desillusionerad befolkning alltmer ger upp hoppet om att testerna av befolkningen till sist ska ge som resultat att en fertil man hittas.
Huvudperson, varken hjälte eller antihjälte, är emellertid Xans kusin, litteraturläraren vid Oxfords universitet Theodore Faron, filosofie doktor. Theo är en förhållandevis självupptagen person, en distanserad människa med, vad det verkar, vissa emotionella problem.
Av en händelse blir han dock halvt motvilligt involverad i en mikroskopisk rörelse, som vill motarbeta regimen, och främst sätta stopp för den grymma behandlingen av brottslingar och statens eutanasiprogram för åldringar.
Och så har vi uppställningen klar för romanen.
* * *
Den största behållningen av Människors barn har jag av den känsla som den i sina finaste stunder lyckas skapa, av en värld som insett att den är döende och en mänsklighet som berövats sitt hopp. Det är den ruskiga och obehagliga ton som hänger kvar i mig efter att ha lagt ifrån mig boken. En känsla av ödslighet.
Själva händelseförloppet tappar paradoxalt nog fart efter ungefär halva texten, när ett stilla betraktande sätt att berätta övergår till ett mer actionspäckat upplägg. Ja, berättelsen som fängslar mig i början, får mig att tappa intresset mot slutet. Kanske delvis på grund av den romans som uppstår inne i motståndargruppen, och som tillåts ta så mycket plats att den skymmer situationen de befinner sig i.
Människors barn innehåller, för min smak, för många ord. Det karga i miljön som målas upp motsvaras inte av en karghet i språket. Den är absolut inte dåligt skriven. Och översättningen av Elsa Svensson är förtjänstfull. Men jag vill inte bara se ett panorama målas upp framför mig. Jag vill känna orden slå mot bröstet, avslipade, hårda, vassa.
– – –
Människors barn, P. D. James, Månpocket 1994. ISBN: 91-7643-048-0. 286 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar