Bokrecension: Järnhälen | Jack London

Jack London 1914

Järnhälen är en dystopi, författad av Jack London (1876–1916).

* * *



Jag fick först upp ögonen för Jack London när jag läste hans utomordentligt gripande The People of the Abyss, vari han berättar om de månader 1902 då han for till London och levde undercover bland de allra fattigaste. Känslan för det tragiska finns också i den vackra Skriet från vildmarken.

Och nu ramlade jag av en händelse över framtidsskildringen Järnhälen. Boken är skriven på ett ultrarealistiskt sätt. Tanken är att själva brödtexten är ett manuskript från början av 1900-talet, som sedan hittas sjuhundra år in i framtiden. Den fiktive utgivaren har sedan försett manuskriptet med textkritiska anmärkningar i fotnotsform.

När London ger ut boken 1908 befinner sig de händelser som manuskriptet berättar om fortfarande några år in i framtiden. Den framtid han gestaltar har för längesen passerats, och det som beskrivs inträffade inte. Hur det blir med den fiktive utgivarens värld, som man emellanåt anar i kommentarerna, återstår att se.

* * *

Jack London var socialist. I Järnhälen lägger han fram sina marxistiska teorier i romanens form. Författare till manuskriptet sägs en ung före detta socitetsdam Avis Everhard vara, vilken skriver boken för att berätta om den kamp mot kapitalisterna som hon och den socialistiske ledaren, tillika hennes make, Ernest Everhard fört. Manuskriptet har stilen av en text, skriven i en hast, med utvecklingar och kanske en del upprepningar. Och så slutar den tvärt, halvvägs genom en mening. Tillsammans med de fortlöpande kommentarerna, suggegerar texten fram en hög känsla av realism.

Boken berättar om hur något händer i USA i början av 1900-talet. Kapitalismen förfaller till en oligarki med en härskande klass. Arbetarna och "avgrundens folk" under dem förtrycks. Socialisterna är många och organiserade, men med lagens hjälp eller genom att töja på lagen, marginaliseras de mer och mer av de makthavande, intill dess att öppna, våldsamma konflikter bryter ut.

Genom kommentarerna får vi tidigt klart för oss, att det Avis Everhard berättar om, endast är den ringa begynnelsen till en lång tids oligarkidiktatur, som kommer att innebära många stora upplopp, innan man till sist når det himlalika, klasslösa samhälle, som utgivaren uppenbarligen lever i.

* * *

Berättelsen är spetsad, och förutsätter att de makthavande oligarkerna med sin lilla klass är mer eller mindre genomonda, som inte drar sig för att använda legosoldater för att döda upprorsmän, och som infiltrerar deras organisationer och såsom femtekolonnare drar igång upplopp, för att eliten ska få förmånen att krossa dem. Londons urspårade kapitalism är en mardrömskapitalism, där allt gått fel och demokratin satts ur spel, domstolarna, kyrkan och en del fackförbund hamnat i oligarkernas händer, och parlamentet upphört att fungera som en folkrepresentation.

Mest roande tycker jag den debatt är, där Ernest Everhard går i klinch med ett gäng kyrkliga potentater, när de alla samlats på samma middagsbjudning. Med utsökt vältalighet låter London Ernest argumentera sönder deras metafysik, till förmån för en medveten materialism. Mest gripande blir en av dessa biskopars omvändelse — när han blir medveten om de fattigas situation, och aktivt börjar verka för deras sak. Med den följden att han först spärras in på mentalsjukhus.

* * *

London var duktig på att hantera språket. Trots att hans egen stil här i någon mån kanske får stå tillbaka för att skapa känslan av att det är en ung kvinna från sociteten, som blivit frälst för socialismens sak, som skriver, så märks han av just genom sin frånvaro: hans specifika berättarröst döljs under Avis Everhards prosa. Det fungerar således utmärkt.

Järnhälen är en fin dystopi. Trots att jag inte delar Londons samhällssyn, utgör texten en illustration av hur illa det kan gå, och hur snabbt det kan gå illa, när centrala funktioner i en demokratisk stat manipuleras eller slutar att fungera.
— — —

Järnhälen, Jack London, Folket i Bilds förlag 1958. 275 sidor.