Bokrecension: Svält | Knut Hamsun

Knut Hamsun (1895)
Bild: Nasjonalbiblioteket
(redigerad, beskuren)

Svält (no. Sult) är en roman av Knut Hamsun (1859-1952). Boken utkom i en första version 1890, efter att ett utkast publicerats i tidningen Ny jord år 1888.

Jag har läst romanen översätt till svenska av Henrik Petersen (f. 1973), i e-boksversionen av en upplaga från 2016. Översättningen följer i stort sett den norska originalutgåvan från 1890. Petersen har även skrivit bokens efterord samt en textkritisk kommentar.

* * *

Vi får inte veta vad han heter, mannen som vandrar omkring i Oslo någon gång under 1800-talets senare del. Kristiania hette staden då. Och platserna han besöker är omsorgsfullt utsatta. Det vore förmodligen möjligt att gå i hans spår än idag.

Mannen berättar sin historia i jag-form. Han svälter. Han är fattig. Han försörjer sig i någon mån genom att få artiklar publicerade i olika tidningar, men åter och återigen avbryter han sina skriverier, underkänner sina egna rader. Och skulle han väl få en femma eller en tia i arvode, så är de snart borta; i bästa fall har de förvandlats till mat eller tak, men ofta har mannen en förbluffande förmåga att skänka bort sina pengar. Så går dagar utan att han får något i magen.

Med papper i innerfickan och en blyertspenna väntar han på rätt stämning, på inspiration, och under tiden passerar honom ett mestadels anonymt Kristiania. Aldrig får vi annat än smeknamnen på dem han träffar och faktiskt känner igen. Inte ens kvinnan han har en kort affär med förses med annat än hans eget smeknamn på henne.

Jaget i romanen är en lätt besynnerlig figur. Han är mycket snäll, men får märkliga infall. Första gången han träffar kvinnan han senare kommer att träffa igen, hindrar han henne på gatan genom att påpeka att hon tappar sin bok. Hon har ingen bok med sig. Han kan gå fram till folk och säga absurditeter.

Men i allt försöker han ständigt bevara sin anständighet: han vill verkligen inte tigga, han förfasar sig över hur han ser ut sedan han pantsatt sin väst. Han har en stolthet. Det är väl därför han förskapar sig till andra personer än sig själv ibland, antar namn.

* * *

Skildringen är realistisk, stundom lätt absurd. Man får en tydlig bild av både stadens och jagets komplicerade psykologiska geografi. En skildring från ett vinter-Kristiania ser ut så här:

"Gaslyktorna brann på gatan nästan hela dagarna, ändå krockade folk med varandra i dimman. Alla ljud, kyrkklockornas klang, droskhästarnas bjällror, människornas röster, hovslagen, alltsammans lät så sprucket och klirrade i den tjocka luften som lade sig i vägen för allt och dämpade allt. Vecka efter vecka gick, och vädret var och förblev detsamma."

Som om vore man där!

Vad får man då för intryck av mannen som berättar sin historia? För mig framstår han som en något naiv existens; han har fastnat i ett utanförskap och saboterar för sig själv så snart han får ett fotsteg inom räckhåll. Han är självförintande bottenärlig och när han en gång får tillbaka växel utan att först ha betalat för sig när han köper ett ljus kan han inte behålla pengarna: det mesta ger han till en kakförsäljerska; senare bekänner han för bodbiträdet att han tagit emot växelpengarna från honom utan att säga till.

Dagarna går. Mannen promenerar, skriver något ibland.

Samtidigt är han inte nöjd med sin situation. Han pratar och resonerar med sig själv. Han brister ut i en lång litania mot Gud. Han säger att Gud inte finns, men om han fanns så skulle han förbanna honom. Gud har avvisat honom, skriker han, och han är hellre "lakej i helvetet än fri i dina boningar", att himlen "är full av alla jorderikets mest råhövdade idioter och andliga tiggare". Och så rasar han vidare i grova blasfemier.

* * *

Romanens bakgrund och litteraturvetenskapliga kontext förklaras i Efterordet, som har formen av en kvalificerad essä, i slutet av boken, skriven av översättaren Henrik Petersen. Där lyfts bland annat fram ett tydligt litterärt syskonskap mellan Hamsun och Kafka.

Petersen har också bifogat en lista över de textställen av betydelse som ändrats från upplagan 1890 till senaste upplagan. Boken kom nämligen ut i fem versioner under Hamsuns levnad, och vissa – mindre eller större – ändringar finns. Därtill kommer det första publicerade utkastet, som trycktes i tidskriften Ny jord 1888, som Petersen berättar.

Hamsun fick nobelpriset i litteratur 1920. Hans politiska ställningstaganden kom med tiden att förmörka hans rykte. Vi kan emellertid konstatera att hans konstnärskap i Svält är enastående i form av dess psykologiskt lekande, genomskådande förmåga att gestalta en ytterligt verklig man utan namn.
– – –
Svält (no. Sult), Knut Hamsun. Övers., efterord, textkritiska kommentarer: Henrik Petersen. Modernista 2016. E-bok. ISBN: 978-91-7499-794-1.