onsdag 2 oktober 2019

Bokrecension: Ljusets fiender | Johan Lundberg

Ljusets fiender: Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten är skriven av Johan Lundberg (f. 1960), docent i litteraturvetenskap.

Bokens första upplaga kom 2013. Jag har läst en upplaga från 2019, som också har ett nyskrivet efterord.

* * *

I Ljusets fiender lyfter Johan Lundberg på stenar och pekar på hur totalitära idékomplex finns företrädda i kultursverige, i media, inom politiken, på universiteten.

Formella och informella nätverk kopplar ihop människor som i sin fiendskap till det västerländska nalkats advokatyr för totalitära ideologier, vare sig det nu rör sig om totalitarism i dess klädsel som extremvänster, extremhöger eller fundamentalistisk islamism.

* * * 

Det är nedslående läsning, och det är upplysande läsning.

En viktig tes i boken är att det ligger en poäng i att ställa de totalitära idékomplexen på samma planhalva, snarare än att sprida ut dem i var sin riktning. Fascism och nazism, kommunism och fundamentalistisk islamism har gemensamma nämnare som gör dem befryndade: hat mot västerlandet, utmålandet av en framtida utopi, en kollektiv fiende. Lundberg skriver:
"… nazism, fascism, kommunism och neofundamentalistisk islamism är syskonideologier."
De må ha olika idéer om sina utopier och vem fienden är, men förvånansvärt ofta blir fienden ändå Israel eller judarna. Lundberg behöver inte gräva djupt under stenarna han lyfter innan hårresande konspirationsteorier om judiskt inflytande i världen kommer i ytan.

Ja, de antisemitiska uttrycken förringas från de totalitära ideologiernas sida. Det är inte orimligt att Israel kritiseras. Det är orimligt att den kritiken slår över i konspirationsteorier och judehat, ehuru antisemitismens reella existens stundom förnekas.

* * *

Ytterligare en problematik som Lundberg belyser är svårigheten med att kritisera det han kallar för "neofundamentalistisk islamism".

Han är ytterligt tydlig med att det inte är muslimer i allmänhet som är målet för en sådan kritik, utan den form av extrem islamism som säger sig tala å alla muslimers vägnar, och skapar ett narrativ där öst och muslimer är förtryckta av väst och vita, ja, där det mer eller mindre tydligt uttrycks att ett krig pågår.

De västkritiska, ofta västerländska, ideologerna har, visar Lundberg, förvånansvärt lätt för att visa förståelse för marginalfenomenet islamistisk terrorism som ett begripligt svar på det föreställda övergreppet från väst mot öst. Så läggs åtminstone en del av skulden för islamistisk terrorism på väst enligt formeln: väst förtrycker öst, därmed är det inte märkligt utan tvärtom förståeligt om representanter för det förtryckta öst slår tillbaka.

Genom en sådan hållning gör man för det första, förklarar Lundberg, den islamistiska terroristen till representant för öst och köper således terroristens ideologiska världsbild, och för det andra tar man ifrån den enskilda terroristen dennes ansvar för den enskilda terrorhandlingen, som kan resultera i helt oskyldiga människors död.

Istället bör vi inse, att "de islamistiska terroristerna inte representerar några andra än sig själva", som Lundberg skriver. De talar inte för den muslimska majoriteten, utan för marginalgrupper.

Likväl riskerar man att låta dem bli representanter för hela den muslimska världen, när man accepterar deras narrativ av muslimerna som förtryckta och terrorn som mer eller mindre förståelig reaktion.

Men att kritisera totalitaristernas världsbild är inte att kritisera alla muslimer. Det är tvärtom att kritisera ett idékomplex som skapar ett binärt vi och de och som leder till död och förstörelse. Lundberg skriver:
"… när man antar att terrorn avspeglar en folkets vanmakt och frustration så har terroristen segrat."
Ja, då har man köpt och accepterat terroristens världsbild.

* * *

Den särskilda acceptansen gentemot förtryckande inslag inom till exempel muslimska samhällen är, visar Lundberg, en slags omvänd rasism. Den utgår ju från tanken att utövaren av förtryck inte är kapabel att föra ett liv utan förtrycket: att förtrycket är en inneboende del i kulturen som man inte kan frigöra sig ifrån.

Att föga vredgas över förtryck av till exempel kvinnor och homosexuella i Iran men att vredgas över förtryck av kvinnor och homosexuella i Västerlandet är att göra en skillnad av genuint rasistiskt slag, där man inte räknar med att den muslimska kulturen kan tillgodogöra sig ett förhållningssätt där kvinnor och homosexuella ges lika rättigheter med den övriga befolkningen. Lundberg skriver apropå denna typ av rasism:
"Kritiken av en reaktionär kvinnosyn i den svenska samtiden låter sig inte utsträckas till att också inbegripa reaktionära uppfattningar om kvinnor i vissa muslimska samhällen och subkulturer."
Det är onekligen så, som Lundberg vidare skriver, att det här är fråga om en "de dubbla måttstockarnas logik".

* * *

Lundberg analyserar i sin bok den svenska – och internationella – vänstern. Han påpekar hur klassperspektivet har hamnat i bakgrunden till förmån för identitära frågor om kön och kultur och ras.

En följd av detta kan då bli, att "[a]lla ideologier och regimer som är fientligt inställda till USA och till kapitalism, liberalism och västerländsk demokrati tycks vara presumtiva samarbetspartner och hylllningsobjekt."

Det kan exemplifieras med hur Jan Myrdal, enligt Lundberg, hyllat den iranska revolutionen, Hisbollah och talibanerna. Och på tal om lingvisten Chomsky skriver Lundberg att problemet med hans hållning är att "det instinktiva partitagandet för USA:s fiender riskerar att leda till oheliga allianser med diktaturregimer, totalitära ledare, terrorister, högerextremister och fascister."

Lundberg presenterar åtskilliga sådana trådartade förbindelser mellan västkritiskas olika extremer.

* * *

En annan poäng som Lundberg gör är att man i medie- och kulturlandskapet synes ha stor acceptans för de som företräder vänsterextrema synpunkter. Acceptansen är av sådant slag att själva mittpunkten i svensk politik riskerar att förskjutas.

Det handlar om hyllningar till Lenin, om att kommunismens offer inte uppmärksammas, om flirtande med våldsrevolutionära element. Det är inte särskilt kontroversiellt att bära en t-shirt med Che Guevara, men sällan hör man om att han personligen skrev under mellan sexhundra och åttahundra dödsdomar efter kubanska revolutionen och bland annat lät internera homosexuella. Lundberg uppmärksammar det.

Totalitär vänster har onekligen fått något av gott över sig i mångas ögon. Man förmår blunda för det förtryck som extremvänsterrörelser utfört för att bortom det se sin vackra jämställda utopi, där borgarklassen inte längre finns. Denna partiella och ideologiska blindhet torde förklara sådant som Olof Lagercrantz kritik av Solzjenitsyns böcker om gulaglägren.

Förståelsen kan även sträckas ut över islamistisk terrorism.

Ingen med en offentlig röst i Sverige skulle väl kunna försvara Anders Behring Breivik och någonsin räkna med att bli publicerad eller intervjuad igen. Gott så. Men hur kommer det sig då att den franske terroristen Mohammed Merahs avrättningar av judar möter en helt annan förståelse: han blir en produkt av ett förtryckande samhälle. Breivik bedöms således utifrån sin rasistiska ideologi, Merah bedöms utifrån sin sociala kontext.

* * *

Det är givet att en bok som Ljusets fiender appellerar till mig. Jag identifierar mig som liberal och har väl snarast det som nedlåtande kallas en yttrandefrihetsfundamentalistisk inställning.

Därmed ser jag det inte som märkligt att totalitära åsikter framförs: jag ser det emellertid som besynnerligt att tendenser till självcensur tydligen finns, som gör att det offentliga samtalet om till exempel neofundamentalistisk islamism har en slagsida, där de som ifrågasätter idékomplexet så lätt kallas islamofoba, ett begrepp som effektivt visat sig åstadkomma tystnad.

Tvärtom borde det ju vara så, att man tar den extremistiska islamismen och dess företrädare på allvar först när man låter den drabbas av samma typ av kritik som andra ideologier. För inte längesedan, påpekar Lundberg, var religionskritiken ett viktigt inslag i vänsterideologin. Numera är den långtifrån självklar där.

Röster höjs i det offentliga att yttrandefriheten är given, men…! Det är det där sista ordet som förråder de kontraproduktivas hyckleri: vad är en frihet värd som gör halt inför det obekväma? Ska yttrandefriheten kanske bara användas för att säga det förväntade, strömlinjeformade?

* * *

Ljusets fiender osar av en stillsam otillfredsställelse, en balanserad vrede över sakernas tillstånd. Med citat efter citat avslöjar Lundberg totalitära hållningar i det offentliga samtalet. Det gör Ljusets fiender till en mycket viktig bok.

Vi är vana vid att den högerextrema sfären med all rätt granskas tufft. Lundberg granskar också den sfären, men lägger därtill den västerextrema och den islamistiskextrema sfären. Medvetenheten om närvaron av totalitära tankeströmningar i samhället blir därmed än större, och det är ger isande insikter åt dem med frihetliga ideal.

Lundberg drar i många trådar, som även om de löper samman i totalitarismens nav, dessförinnan passerar många namn. Om man, som jag, inte tidigare är närmare bekant med en hel del av de förekommande personerna och organisationerna – särskilt inom den islamistiska gemenskapen – kan informationsmängden och intrycken bli en aning överväldigande.

Boken går också på tvären mot det regerande narrativet om förtryckare-förtryckt som en av de viktigaste aspekterna i samhällsdiskussionen. Lundberg förnekar så klart inte förekomsten av förtryck, men accepterar vad jag förstår inte att denna binära uppställning blir allena saliggörande förklaring till somliga totalitära uttryck, i extremfallet terrorism.

Om Ljusets fiender lyckas få oss att i större utsträckning uppmärksamma och diskutera riskerna med totalitaristiska idéers inflytande i kultur-, media-, och universitetsvärlden är mycket vunnet. Men jag är inte optimistisk. Skyttegravarna är djupt grävda.
– – –
Ljusets fiender: Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, Johan Lundberg. Omslag och grafisk form: Beatrice Bohman. Timbro förlag 2019. ISBN: 978-91-7703-176-5. 483 sidor.

0 kommentarer: