Bokrecension: Sönderslitning | E. M. Cioran

Sönderfallet (fr. Écartèlement) är skriven av E. M. Cioran (1911-1995). Boken utkom på franska första gången 1979. Jag har läst en upplaga från 2019, i översättning av Nikanor Teratologen och med efterord av Cioran-kännaren Tobias Dahlkvist.

* * *

Cioran är en tänkare utan systematiserad lära, en utomordentligt bildad författare med konsekvent misstro. Hans prosa må stundom gränsa till det febriga, den är likväl avkylande att läsa: avkylande för allt bejakande, allt livsaffirmativt, all storskalig, utopisk optimism.

Det är som att läsa Nietzsche när denne river ner, men utan hans stora bejakande av tillvaron.

* * *

Aforismen och kortessän är Ciorans främsta uttrycksmedel. Aforismerna blir till välartikulerade suckar, utomordentligt salta, kritiska. Ja, han skriver i en halv mening: "Att ha introducerat sucken i intellektets ekonomi." Det är svårt att inte tänka sig att han syftar på sig själv.

På ett annat ställe talar han om "jämranden, utrop, brottstycken". Och på åter ett annat ställe: "Fragmentet, utan tvivel en besvikelse som genre, men den enda hederliga." Vi anar kanske här en postmodern misstro mot de stora, sammanhållna berättelserna, narrativen.

* * *

Trots att man alltså letar förgäves efter en systematiserad lära hos Cioran, kan man lätt se hur vissa tematan återkommer hos honom.

Oupphörligt reflekterar han kring döden och döendet: döden för honom själv, för mänskligheten, för civilisationer. Livet, menar han, är en aberration, "en anomali", medan döden är tillvarons naturliga läge, "ett tillstånd av fulländning".

Och såsom mänskligheten är, menar han att det är rimligt om det bästa för den inte vore utplåning, snarare än att långsamt avtyna och försvinna bort. Utplåningen av mänskligheten är inte en förlust, utan en befrielse.

Vad gäller det enskilda livet är det inte annorlunda:

"Lyckliga de som, födda före vetenskapen, hade förmånen att dö av sin första sjukdom!"

Cioran förkunnar hopplösheten. Att handlingar är en plåga. Att det är kört, att människan är förtappad. Trots det, eller kanske på grund av det, ser han det faktum att han ändå lever som sin största bedrift.

* * *

Och så har vi misantropin. Cioran lever i Paris, men ser inget uppbyggande i människovimlet. Han skriver om att han i timmar talar med en "undermänniska", men att han likväl inte ser den tiden som bortkastad, eftersom han fått en inblick i hur människorna kommer att vara i framtiden.  Kommer han i en folkmassa kan han solidarisera sig med "alla döda planeter".

Men människan som sådan låter sig inte böjas: hon är oförbätterligt självupptagen, och ödmjukas "inte ens av anblicken av ett lik". Han undantar inte sig själv från den bedömningen.

Cioran konstaterar: "Människan är oacceptabel." Frågan är hur en acceptabel variant av människa i hans ögon hade sett ut.

* * *

Vi ser också hur Cioran gång på gång artikulerar misstro mot alla ideologier, politiska likväl som religiösa. Åsikter, menar han, skall inte förväxlas med sanningen: en åsikt "är ett vansinnigt perspektiv på verkligheten."

Dogmer skänker honom honom skräck. Trots detta ser han hur illusionerna håller upp världen. Men "övertygelse är ursprunget till de allra flesta villfarelser …"

Han skriver, att i hans "blod dröjer sig inte någon gud kvar…" Och om kristendomen:

"Att säga visdom innebär aldrig att säga kristen visdom, därför att någon sådan aldrig existerat och aldrig kommer att existera. Två tusen meningslösa år. En hel religion dömd innan den blev till."

Och på ett annat ställe:

"Med kristendomens ankomst upphör den vise att vara ett exempel; man börjar i hans ställe vörda helgonet, en krampaktig version av den vise och, just därför, mer tillgänglig för massorna."

Kristendomen är honom främmande. Alla ideologier och dogmer är honom främmande. "Alla misstar sig," skriver han, "och lever i illusionen." Uthärdlig är endast en "ytlig" religion eller ideologi; endast få sådana ska ha existerat genom tiderna. Något exempel får vi inte.

* * *

Vad beträffar filosofin så ställer han sig på tvären mot den akademiska disciplinen, och lyfter istället fram vishet ur antiken och förflutenheten: stoicismen och epikurismen synes stå honom särskilt nära. Liknande filosofier eller levnadsvisdom hittar han inte i nutiden.

Ciorans levnadsvisdom, om man kan tala om en sådan, synes vara att inte underkastas sina egna känslosvall: att vare sig "förmå bli nöjd eller besviken." Att inte hoppas – för hoppet är ett "delirium". Att lära sig leva med meningslösheten och annalkande döden. Att våga säga "nej" till livet och dess fiktiva krav och samtidigt ta det allvarligt.

Cioran förespråkar inte nödvändigtvis självmord – även om självmordet som möjlighet och fenomen upptar en stor del av hans texter – men rekommenderar knappast heller att man sveps med av livet. Humoristerna, säger han, är de enda som inte misstagit sig: de fattar meningslösheten. Kanske kan man till sist bara skratta åt bedrövligheter.

* * *

Det är väl omöjligt att göra rättvisa åt Cioran i en recension. Det blir lätt att man bara radar det ena giftiga citatet efter det andra. Och pressar av dem just den betydelse som man själv läser in där.

Vad jag emellertid kan säga är att den som orkar – och vågar – gott kan läsa Cioran på egen hand och själv kasta sig mot hans granithårda tankevärld. Kanske kommer man något mörbultad ur den upplevelsen, men garanterat också en aning härdad för framtida stötar i livet.
– – –
Sönderslitning (fr. Écartèlement), E. M. Cioran. Övers. Nikanor Teratologen. Efterord: Tobias Dahlkvist. Bokförlaget h:ström 2019. ISBN: 978-91-7327-268-1. 177 sidor.