Samlingsvolymen på svenska utkom 2009, översatt av Jan Wahlén (del 1) och Joanna Bankier (del 2), textad av Jan-Erik Höglund. I denna volym finns även ett efterord av Astrid Trotzig.
* * *
Art Spiegelmans far Vladek och mor Anja överlevde förintelsen. De var polska judar. Modern tog senare sitt liv, men sonen besöker fadern och får genom honom höra hur det var: hur förföljelserna började som till sist ledde till Auschwitz, och sedan befrielsen ur nazisternas klor.
Spiegelman skildrar faderns och moderns historia i de två delarna av serieromanen Maus. Den är intressant av flera skäl.
För det första formatet. En serieroman om förintelsen – tanken kan nog kännas främmande, men Spiegelman får det att fungera. Den är också resultatet av en lång process. Första kapitlet publicerades 1980, förutom en del om moderns självmord som finns med in i Maus, den delen publicerades 1973. Den andra delen publicerades i sin helhet 1991.
För det andra hur Spiegelman ritar personerna i romanen. Judarna skildras som möss, nazisterna som katter, amerikanerna som hundar. Svenskarna som renar. Det är problematiskt, men jag återkommer till det.
För det tredje den stora framgång som Maus rönt. Maus andra del är den första serieromanen som vunnit Pulitzerpriset. Det skedde 1992.
För det fjärde den intrikata berättartekniken. Historien utspelar sig i flera plan. En där författaren träffar sin far när denne levde, och får höra historien men också kämpar med sin relation till fadern, som inte verkar ha varit alldeles lätt att ha med att göra. En där faderns berättelse blir huvudspåret och vi tas med till de år då nazisterna förföljde judar och åren däromkring. En där författaren på metanivå skildrar sitt eget ritande och skrivande.
För det femte är berättelsen inte idylliserande. Fadern är en osympatisk man, åtminstone som åldrad man. Kampen inom den förföljda judiska gemenskapen själv blir också belyst: när livet är i fara är det i första hand ens eget liv och de närståendes liv man bevarar, inte grannens.
* * *
Maus är mästerligt tecknad och berättad. Jag är definitivt inte van vid mediet: det närmaste jag kommer är de serietidningar jag läst. Men jag blir övertygad om formens kraft.
Samtidigt kan jag inte riktigt komma över problematiken som djurfabeln innebär. Genom att framställa judarna som möss och tyskarna i allmänhet och nazisterna i synnerhet som katter cementeras en bild av grupperna som radikalt olika – inte bara till etnicitet, utan till art.
Djurfabeln skänker en pedagogisk poäng åt serien: det blir så lätt att se vilka som är goda och vilka som är onda, vilka som är offer och vilka som är bödlar. Det är dock inte en given analogi, att det ligger i tyskens natur att döda judar på samma sätt som det ligger i kattens natur att döda möss. De förutsättningar som gäller för en katt, gäller inte för nazister.
En del av den stora tragiken med förintelsen ligger i att det var just människor som ledde människor i döden, människor mördade människor i industriell skala. Inte för att det var en naturgiven ordning, utan av ideologiska skäl.
Kanske har det med detta att göra, att jag upplever delen om moderns självmord, Fången på helvetesplaneten, som ursprungligen publicerats för sig, som särskilt stark: där finns ingen djurfabel, utan människor utan symboliska djurformer. I den delen är dock bildspråket också radikalt annorlunda.
* * *
Maus drabbar. Vi förs allt längre in i en mordisk vidrighet av enorma proportioner. De avskyvärdheter som pogromerna och förintelselägren innebar är väl nästan omöjliga att föreställa sig eller att formulera för oss som inte var där. Men med serien och djurfabeln som medium tar försöker Maus ta oss till dem. Vi anar något av mörkret. Vi kan knappast förstå. Men att ana – det är kanske vad vi förmår.
– – –
Maus: En överlevandes historia 1 & 2, Art Spiegelman. Efterord Astrid Trotzig. Övers. Jan Wahlén (del 1), Joanna Bankier (del 2). Textning Jan-Erik Höglund. Brombergs bokförlag 2009. ISBN: 978-91-7337-230-5. 295 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar