Bokrecension: Litterära uppsatser och recensioner | Bengt Lidforss

Ur Bengt Lidforss’ kvarlåtenskap: Litterära uppsatser och recensioner är en samling texter av Bengt Lidforss (1868-1913). Boken utkom första gången 1916. Jag har läst andra upplagan från samma år. De flesta av texterna har förut publicerats i tidningen Arbetet och publiceras i denna bok postumt.

* * *

Bengt Lidforss har huvudfiender. Det är Oscar Levertin och dennes efterträdare som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet, Fredrik Böök. Gång på gång ger han sina smäller åt deras håll, ibland bara liksom i förbigående. För honom representerade de väl den borgerliga litterära kulturen. Själv var han socialdemokrat, och samtidigt intelligensaristokrat. Ett viktigt mål för honom synes ha varit att belysa att begåvat folk finns likaväl bland arbetare som hos borgerligheten.

Med denna hållning är väl förbundet att han skriver så djupgående och långa artiklar i den socialdemokratiska tidningen Arbetet som berör litterära ämnen, inte sällan poesi. Varför skulle litteraturen, verkar han mena, vara förbehållen borgarklassen?

* * *

Samlingen rymmer över trettio texter, inte sällan kryddade med mycket långa utdrag ur diktsamlingar och andra texter.

Verner von Heidenstam återkommer flera gånger. Överförtjust är väl inte Lidforss i honom, men inte heller helt avfärdande. Vilhelm Ekelund, till vilken Lidforss en tid stod i mycket nära relationer, hyllas övermåttan.

Henning Berger vinner också Lidforss gillande. Ibsens radikalitet uppskattas, liksom proletärpoeten Leon Larsson. Strindberg förekommer här och var och gillas i allmänhet, även om artikeln "Strindberg som naturforskare" knappast uppskattades av personen i titeln. Men Per Hallström får sig en avhyvling efter att han gett sig på Strindberg.

Lidforss texter har i allmänhet en starkt polemisk tendens. Det gör dem roliga att läsa nu, men det var nog så lagom roligt att drabbas av hans drypande sarkasmer och vassa elakheter när det begav sig. Å andra sidan kan han bli snarast lyrisk över litteratur som han uppskattar.

Kort sagt skänker Litterära uppsatser och recensioner en vid vy över tidens litteratur, sedd ur ett radikalt perspektiv. Lidforss var väl knappast ideologisk marxist, men han sympatiserade med arbetarnas sak och svårigheter.

* * *

Lidforss är väl föga ihågkommen numera. Men när han tas upp, är det inte sällan på grund av den antisemitism som man ibland hittar i det han skrivit. Den finns onekligen där. Som biolog kring förra sekelskiftet var Lidforss intresserad av rasbiologi; för honom var det, liksom för så många andra, självklart att olika etniciteter hade olika egenskaper.

I artikeln "Judar och germaner", ursprungligen publicerad 1902, kan man hämta en del information om hur Lidforss såg på det judiska folket.

Vi kan då först notera, att han tar kraftigt avstånd från den tyska antisemitismen.

"Allt vad Tyskland äger av småsinthet, chauvinism, brutalitet och oridderlighet tyckes samlat i detta monstrum, som vill förgöra ett folk, vilket vi allt sedan vår första ungdom lärt oss att akta och älska! Vilket tack är vi inte skyldiga de judiska genierna!"

Men sedan han våldsamt avfärdat den tyska antisemitismen, som han verkar ha uppfattat som svårt överdriven och barbarisk, stannar han inte. Han argumenterar utifrån vad han nog uppfattar som en annan form av antisemitism.

De judiska kapitalisterna borde inte vara så utmanande, menar han. De borde gå upp i tyska folket och inte hålla på sitt. Hade judarna i Sverige nått samma position som i Tyskland, skulle också här en lika brutal antisemitism som i Tyskland födas som reaktion.

Men i Skandinavien har judarna, menar Lidforss, gått för långt blott i ett avseende: de dominerar litteraturen. Särskilt den danske litteraturvetaren Georg Brandes förs då på tal och diskuteras.

Denne erkänns förvisso som geni, en titel Lidforss inte ger en svensk inflytelserik judisk litteraturvetare, kritikern Oscar Levertin.

Han är "en främling" vars "innersta strävanden gå i en annan riktning än den svenska urbefolkningens." Levertin är, menar Lidforss, halvbildad, han lider snarast av ”stilistisk sinnesförvirring”.

Att Levertin föddes i Norrköping och hans förfäder kom till Sverige i slutet av 1700-talet räcker tydligen inte för att ta bort hans främlingskap i Lidforss ögon.

Nå, efter avhyvlingen av ärkefienden Levertin fortsätter Lidforss med att berömma judarna: de är inte moraliskt underlägsna, de har begåvningar germaner saknar och saknar lyten germaner har. Men poängen är att etniciteterna, raserna, är olika. Judiska kulturella intressen går i en annan riktning än germanska.

* * *

Det vore lätt att avfärda Lidforss som antisemit och därför inte bör läsas. Inte minst i ljuset av vad som hände i Tyskland något decennium efter Lidforss död.

Jag vill mena att man då undviker problematikens komplexitet till förmån för en anakronistisk etisk bedömning. I andra tider var andra värderingar starka än de som är starka i dag. Därför hittar man i gamla texter ibland antikvariska åsikter. Men en kompetent läsning av dem kan ge historiskt värdefulla inblickar i andra tankesätt än de som i allmänhet anses rimliga idag.

Och dessutom: Det är inte antisemitism som är det bärande i Lidforss texter. Han var en briljant skribent. En bildad litteraturkritiker. En vetenskapsman. Vi får konstatera att den progressiva radikalism i åsikter som Lidforss ofta hade inte sträckte sig överallt.
– – –
Ur Bengt Lidforss' kvarlåtenskap: Litterära uppsatser och recensioner, Bengt Lidforss. Aktiebolaget Framtidens bokförlag 1916. Andra upplagan. 268 sidor.