* * *
Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige är ett försök att belysa 1600-talets kultur ur olika historiska aspekter.
Därför har fyra historiker med olika specialiteteter i boken bidragit med varsin text: Dahlgren som historiker, Ellenius som konsthistoriker, Gustafsson som litteraturhistoriker och Larsson som musikhistoriker. Dahlgren ger en allmän presentation av hur samhället var strukturerat, framst ur ståndssynpunkt, Ellenius koncentrerar sig på måleriet och arkitekturen, Gustafsson på litteraturen och Larsson på musiken.
Resultatet är en torr – tidvis snustorr – men givande översiktlig redogörelse av hur kultur yttrade sig under stormaktstiden samt vilka som möjliggjorde och kunde njuta av de högkulturella uttrycken. Svaret är generellt hovet och adeln, i någon mån prästerskap, i mindre mån bönder och minst allmogen utan ståndsrepresentation, den senare gruppen utgörande den absoluta majoriteten av befolkningen.
Nu är det väl inte så att allmogen saknade kulturella uttryck. Naturligtvis sjöng också de, framförde berättelser och så vidare. Men innehållet i allmogekulturen undandrar sig undersökning, på grund av det ytterligt skrala källmaterialet. Därför är vi — och historikerna — i främsta rummet hänvisade till de texter som finns kvar från de privilegierade samhällsgrupperna, ty det är nästan uteslutande därifrån det finns några källtexter bevarade alls.
* * *
Mitt litteraturintresse gör naturligt nog Gustafssons bidrog om litteratur under stormaktstiden särskilt intressant.
Litterära verk var ofta, visar Gustafsson, tillkomna som en del i ämbetsmäns ansträngningar för att visa sig kompetenta till nya uppdrag: litterär förmåga sågs uppenbarligen som meriterande. Litterära verk kunde också vara resultatet av ämbetsutövning, såsom vetenskaplig sådan eller av präster predikosamlingar.
Fri litteratur – ars gratia artis – är mycket ovanlig. Till och med ett 1600-talets storverk som Georg Stiernhielms Hercules torde enligt Gustafsson ha varit skapat i avsikt att befrämja författarens dittills relativt stillastående ämbetskarriär, oaktat att han måhända fann nöje i sin vittra verksamhet. Litteraturskapandet hade ett syfte, helt enkelt, det var ett medel för att nå ett mål. Och litteraturen sökte i detta uppfylla vissa särskilda förväntningar vad gäller innehållet.
Ett annat typiskt exempel på litteratur är beställningsarbeten vid begravningar eller bröllop då några högstämda och genrebestämda verser var passande. För dylika texter kunde poeten blir honorerad frikostigt.
Att litteraturen främst kom samhällets eliter till godo får också sin enkla förklaring i att läskunnigheten var låg. En normalupplaga för böcker bestod, skriver Gustafsson med hänvisning till en samtida källa, av femhundra exemplar. Vanligaste formen av litteratur var religiösa texter, till exempel psalmböcker; det påvisar också den icke-religiösa litteraturens begränsade spridning. Och förutom andlig litteratur var nog skillingtryck vanliga.
Gustafsson ser en utveckling under stormaktstiden, där det i aristokratiska sammanhang blir alltmer ståndsmässigt att förvära boklig kunskap. Detta torde varit en nödvändighet i fredstid, för att adelsmännen skulle kunna konkurrera med ofrälse personer i kampen om ämbeten. Litterär förmåga och bildning var som sagt meriterande. Humanismen uppvärderas, helt enkelt. Som Stiernhielm skriver i Hercules:
"Wijsdomen aflas i Lärdom".
* * *
Allmogen utgjorde under stormaktstiden den absolut största delen av befolkningen. Kanske runtomkring 95 procent av de uppemot två miljoner invånarna i Sverige-Finland. Det är djupt beklagligt att bristen på material inte tillåter oss någon större kunskap om dessa massors kulturyttringar.
Det är givet att allmogen i allmänhet inte skrev litteratur eller komponerade kyrkmusik, men nog får vi utgå från att också de hade sina berättelser, sina sånger, sin musik, sin allmogekonst. Men den är nästan helt otillgänglig, av föreliggande verk att döma.
Därför blir den nutida betraktarens synfält begränsat till den yttersta samhällselitens horisont, som naturligtvis säger mycket om hur man där såg på sin plats i samhället, hur idealen såg ut, hur kulturen yttrade sig i dessa sammanhang, men föga om hur folk i allmänhet, såsom kulturella varelser, skapade kulturella värden. Vi vet en del om vad som framfördes i Tyska kyrkan och vid hovet i musikväg, men nästan ingenting om vad drängen gnolade vid plogen eller hur berättelserna lät vid vintertända brasor i stugorna – om man inte extrapolerar utifrån långt senare tider.
På så vis blir Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige i mångt och mycket en påminnelse om hur lite vi vet och hur lite vi kan veta om det förgångna, som inte är alldeles avlägset ändå, inte mer avlägset än att de flesta svenskar kan söka sina förfäders namn och bostadsplatser i denna tid.
En annan insikt som kommer av boken är hur modernt påfund personligt formad kultur är och i vilken utsträckning kulturen tjänat de maktägandes intressen och genrebestämda förväntningar. Så är det kanske fortfarande i någon mån, men det blir mycket tydligt hur starkt detta drag vad under stormaktstiden, där konst för konstens egen skull verkar vara något nästan okänt och där konstnärerna i stor utsträckning och för sin egen överlevnad tvingas följa stränga förväntningar som blott långsamt förändrades med tiden.
* * *
Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige är en lärorik bok. Den innehåller dessutom rikliga litteraturreferenser för den som önskar fördjupning inom något av dess anförda områden. Språket är i allmänhet strikt och förhållandevis akademiskt: den försöker inte vara en populärframställning, utan en skisserande översikt över ett område brett nog att fylla många, tjocka volymer. Striktheten i språket kommer således att tjäna ett syfte: det blir en mycket koncentrerad framställning.
– – –
Kultur och samhälle i stormaktstidens Sverige, Stellan Dahlgren (m.fl.). Wahlström & Widstrand 1967. 167 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar