* * *
Martialis skriver sina epigram – alltså ett slags små dikter – i det romerska rikets zenitperiod, när den antika andan ännu var hög och Rom ännu var fritt, dekadent, starkt och förvånande tolerant så länge man inte utmanade makten på otillbörligt vis.
Författaren själv känner vi framförallt från hans bevarade dikter, runt 1500 till antalet. Han blev med tiden en tämligen känd poet. Man vet inte exakt när han föddes och man vet inte exakt när han dog. Man vet dock att han kom att uppbära kejserligt ekonomiskt stöd för sin verksamhet och att han ursprungligen kom från det som nu är Spanien, ehuru de epigram han skrev utspelar sig i den stad han bodde i under största delen av sitt liv: Rom, imperiets bultande hjärta.
Under Martialis tid där (år 64 till år 98) regerade sådana kejsare som Nero, Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva, med flera. I synnerhet Domitianus omnämns vördsamt i de dikter som ryms i Insikter och smädelser, som innehåller texter från poetens sex första diktvolymer.
* * *
Epigrammen äger stort värde för oss i dag, när vi försöker lära känna den antika världen. Martialis verk sysselsätter sig nämligen inte främst med eteriska ting, utan de är tvärtom mycket jordnära och ofta riktade till en särskild person i satiriskt syfte.
I översättning blir de en aning främmande; deras esteticism bygger främst på versmåtten, alltså en fastslagen rytm, något vi numera är förhållandevis ovana vid. Till förfrämligandet hör också, att det vardagsliv som Martialis skriver om existerar i en helt annan kultur än vår egen: det som är självklart för honom behöver vi expertkunskaper eller förklarande kommentarer för att förstå.
Detta oaktat äger epigrammen en omedelbarhet, en sund fräckhet, en elakhet och udd som inte tvåtusen år har förmått nöta bort. Han gycklar fränt med sina medmänniskor, anklagar dem, sprider antydningar omkring sig och bespottar dem.
Uppenbarligen föll det väl ut, åtminstone vad gäller publiken, för vi förstår att hans dikter reciterades.
* * *
Låt oss dyka in i vad några få av epigrammen handlar om och se vad det är för typ av satir som Martialis ägnar sig åt.
Nå, i ett hånar han en viss Gemellus för att han vill gifta sig med en Maronilla, trots att "hon inger ren avsmak", Martialis ser dock igenom Gemellus: han gifter sig uppenbarligen för att Maronilla är sjuklig: han kommer nog snart att bli änkling och ärva henne.
Martialis skriver vid ett annat tillfälle om en kvinna som vill ligga med honom, men som vägrar att bada tillsammans med honom. Det får poeten att först misstänka att hon är ful, att hon har "hängbröst" och "slokande fettvalkar", att hennes ljumske är sliten eller att "i mynningen av vulvan det sitter en svulst." Dock konstaterar han ändå att det nog inte är så, men det finns ett fel hon har som är värre än så: "du är dum".
Diktaren förvånar sig vidare över att han aldrig blir bjuden på middag hos Cotta. Andra karlar blir bjudna till honom direkt efter de badat. Nåväl! Martialis tyder det som att Cotta inte tror att Martialis behagar honom i avklätt skick...
Vid ett annat tillfälle hånar han Linus, som hustrun går tillrätta med för hans otrohetsaffärer. Vad för slags otrohetsaffärer det rör sig om förklaras av att hustrun sätter en vakt i hans närhet – en vakt som är kastrerad... Martialis konstaterar att Linus hustru är "skarpsynt och ogin nog".
– Det kan i sammanhanget påpekas att Martialis själv inte av dikterna att döma var främmande för homosexualitet; han diktar vid mer än ett tillfälle om kärlekshandlingar mellan honom och andra män, likaväl som han diktar om kärlek till kvinnor.
Poeten har uppenbarligen inga fördomar om att samkönad sexualitet är något lastbart, vilket dock inte hindrar att han gärna driver med andra män som ligger med män.
I allmänhet riktar sig Martialis krassa likväl som vassa satir mot medmänniskornas sexuella eskapader, mot andra poeter som har mage att kritisera honom när de själva är så dåliga, och mot högfärdighet av olika slag: folk som gör sig förmer än de är verkar han ha ett särskilt nöje att spetsa med sin penna.
* * *
Så, Martialis dikter är skabrösa, hänsynslösa och i våra ögon – som snöpt mycket som har med explicit könslighet att göra i poesin – en aning pubertala.
Emellertid skänker de genom sin närkontakt med det romerska gatuslamret och gatudammet ögonblicksbilder av en högt utvecklad civilisation i en avlägsen tid som ändå räknar sysslingskap med den era som vi lever i. För trots alla skillnader känner läsaren av Martialis genast igen hur djupt mänskligt det är som han berättar om: om högfärdiga frigivna slavar, om matvrak och libertiner.
Vi ser i Insikter och smädelser inte bara de som varit döda i snart tvåtusen år levande stå framför oss. Vi ser också oss själva: oss själva som människor liksom de.
– – –
Insikter och smädelser, Martialis. Övers. Per Erik Wahlund. Symposion 1999. ISBN: 91-7139-422-2. 90 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar