* * *
Den allvarsamma leken gav Hjalmar Söderberg ett rykte som osedlig författare. Den tar sig nämligen an ett sådant antändligt ämne som otrohet, dock utan sliskiga longörer eller labyrinter av rosaskimrande romantik. Som alltid hos Söderberg är prosan rak, en aning stram.
Handlingen rör sig kring Arvid Stjärnblom, en ung journalist, som i sin ungdom haft ett svärmeri för konstnärsdottern Lydia Stille. Det blev inte mycket av det hela då, och Stjärnblom kom mer eller mindre till sin egen förvåning att gifta sig med den vänliga och i honom förälskade Dagmar Randel, med vilken han också fick barn.
Arvid och Lydia kommer dock att träffas tio år efter att de gled i från varandra under slutet av 1800-talet. Då är även Lydia gift och har barn.
De två begynner en affär och Arvid lever ett dubbelliv under en lång tid.
Med tiden blir det dock klart för honom att Lydia inte är den ängel som han föreställer sig: hennes aptit begränsas inte blott till honom, utan till fler. Oförmögen att gå hårt tillrätta med henne, eftersom han ju själv levt i en lögn med sin hustru, spjälkas ändå Lydia och han isär fastän Dagmar på grund av ett oförsiktigt skickat brev från Lydia räknat ut hur det förhåller sig.
* * *
Kännetecknande för Söderbergs skildring av intrigen är de mångfacetterade personbeskrivningarna. Arvid själv framstår som passiv: verkligheten drabbar honom, han agerar föga i den. Lydia är något annat än Dantes skimrande Beatrice: hon är en kvinna med lustar, en kvinna av kött och blod som ljuger lika lätt för honom som han själv för sin hustru.
Den som är lite bekant med Söderbergs personliga biografi vet också att Söderberg i stor utsträckning skriver sitt eget liv. Han hade själv under en tid haft en affär med en kvinna som levde separerad från sin make, och som knöt an till flera litterära gestalter i sin omgivning.
I sin egen tid kritiserades Söderberg för fantasilöshet just för att han använde sig av egenupplevt stoff för att skriva sina berättelser; det är dock en orättvis kritik. Söderberg skapar i romanen ett eget universum som visserligen knyter an till den verklighet han lever i, men som litterärt är sin egen värld nog.
* * *
Särskilt roande är att Söderberg gör sin historia till något av en nyckelroman; lätt förklädda framträder gestalter från det tidiga 1900-talet i handlingens periferi.
Där har vi Olof Levini (Oscar Levertin), P. A. von Gurkblad (Verner von Heidenstam) och Fredrik Böök (docenten Löök). Att den konservative kulturgiganten Böök inte var någon beundrare av Söderberg behöver kanske inte sägas... Dessutom arbetar Arvid på Nationalbladet; Söderberg arbetade på Svenska Dagbladet.
* * *
Den allvarsamma leken skildrar den åtrående kärlekens kraft visavi konvenansen. Själv säger sig Arvid leva i ett "lutherskt äktenskap" med sin hustru, med vilket han menar att han gift sig, och att kärleken får följa. Det är inte ett äktenskap som ingåtts på grund av åtrå, fastän han på intet sätt tyckt illa om sin hustru.
Den brinnande längtan och åtrån är istället riktad gentemot Lydia. Huruvida hon själv egentligen har någon brinnande längtan efter Arvid är svårare att säga: kanhända lever hon bara i ruset av den frihet hon vunnit, och tar sig älskare utifrån behovet att älska och älskas, snarare än att älska eller älskas av någon särskild.
* * *
Det märkliga med Söderbergs skrivkonst är att hans texter känns så förunderligt fräscha. Annan text från samma tid kan förvisso vara njutbar och mycket läsbar, men ändå påminna läsaren om den tid som texten författades i och de litterära ideal som då rådde.
Så är det inte med Söderberg: texten känns helt modern, samtida med läsaren, fastän placerad i historisk tid. Likväl är det så, att det Stockholm och den kulturvärld som Söderberg skriver om inte var historisk för honom: den var det Stockholm och den kulturvärld som han levde mitt i. Han diktar om sin verklighet.
Och se där, ytterligare ett stort värde med Den allvarsamma leken: den bild man får både av Stockholm som stad och miljö att leva i för över hundra år sedan, och den uppfattning man får av kulturen på den platsen då.
* * *
Den allvarsamma leken tillhör Söderbergs främsta verk. Romanen är lättläst fastän den är genialiskt skriven, med precision och kvickhet. – Stor prosa behöver inte komplexa uttryckssätt för att vara storartad.
Allt är tydligt vad gäller berättandet; tolkningen kommer in i läsarens relation till huvudpersonerna – för den skriver inte författaren läsaren på näsan. Det är upp till läsaren att bilda sig en uppfattning om personerna och hur det kommer sig att de agerar som de gör.
I kraft av den levande gestaltning Söderberg givit sitt omstöpta alter ego Arvid och Lydia och Dagmar och de andra kommer med all sannolikhet Den allvarsamma leken att fungera som en levande roman länge, länge än.
– – –
Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 2011. Omslagsillustration: Petra Börner. ISBN: 978-91-7429-195-7. 291 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar