Bokrecension: Grekisk religiositet | Martin P:n Nilsson

Zeus och Hera

Grekisk religiositet är skriven av filologen Martin P:n (Persson) Nilsson (1874-1967), professor i klassisk fornkunskap och antikens historia vid Lunds universitet och senare även lärosätets rektor.

Grekisk religiositet utgavs första gången 1946 på Hugo Gebers förlag.

* * *

Det antika Grekland — liksom antikens Rom — upphör inte att fascinera. Vad gäller grekerna är det för åtminstone mig de fantastiska mytberättelserna samt kulturens intellektuella höjd som intresserar mest, liksom den rika tankeflora som blev resultatet av denna.

Grekisk religiositet utforskar en viktig aspekt av den grekiska kulturen, nämligen religiositeten. Det är här alltså inte i första hand fråga om religionen som sådan — vilka gudar som stod i vilket förhållande till vilka andra gudar, hur religionen systematiserades och så vidare — utan hur den religiösa tron och praxisen yttrade sig: tillämpad religion, kan man kanske säga.

Nilsson kartlägger olika faser i den grekiska religiositeten och beskriver vad som utmärkte varje fas, och hur religiositeten i samverkan med kulturen i övrigt leder fram till att manegen krattas för en ny världsreligions inbrytande på delvis grekisk grund: kristendomen.

I äldre tid identifierar han ett antal olika framträdande drag. Religiositetens extatiska komponenter, exemplifierat med dionysoskulten är ett av dem.

Nilsson påvisar också tankemodellen som tar sig uttryck i ett slags rättvisetänkande eller en nivellering: allt ont balanseras av gott och allt gott balanseras av ont. Drabbas människan av det högmod som kallas hybris får hon räkna med att nemesis, hämnden, jämnar ut ojämnheten. Människan tänktes göra bäst i att "känna sig själv", vilket enligt Nilsson snarast skall förstås som att människan skall veta sin plats, sin litenhet.

Nästa fas kännetecknas av den lokala kulten. Särskilt suggererande är bilden av de många tempel som måste funnits överallt, och som fungerade som nav i människornas kultiskt betonade religiositet. Religionen var lokalt förankrad, menar Nilsson, och inte omedelbart överförbar på andra geografiska områden; varje stad höll sig således med sin egen variant av gudarna.

Samtidigt bröt den intellektuella kritiken fram, och fastän den väl knappast nådde ned i folkdjupet, blev den ändå en betydande komponent i tidens kultur. Filosoferna ifrågasatte religionen och religiositeten. Observationen av att balansen mellan gott och ont under livstiden många gånger inte på något vis uppstod skapar dessutom tankar om hinsides straff och belöningar.

Slutligen framgår en ny världsbild; man börjar tänka i monoteistiska termer, där de olika gudarna man varit van att dyrka främst blir manifestationer av en högsta gud. Man laborerar med tankar om en slags gudomlig kraft, och mysteriereligionerna breder ut sig med sina specifika invigningar och bruk. Daimontron är starkt företrädd, där daimonerna framstår som ett slags mellanväsen, mellan det gudomliga och det mänskliga.

* * *

Hedendomens sista uttryck kommer genom nyplatonismen, som väl får karaktäriseras som en blandning av filosofi och religiositet, inspirerad av Platon och uttolkad av Plotinos. Kejsar Julianus Avfällingen är måhända den mest kända företrädaren för denna form av religion.

Då är kristendomen redan något att räkna med. Åtskilliga ting i den nya läran igenkänns från den grekiska religiositeten och överlever i den nya religionen som växt upp ur en jordmån blandad av stoff från orientaliska, judiska och just grekiska sammanhang.

Demontron överlever, mysterierna likaså, nu i form av nattvarden. Gudamänniskor är knappast något okänt i grekiska sammanhang: till exempel Dionysos sågs som född av kvinna och gud. Offer var inte heller okänt, en stor del av den grekiska kulten uttrycktes genom olika offer, liksom även den judiska hade gjort en gång i tiden. Monoteismen var absolut inget okänt för grekisk religion.

Det jag framför allt tar med mig efter läsningen av Nilssons bok är just en fördjupad insikt i hur väl förberedd världen var på den nya religionens ankomst. Den grekiska religiositeten framstår vid tiden för kristendomens genombrott i Nilssons beskrivning som splittrad, lappad och lagad. Den nya religionen kommer med ny kraft och övertar det livskraftiga och inte minst det folkliga omstöpt i en ny form av gudsdyrkan.

* * *

Martin P:n Nilsson skriver en tät och sträv prosa. Jag upplever emellanåt meningsbyggnaden som något besynnerlig. Men det hindrar inte på något vis att Grekisk religiositet, trots att den nu har en del år på nacken – och i vissa avseenden är märkt av årens gång – kan fungera som en god orientering i grekisk religiositets utveckling under antiken och hur den till sist dukar under för en ny religions imperialism.

När man i dag sätter sig in i grekisk mytologi kan man med viss nostalgi konstatera att dess synkretistiska anda kombinerat med en stark lokalfärg, dess till exempel i dionysoskulten betonade livsbejakelse, dess folklighet och dess fantastiska berättelser torde varit vida mer appellerande än vad som sedan kom.

Nu blev det inte så. Till all lycka för oss, antikens sentida barn, finns böcker som Grekisk religiositet likaväl som källtexter från tiden att studera för att bilda oss en uppfattning om hur det en gång var, och kanske kan på så vis i en intellektualiserad form en mild antik upprymdhet fortfarande nå oss, om än vägen till dionysisk extas är oss stängd.
– – –
Grekisk religiositet, Martin P:n Nilsson. Hugo Gebers förlag 1946. 227 sidor.