Nedan följer Dagens Nyheters referents smärtsamt detaljerade redogörelse av avrättningen i samma tidning, fredagen den 8 augusti 1890. Texten kan läsas i Kungliga Bibliotekets digitala tidningsarkiv.
* * *
Yngsjömörderskans afrättning.Dagens Nyheters referent, som afrest till Kristianstad för att öfvervara afrättningen, skrifver derifrån i onsdags:FörberedelsernaDen lilla trånga fängelsegården företedde dagen före just ingenting ovanligt. Den omgifves på tre sidor af ett högt, rödmåladt plank och på den fjerde begränsas den af fängelsets murar. Midt på gården står tvångsarbetsfångarnes arbetshus, som upptager största delen af fängelsegården och gifver åt denna formen af en hästsko. Vid arbetshusets ena hörn, midt för porten till fängelset ligger en hög af ljusgul, fin sand. På denna hög, alldeles invid husväggen, är schavotten rest.Schavotten är af en ytterst enkel konstruktion. Den består af fem plankor, af hvilka de två bilda underlaget för stupstocken och en tredje är afsedd för skarprättaren att stå på. Sjelfva stupstocken består af en 3 à 4 fot lång, fyrkantig stock, 5 à 6 tum i genomskärning. Midt på stocken finnas två inskärningar, en för hufvudet och en för bålen, så att halsen kommer att tryckas tätt intill stocken, hvilken på detta ställe lemnar blott 2 à 3 tums huggyta. Genom stockens hela längd löper på midten ett skarpt tecknadt blyertsstreck, hugglinien, efter hvilken skarprättaren måttar hugget. Stupstocken är gjord att skrufva fast vid plankorna. För att vara beredd på alla eventualiteter har skarprättaren äfven medtagit en jernkedja, hvilken skall användas för den händelse delinqventen skulle vila sätta sig till motvärn. Den är fäst vid i plankorna fastskrufvade jernringar och lägges öfver delinqventens skuldror. Då den spännes, tryckes kroppen hårdt mot de under liggande plankorna och gör det för delinqventen omöjligt att röra sig eller kasta sig undan. Det är dock blott i nödfall man använder detta medel, men man är som sagdt beredd på alla möjligheter och särskildt vid detta tillfälle torde det ej vara omöjligt att kedjan kommer till användning. Själfva det hemska dödsredskapet, bilan, är också värdt att kasta en blick på. Det är ett rigtigt vackert instrument af bästa svenska stål och Eskilstuna tillverkning, tunt och skarpt i eggen som en rakknif. Den är ganska tung, med kort, cirka 2 fot långt skaft och har den vanliga formen på bilor. Midt på den något krumma eggen synas djupa hack, som ej den flitigaste slipning kunnat nöta bort.— De sitta qvar från föregående afrättningar, upplyste skarprättaren på derom gjord förfrågan.Vid hvarje afrättning, upplyste hr Dahlman, tränger yxan så djupt in i stupstocken att en bit af det spröda stålet stannar qvar i denna. Den bila som af hr Dahlman användes är ej hans egen utan tillhör Stockholms stad. Den har används vid företrädarne Steinecks och Hjorts alla afrättningar och det är spåren af dessa som sitta qvar i eggen.Skarprättaren,hr Dahlman, anlände jemte sitt biträde hit redan på tisdagsmorgonen. Han synes särdeles väl vuxen sin svåra uppgift. Lugn, senig och kraftfull, med fullt förtroende till sig sjelf går han utan fruktan till sin första afrättning.— Är ni ej rädd att misslyckas?— Nej, inte alls. Skulle hon bråka så vet jag nog råd — han visade arrangementen med kedjan — det blir visserligen obehagligt och besvärligt, men misslyckas gör jag ej.— Litar ni på edra nerver?— Fullkomligt för att utföra värfvet. Skulle jag efteråt ej befinna mig väl så blir detta på en gång min första och sista afrättning, ty då tar jag afsked.Han inger verkligen förtroende.Den lifdömdaär alldeles afspärrad från den yttre verlden. Ej ens skarprättaren har fått se henne. Hon lär bära sitt öde med lugn, men synes ännu ej ha böjt sig. Tyst och sluten är hon omöjlig att utforska. Hvad hon känner och tänker vet ingen, antagligen ej ens hennes själasörjare, en ytterst sympatisk ung prestman, som med erkännansvärd ifver arbetat för att öppna detta hårda hjerta för vekar känslor. Den enda punkt hvari man hört henne yttra sig är angående domen öfver henne och sonen. Hon klagar bittert öfver orättvisan att sonen blef benådad och ej hon. Han borde ha följt henne i döden, tycker hon då han gjort sig skyldig till samma bort som hon.Rätt egendomligt tänkt af en moder!På senaste tiden har hon understundom visat sig vek och gråtit, men ej yttryckt någon ånger. Ej heller lär hon ännu ha velat mottaga religionens tröst. I sanning en märklig qvinna! Hur skall hon gå till döden? Skall sinnet vekna, ånger vakna? Hur skall hon möta den ödesdigra morgondagen? Morgondagen! ...Afrättningen.Om den hemska akten telegraferade Dagens Nyheters referent i går förmiddag:Den ödesdigra dagen ingick med ljum luft och molnhöljd himmel. Ju mer klockan närmade sig 8-slaget klarnade det dock upp.Redan tidigt på morgonen började nyfikna samlas i närheten af fängelset. Vägen dit var dock afspärrad af polis och militär, så att åskådarne der utanför ej kunde komma fram till fängelsemurarna. Inne på fängelsegården samlades vid 8-tiden ett 80-tal med inträdeskort försedda personer, representanter för myndigheterna, pressen, stater och kårer. Det låg en högtidlig, något tryckt stämning öfver de närvarande, samtalen fördes med hviskande röst, och man var nog något blekare om kinden än vanligt, lite hvar. Den lugnaste syntes skarprättaren vara. Han hade iklädt sig sin uniform, blå kavajkostym med gula, breda ränder, blå mössa med bred guldkant och Stockholms vapen framtill. Han var, som sagdt, lika lugn och tillitsfull som dagen förut, och ej ett spår af sinnesrörelse förmärktes i det stereotypa, hårda ansigtet. Den låga schavotten var nykrattad — färdiga att mottaga sitt offer ...Nu stiger landssekreteraren framtill schavotten och uppläser domen, i kraft af hvilken Anna Månsdotter dömes att mista lifvet genom halshuggning. Under den långa uppläsningen stegras spänningen till höjdpunkten. Det hemska ögonblicket närmar sig.Nu öppnas den tunga, rödmålade fängelseporten. En blek, smärt qvinna vacklar med svaga, darrande steg fram mot stupstocken. Hon är iklädd den bekanta ljusgrå fångdrägten, som ger det andebleka ansigtet ett ännu hemskare uttryck. Några spår af rörelse kunna ej skönjas i detta ansigte med dess skarpa linjer. Händerna äro krampaktigt tryckta mot hvarandra. Vid den lifdömdas sida går presten, hviskande religionens tröst till henne. Hon synes dock ej gifva akt på hvad själasörjaren har att säga. Och dennes ifriga böner förmå ej väcka några varmare känslor i detta slutna qvinnohjerta. Uppkommen på stupstocken låter delinqventen höra ett sakta qvidande. Hon lägger sig dock villigt framstupa öfver den hemska stocken. Fångknektarne jemka kroppen till rätta.Det är nu så dödstyst att man blott hör qvinnans svaga kvidande. Kroppen skakas af några konvulsiviska ryckningar.Detta är det ohyggligaste ögonblicket. Man vill vända sig bort från denna gräsliga scen, som under namn af rättvisa uppföres i lagens namn, men man kan det ej. Ögonen tvingas af en förunderlig makt att se på den snyftande qvinnan på stupstocken.Nu träder presten till baka, skarprättaren går fram i stället. Den blankslipade bilan blixtrar öfver bödelns hufvud. Ett hugg — och samhället är hämnadt. Den olyckliga har med lifvet sonat sitt afskyvärda brott — sista akten i detta gräsliga drama är utspelad.Hufvudet skildes i ett raskt hugg från bålen och föll ett stycke fram på den mjuka sanden, som girigt uppsög det framtrömmande blodet. Hugget gick snedt, så att underkäken blef fastsittande vid kroppen. Läkarne, som under befäl af prof. Hjalmar Lindgren från Lund anländt hit i och för vetenskapliga undersökningar, gripa hastigt det afhuggna hufuvdet innan ännu ögonen brustit. Det införes i det bredvid liggande arbetshuset, som i dag är inredt till obduktionsrum. Bålen nedlägges i den enkla kistan med hyfvelspånen för att sedan likaledes obduceras. Spåren af den hemska rättskipningen äro snart igensopade. Åskådarne åtskiljas under tyst samtal, tankarne irra hit och dit, man tycker att man varit med om ett mord.Den lifdömdas sista natt har varit mycket lugn, och hon ar till och med åtnjutit någon sömn. Hon lär ej ha kunnat förmåas att begå nattvarden före sin död, liksom hon till det sista vägrade mottaga religionens tröst. Tyst och sluten som hon varit under hela den långa ransakningstiden gick denna gåtlika qvinna till döden. Ehuru fängelseluften brutit hennes kroppskrafter och gjort henne till blott en skugga af sig sjelf, hade den ej förmått nedtrycka den trotsiga anden. Ej heller syntes hon frukta döden, och den svaga qvidan som hon i sista ögonblicket lät höra kunde lika gerna orsakas af någon annan sinnesrörelse som af dödsångest.Vi lemna den hemska fängelsegården, der inom loppet af 4 år 2 personer fått med lifvet gälda hvad de brutit mot samhällets lagar. Der ute strålar nu solen från den klara augustihimlen, foglarne qvittra i trädkronorna, barnen tumla lekande om i gräset ...Det dröjer dock en stund innan denna leende tafla förmår ur minnet utplåna den hemska scen vi nyss bevittnat och borttaga den sinnets beklämning som det nyss utspelade dramat qvarlämnat hos oss. Ohyggliga brott! Ohyggliga straff! Hoppet om en slutlig försoning är den enda ljuspunkten menniskohjertat kan finna i denna sak.Svenska panoptikons i Stockholm skulptör, hr Tod Christensen, tog efter afrättningens slut en dödsmaks af den afrättade.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar