Bokrecension: Mörkerseende | Jonny Berg (red.)

Mörkerseende är en antologi skräckberättelser från Epok förlag. Redaktör för samlingen är Jonny Berg.

Medverkande författare är Frida Arwen Rosesund, Elisabet Jonsson, Patrik Centerwall, Lars Östling, Susanne Samuelsson, Stewe Sundin, Finn Cederberg, Markus Sköld, Pål Eggert, Malin Rydén och Jenny Milewski.

* * *

Temat för Mörkerseende är hemsökta hus, en alldeles förträfflig subgenre helt i min smak. Det visar sig att också antologin förvaltar temat på ett fint – och emellanåt liberalt – sätt. Alstren som presenteras i antologin synes i åtskilliga fall vara födda av mörkret och vi stjäl dem från det altare där de lagts som votivgåvor åt något sataniskt helgon.

Den litterära kvaliteten är genomgående god eller mycket god, men särskilt fängslas jag av några av berättelserna, som både vad gäller innehåll och form skänker mig särskild skräckblandad njutning. Alla texterna i Mörkerseende är läsvärda; jag har här dock valt att lyfta fram några av dem som i något avseende gjorde störst intryck på mig.

Inledningsnovellen ”De som bo under tjärnar” är skriven av Frida Arwen Rosesund. Den slår an något i mig, för den hanterar ett av dessa fängslande svarta ögon in mot jordens inre: skogstjärnen. Stillsamt skildrar Arwen Rosesund en ensam flickas utsatthet och hennes möte med något som månne är av denna världen, men ock hör hemma i en annan tillvaro.

”Dimma” av Elisabet Jonsson är möjligen den novell i samlingen som skakar om mig mest. Kanske för att den tar som utgångspunkt något helt vardagligt: en kvinna från hemtjänsten som letar efter en adress där hennes vårdtagare bor. Men texten vibrerar och verkligheten brister, mörker pyser fram i vecken, och det blir riktigt obehagligt. Inte minst om man, som jag, läser texten mitt i natten.

Patrik Centerwall väljer att skriva sin novell ”Jag låter mig röras” inte ur de hemsöktas synvinkel, utan ur gengångarens. Resultatet är onekligen intressant, och påminner mig om Oscar Wildes The Canterville Ghost. När spöket redan från början är känt, blir det istället de mänskliga invånarna i huset som är den okända faktorn, de som bär på hemligheter. ”Jag låter mig röras” äger en god portion humor, inte minst genom den katt som kan se och dessutom kommunicera små cynismer till spöket.

Markus Skölds rappt berättade novell ”Tjuvkika” ger vibbar av traditionell skräckfilm, när en säkerhetsvakt i en stor byggnad märker att det möjligen, kanske finns något märkligt på den utrymda trettonde våningen, som hissen gång på gång återvänder till utan passagerare.

Till favoriterna i samlingen hör också Jenny Milewskis alltmer stegrande komposition ”Verket”, om ett hemsökt järnverk, som kommunen gjort om till något slags kulturcentrum. Dit kommer ett gäng män i avsikt att undersöka de påstådda paranormala aktiviteterna. Berättelsen går från ett preludium med en skrockande kommunaltjänsteman i sommarsolen till en final av hämndlystna avlidna i nattens mörker.

* * *

Särskilt uppskattar jag i skräckberättelser en realism och vardaglighet i berättartekniken likväl som i själva historien. Och skräckeffekten uppstår då, för mig, när realismen får sig en törn eller rentav faller över ända och mörkret läcker in i verkligheten och lägger sig som en sörja över det som nyss var just — vardag. Mörkerseende bjuder på mycket sådan effektfullt tilltufsad realism.
– – –
Mörkerseende, Jonny Berg (red.). Omslagsillustration: Jesper Holm. Epok förlag 2014. ISBN: 978-91-87844-13-3.