 |
| Christopher Jacob Boström |
* * *
Jag kan givetvis inte bedöma Boströms filosofi i sin helhet utifrån Anmärkningar om helfvetesläran. Men skriften ger likväl ledning vad gäller hans gudsbild och teologi.
Professor Boström är upprörd. Målet för hans upprördhet är att helvetesläran fortfarande finns kvar i Svenska kyrkan. Boström menar nämligen, att helvetesläran är oförenlig med kristendomen.
Men inte bara helvetesläran är enligt Boström oförenlig med kristendomen. Djävulen är det tillika, och därtill tron på en Gud som på något fysiskt sätt straffar — eller möjligen över huvud taget ingriper — ingriper i den sinnliga, det vill säga den fysiska, världen.
Det röjer sig alltså relativt snart, att den kristendom och den gud som Boström blir advokat för icke har mycket gemensamt med den kristna mytologi som utvecklas av Lilla katekesen eller andra texter som vid tiden ägde auktoritet i Svenska kyrkan.
Boströms gud med kristen fernissa är mer släkt med Platons idéer än med Luthers eller Paulus tankar. Gud är helt förnuftig och åtskild från den fysiska världen: Gud är något slags andligt världsförnuft som är kliniskt rent från all fysisk tillvaro.
Så i mångt och mycket hade Boströms nästan deistiska gudsuppfattning, såsom den kommer till uttryck i denna skrift, kunnat användas i polemik mot Svenska kyrkans traditionella teologi i sin helhet: dock är det helvetesläran som han inriktar sig på, därtill tubbad, enligt vad han själv skriver, av en moder som dräpt sitt barn i avsikt att hon skulle komma till himlen, ej helvetet.
Helvetesläran beskriver Boström som ”en rå, superstitiös, phantasiproduct”, en ”mensklig förvillelse”, samt ”irreligiös och ochristlig”, därtill ”oförnuftig”. Helvetesläran har icke med kristendomen att göra, utan har tvärtom hedniskt ursprung, ursprungligen persiskt, som sedan ska ha smugit in i judisk och därefter kristen mytologi.
Helvetesläran, menar Boström, äger icke grund för sig i vare förnuft eller erfarenhet, eftersom den går i klinch med vad han uppfattar som Guds själva väsende. Gud är, förklarar Boström, allgod. Allt som har förbindelse med honom är dessutom också gott. Därför kan inget ont stamma från honom. Och helvetet länder inte till något gott, utan bara till evig pina utan syfte till förbättring, blott bestraffning utan korrigeringsmöjlighet.
Därför är uppfattningen att Gud skapar ett helvete oförnuftig och därmed okristlig. Han förordar att helvetesläran ”genast bör helt och hållet bannlysas ur den christna religionsläran och undervisningen.”
Boström skriver:
”Till helfvetet således med hela den gamla barbariska djefla- och helfvetesläran; och dit äfven — hade vi så när sagt — med alla de råa och tanklösa varelser, som ännu i våra dagar förkunna henne.”Efter att ha försäkrat att han med denna fördömelse är skämtsam, utvecklar han emellertid att han önskar att de som predikar helvetet må få allt gott och framför allt ”en större upplysning och en renare christendomskunskap …”:
* * *
Konsekvenserna av att se på den kristna guden som impotent i den fysiska tillvaron blir långtgående. Av samma skäl som helvetesläran är oförnuftig — nämligen att Gud inte kan vara orsak till något ont — kan Gud inte ligga bakom ondska som sker i den fysiska världen. Gud straffar helt enkelt inte fysiskt människorna. Han har inte omedelbart med den fysiska verkligheten att göra.
Uppdraget att straffa har överheten, som äger att utföra straffen i syfte att om möjligt korrigera och hjälpa missdådaren, eljest att döda honom, liksom för hans egen skull, enär hans sinnlighet så äger kontroll över honom, att han måste befrias från samma fysiska gestalt och gå vidare i existensformerna, som Boström för övrigt verkar obenägen att begränsa till blott en ytterligare existensform: den som salig i himlen.
Det onda som sker människor emellan stammar givetvis icke heller från Gud: han använder inte sådana medel. Ondska människor emellan kommer från människor, och har sitt ursprung i hennes ofullkomlighet, i hennes aktiva synd eller den i människans natur förefintliga arvsynden.
* * *
Det är inte alldeles lätt att se ett nära släktskap mellan Boströms teologi och den tidiga mer ortodoxa kristendomens dito, såsom den kommer oss till mötes i källorna. Fastän han skäller kristendomens helvetespredikanter för att vara influerade av hedendom har hans egna uppfattningar om gudomen i mina ögon mer gemensamt med greken Platons idévärld och gnosticism än med den kristendomens mytologi, såsom den med variationer uttryckts alltsedan det första seklet.
Men för Boström utgör inte bibeltexterna någon egentlig auktoritet: det däri som inte stämmer överens med hans gudssyn — till exempel en straffande gud — gallrar han ut som ”bevis på de gamla Judarnes hårdhet och barbari”.
Inte heller säger det något om helvetesläran att den går att spåra i Nya Testamentet: han utgår från att de som skrivit Nya Testamentet helt enkelt inte har reda på sin kristendom, när de ger uttryck för helvetesläran. Inte ens om det så hade varit så att Jesus själv lärt sådana föreställningar, betyder det att de är kristliga, eftersom Jesus då bure dessa föreställningar enbart ”såsom en man af sitt folk och sin tid, men icke såsom vår religions höge Stiftare …”
* * *
Boströms gudom är en gud som inte förmår interagera på ett fysiskt sätt med människorna. Gud verkar ur Boströms perspektiv uteslutande intresserad av människans förnuft, som väl för Boström snarast är identiskt med det icke-fysiska, andliga, själsliga i henne: det som överlever den fysiska döden.
Ty odödlighetstron bekänner sig Boström öppet till. För honom blir livet irrationellt, ” ändamålslöst och i sjelfva verket rent af orimligt”, utan antagandet att människan överlever sin egen död och att hon skall gå genom ”allt högre och högre lifsformer”.
Förnuftet är för Boström identiskt med det kristna: det skall ock ha varit detsamma för Kristus. Den enda källan till kunskap om de religiösa tingen, menar vidare Boström, står att finna genom bruk av förnuftet: för genom hennes sinnlighet, hennes ande, kan ingen kunskap nå henne.
* * *
Det är anmärkningsvärt att Boström förmår skapa sig en gud i filosofins avbild och med denna sin skapelse kvaddar en stor del av den kristna mytologin, men efter sin reformation likväl inte ens antyder möjligheten av att den gud som han förordar — som alltså inte på något sätt kan förnimmas på fysiskt vis — kanske helt enkelt inte existerar i en idévärld som vi bara kan anta, men inte erfara.
Boström har givetvis rätt i att helvetesläran är en vidrig sak som plågat dem som trott på den så länge den funnits. Men den gud som krävs för att avskaffa den — en transcendent, icke-fysisk varelse utan samvaro med den fysiska skapelsen — är väsensfrämmande för den historiska kristendomen, såsom den uttryckts sedan Jesu egen tid av majoritetskyrkan.
Den Gud som traditionellt identifierats av kyrkan har tvärtom i alla tider setts som mycket fysisk: man har sett honom i olyckor och katastrofer, i sjukdomar och missväxt, likväl som i ting som gått lyckligt och väl.
Först i den religionsfilosofiska nyprotestantismen (för att använda Hjalmar Söderbergs begrepp) har den historiska kristendomens gud på allvar utmanats av en gudsbild vars anhängares förkunnelse av densamma hade givit dem straff för hädelse i tider då kyrkans makt var större. Och i urkyrkans tid hade den månne skällts för gnosticism.
* * *
Boström reagerar mot en teologisk vidrighet genom att angripa den från sin teistiskt färgade filosofiska synpunkt. Därför torde hans attack beröra de berörda föga. Den kristendom dessa anar i hans polemik är icke deras kristendom: den som förkunnar helvetet förnekar rimligen att deras Gud skulle vara en eterisk, fysiskt passiv gudom, oförmögen att gripa in i världen på ett fysiskt vis.
När Boström sedan går vidare och antyder att själva kärnläran i kristendomen, den om Kristi ställföreträdande död, i själva verket borde reformeras, lär han tappat de helvetespredikanter som inte redan i avsmak lagt — vad de uppfattar som — hans villoläror ifrån sig.
Kvar står då blott ett monument över en filosofs kristet färgade gudom, ett sterilt altare. Att den gudomen är mer sympatisk än den traditionellt kristna guden lär ortodoxiens anhängare lämna utan avseende. Och jag, för min del, står lika främmande inför Boströms gud som inför Luthers eller Augustinus.
– – –
Anmärkningar om helfvetesläran: Våra Theologer och Prester allvarligen att förehålla, Christopher Jacob Boström. Esaias Edquist 1864. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar