* * *
Syftet med Alltför mänskligt är att belysa Hjalmar Söderbergs (1869-1941) kristendomskritik; det är alltså inte fråga om att analysera Söderbergs författarskap utifrån litteraturvetenskapligt perspektiv.
Vad Ljungberg istället gör, är att systematisera och kartlägga Söderbergs teologi — eller kanske snarare hans antiteologi, ty Söderberg var, som bekant, en av våra skarpaste kritiker av allting kristet.
Ljungberg redovisar Söderbergs uppfattningar i en mängd frågor som har med religiositet och kristendom att göra, men störst utrymme viks åt att lägga ut texten om Söderbergs syn på Jesus. Man kan notera att Ljungberg inledningsvis är förhållandevis neutral i sin framställning, men när Söderbergs Jesusbild ska presenteras mot den senare delen av Alltför mänskligt, är han stundtals uttalat kritisk och negativ.
Ljungberg menar, att Söderberg, liksom i princip samtliga teologer som någonsin uttalat sig om Jesus, på Jesus projicerar det han själv önskar: det vill i Söderbergs fall säga allt det, som han tycker är tadelvärt, liksom nyprotestanterna under 1800-talet och början av 1900-talet i sin jakt på den historiske Jesus lyckades producera en avmystifierad morallärare med märkligt borgerliga uppfattningar.
Det stämmer givetvis.
Men vad som är intressant är inte den subjektivitet som Ljungberg menar sig finna i Söderbergs författargärning när han skriver om Jesus, utan att det nytestamentliga materialet utan vidare lånar sig till en sådan gestaltning som Söderberg utför. Söderberg visar, att Jesus redan i evangelierna kan förstås som en allt annat än förgudligad och eterisk person, att Jesus i sin lära inte kom med något nytt, utan blott utgjorde ett mycket judiskt tillskott i en mycket judisk miljö.
Söderberg visar, att det inte finns en given Jesusbild — kyrkans Jesusbild — utan att kyrkans Jesusbild med fördel kan kontrasteras mot alternativa bilder, som det också finns fog att lyfta fram.
* * *
Söderberg vänder sig med emfas mot dem han kallar nyprotestanter. Dessa är de moderna teologer som avskalat Jesus allt anstötligt och allt övernaturligt. För Söderberg framstår det som ärligare att ta den traditionella kristologin för vad den är, och pietistiskt hålla sig till den, än att reducera Jesus till den nya varelse som nyprotestanterna väckt till liv med hjälp av textkritik och hänsynstagande till en ny världs nya krav. Söderberg kallar den formen av kristendom för:
"...en kött-, skinn- och benfri ansjovis."En kristendom, menar Söderberg, som avskaffat helvetet och djävulen, torde, om den var intellektuellt ärlig, inte stanna där, utan med samma metod avskaffa även himmelen och Gud.
Det betyder inte att han uppskattar konservativ kristendom, fastän han menar den vara ärligare och inte lika opportunistisk eller fegt anpasslig. Med förakt vänder han sig ifrån dess moral, inte minst dess sexualsyn. Krav på en oföränderlig moralsyn genom årtusendena blir förljugen, enär han ser moralen som ständigt föränderlig. Och han anser, att kristendomen är "skapad av småfolk för småfolk" och kyrkan står för mörker och kvalmighet.
* * *
Det kan vara värt att notera något om Söderbergs syn på Jesus, eftersom den hör till det mer excentriska i Söderbergs religionskritik, och eftersom den väl fått mest plats i Ljungbergs avhandling.
I Söderbergs läsning blir Jesus, om man skalar bort mytologin och tillägg i de nytestamentliga beskrivningarna, "en proletär, judisk Messias, som misslyckas i det heliga kriget mot romarna ..." med Ljungbergs formulering. Han var "'vandringspredikant' och gerillaledare". De ord som bevarats som hans, stammar i stor utsträckning inte alls från Jesus, utan från judiska källor. Jesus har "inte haft någon ny lära."
Söderberg citeras av Ljungberg, när han skriver om vem Jesus var:
"En orientalisk djävulsbesvärjare. En helbregdagörare av en typ, som alla tider och folk har känt. En folklig predikant, tillhörande en allmoge vars grova vidskepelser han delade. En falks domedagsprofet — en bland de otaliga. En misslyckad Messias — en bland de många."Jesus är alltså inte en gudomlig gestalt, inte huvudsakligen en morallärare, utan en helt igenom judisk och främst politisk upprorsman, om än med religiösa förtecken, där Messias-titeln inte har sådan biklang av något överjordiskt som blev fallet senare, och som inte förkunnar något nytt. Ett exempel på Jesu upprorsverksamhet spårar Söderberg exempelvis i berättelsen om hur han rensar templet på månglare.
Allt detta kontrasterar givetvis skarpt mot kristendomens syn på Jesus.
Söderberg förnekar inte Jesu historiska existens, som hans förebild Georg Brandes gjorde. Den Jesus som dock är kvar efter Söderbergs kritiska — och aningen spekulativa — läsning har inte mycket gemensamt med den traditionella, kyrkliga Jesusgestalten.
Kristendomen å sin sida uppstår istället, menar Söderberg enligt Ljungberg, av en slags synkretism mellan judiskt och hellenskt, efter att Jesus försvunnit ur bilden.
* * *
Det mest aparta i Söderbergs kristologi är nog emellertid Barabbashypotesen, något som Söderbergs vän Bo Bergman kallar "en rövarhistoria".
Söderberg menar nämligen att Jesus aldrig korsfästes, utan att han är identisk med den Jesus Barabbas, en upprorsman och dråpare, som Pilatus lät släppa fri efter att ha frågat judarna som församlats vem av de två som han skulle benåda.
Jag ska inte i detalj återge Söderbergs argument för denna hållning, men i korthet kan nämnas, att han bland annat baserar det på hur han betonar vissa Bibelord, en sen variant av Josephus historia om det judiska folket, och den etymologiska tolkningen att Barabbas betyder Faderssonen.
* * *
Hjalmar Söderberg var förvisso spekulativ i vissa av sina antaganden om den historiske Jesus. Ljungberg kritiserar en del av dessa antaganden, men jag väljer att istället läsa dem som kanske förvisso föga underbyggda utöver vad Söderberg anar liksom bakom texten, men ändå alternativa tolkningar, i en annars relativt hegemonisk förståelse av Jesus som predikare av en lära, korsfäst död och begraven och av de fromma ansedd som återuppstånden ur graven.
Att det inte nödvändigtvis stämmer att Jesus och Jesus Barabbas var en och densamme gör ur det perspektivet inte så mycket: för mig blir huvudsaken, att det inte är självklart att kyrkans traditionella läsningar är givna. Söderberg skriver själv angående sina slutsatser: "... någon visshet står knappast att vinna."
Jag reagerar mot Ljungbergs psykologiserande kring Söderbergs motiv att skriva om Jesus. Han förutsätter "en stark emotionell drivkraft" hos Söderberg att dekonstruera kyrkans Jesus. Och han menar med en William Bredberg att Söderberg var mer intresserad av att avskaffa kristendomen än att vinna sann kunskap om dess uppkomst.
Ljungberg menar vidare, att Söderbergs "rationalistiska intellektuellt-kritiska läggning" att "dominera och blockera eventuella impulser till genuin religiositet", vad nu det kan tänkas betyda, och att Söderberg hade sin "ensidiga förnuftinställning" att tacka för att han inte begrep "religionens emotionella sidor" vad nu det skulle ha haft för inverkan på den intellektuella kristendomskritiken. Och Ljungberg menar vidare, att Söderbergs polemik har "starka inslag av fanatism" vilket helt enkelt är felaktigt, eller i vilket fall inte leds i bevis.
* * *
Hjalmar Söderberg tillhör svensk litteraturs allra främsta stilister. Hans förmåga att formulera sig träffande eller rentav dräpande är oefterhärmlig. Därför blir också hans kritik av kristendomen, hans angrepp på dess stöttepelare, fullkomligt nedgörande.
Söderberg är inte skolteolog. Men han besitter stora kunskaper om kristendomen och dess historia. Han angriper teologerna och låter dem inte sitta ostörda i sin egen ankdamm. Han kommer med kärnfrisk prosa, sylvassa formuleringar och alternativa kristologiska teser som förvisso är avsedda att skaka om.
Det är sant att vissa av hans uppfattningar är spekulativa i större utsträckning än vad han kanske själv vill medge, åtminstone i de böcker där han framför dem. Barabbashypotesen är exemplet framför andra här.
Det gör å andra sidan intet för att omintetgöra den massiva och desto mer välunderbyggda kritik han i övrigt framför mot kristendomens alla yttringar. Barabbashypotesen står som ett alternativt inslag i den flora av Jesusmyter som existerar: den berikar, och begränsar inte Söderbergs kristendomskritik.
* * *
Alltför mänskligt — som lånar titel av Nietzsches Menschliches, Allzumenschliches — är en brett upplagd kartläggning av Söderbergs kristendomskritik. Den kan fungera väl som orientering i denna fråga, även om jag menar att Ljungberg tillskriver Söderberg motiv som inte äger skäl för sig i de källor som presenteras.
Det äger sin överblickbarhet att skåda en karta: men den som verkligen vill känna skogens doft och knastret från barren bör själv ge sig ut i terrängen — i detta fallet: skaffa sig Söderbergs texter, läsa dem, och njuta.
– – –
Allför mänskligt: Om Hjalmar Söderbergs kristendomskritik, Lars Ljungberg. Doxa 1982. ISBN: 91-578-0140-1. 146 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar