Bokrecension: Täcknamn Odessa | Frederick Forsyth

Täcknamn Odessa (eng. The Odessa File) är en thrillerroman skriven av den brittiske författaren Frederick Forsyth (f. 1938).

* * *

Täcknamn Odessa är skriven på ett lite märkligt vis. I ovanligt stor utsträckning ger den sken av att vara något som liknar en dokumentärroman: det förekommer flera gestalter i boken som funnits i verkligheten, och en hel del skildringar baseras på verkliga händelser. Samtidigt är historien helt fiktiv. Man kan kanske säga, att Forsyth i verklighetens väv sytt in sin egen berättelse, och tidvis använt de befintliga trådarna och stundtals använt sina egna.

I centrum för berättelsen står frilansjournalisten Peter Miller. Av en händelse får han en före detta koncentrationslägerfånges dagbok i sin ägo. Den judiske mannen som skrivit den har kort dessförinnan tagit sitt liv. Genom dagboken kommer Miller en monstruös SS-officer på spåren. Romanen utgör sedan berättelsen om hur Miller söker denne SS-officer — Eduard Roschmann, en man som för övrigt har funnits.

Men, romanen utspelar sig i början av 1960-talet. Tyskarna har i stor utsträckning tröttnat på nazijakter och vill det förgångna vara förgånget. Dessutom motarbetas Miller av den hemliga, maffialiknande sammanslutningen Odessa, som hjälper och organiserar de SS-män som, om de blev upptäckta, riskerades att ställas inför rätta.

Det blir en katt och råtta-lek över hela Tyskland, där Miller samlar ledtrådar och fogar samman fakta från olika källor, hela tiden iakttagen av såväl nazisterna i Odessa och den israeliska underrättelsetjänsten.

* * *

SS-Hauptscharführer Roschmann fanns som sagt i verkligheten. En gång var han kommendant för ghettot i Riga.

När Forsyth 1972 gav ut Täcknamn Odessa var Roschmann ännu på fri fot. Och på fri fot, om än stadd på flykt, dog han också några år senare.

Den legendariske nazijägaren Simon Wiesenthal, som också förekommer som en nyckelperson i romanen, lär ha uppmanat Forsyth att pådikta Roschmann en del egenskaper, för att spola fram honom från hans sydamerikanska gömställe, vilket möjligen i någon mån lyckades. Efter filmatiseringen av boken arresterades nämligen Roschmann i Argentina. Men Roschmann lyckades undvika att bli utlämnad, flydde till Paraguay och dog kort därefter i en hjärtinfarkt.

Forsyth är skicklig på att bevara illusionen av att vara dokumentär i sitt anslag, genom att trots utvikningarna hålla sig helt nära de verkliga förhållandena. Och inte minst genom sitt strama och formella språk. Och dessutom genom att då och då beskriva olika i romanen förekommande personers framtida öden.

Men man bör inte betrakta Täcknamn Odessa som en dokumentärroman. Forsyth tar sig friheter med materialet som gör att boken måste betraktas och klassificeras som skönlitterär: utan referenser är det omöjligt att avgöra vad som är fakta och vad som är fiktion. Och det tillhör givetvis författarens självklara friheter som diktare att utforma verket på det viset — i själva verket gör det boken stark.

* * *

Så vad är då Täcknamn Odessa? Först och främst en spännande thrillerroman som i ett högt tempo utspelar sig i ett Tyskland där gamla nazister fortfarande sitter på viktiga poster i samhället, och med en delvis parallell och delvis överlappande berättelse om ett egyptiskt raketprojekt som utgör ett svårt hot mot Israel: ett projekt där gamla nazister spelar viktiga roller.
– – –
Täcknamn Odessa, Frederick Forsyth. Övers. Claes Gripenberg. Bonniers 1974. ISBN: 91-0-038377-5. 285 sidor.