Mörk historiett: Ankomst

I rännstenen reflekteras ljuset från gatlyktorna. Ett fint regn blöter ner Georges rock när han strosar utmed hamnen. Han hör vågorna slå mot kajen. Lugna, jämna vågor. Enstaka fönster i höghusen är fortfarande upplysta, men de flesta är mörka, nedsläckta. Inte en människa syns till. George tittar ut över vattnet och ser långt bort ett fartyg. Det har strålkastarna tända, och kulörta lyktor speglar sig i havsvattnets blåsvarta mörker. Han kan precis uppfatta musik, svagt och ännu dämpat. Musiken kommer från fartyget.  

George har aldrig sett ett sådant fartyg i hamnen förut. Mest är det de rikas lyxjakter som kryssar fram där, pråmar med sopor, en och annan liten motorbåt och emellanåt, på dagen, små sällskap i plastkajaker. Det här är något helt annat. Han förstår att fartyget som närmar sig är mycket större än något han förut sett när han gått hem från jobbet dessa sena nätter. Då hör han ångvisslan. Två gånger vrålar den  i natten, högt och tydligt.  

George stannar och stirrar på skådespelet några hundra meter ut i floden.  Fartyget kommer från havet. Han urskiljer mer och mer av det, allteftersom det närmar sig. Det har fyra höga, bolmande skorstenar. Skrovet är blanksvart och ovanbyggnaden vit, med hundratals varmt upplysta fönster. 

Musiken hörs tydligare nu. En orkester spelar dansmusik. I det bländande strålkastarljuset ser George människor också, mängder av människor som står vid relingen runt hela fartyget, tätt sammanpackade. De verkar finklädda: han ser hattar och ljusa klänningar. 

En ilning far utmed ryggen på George. Han har sett det här skeppet många gånger förut, men nästan alltid i svartvitt. Han har sett det på film också. Och han har läst artiklar om det. Han ryser till och förstår att det han ser framför sig är en replik av världens mest kända skepp: Titanic lägger till i New Yorks hamn. 

Sen tänker han lite till. Det finns inga människor på kajerna. Det är på småtimmarna. Det finns inga andra båtar på floden. Bara detta väldiga kryssningsfartyg med sina många lyktor, lampor och strålkastare. Det finns helt enkelt ingen närvarande som kan ta emot vad som måste vara en rik mans slösaktiga jippo. Det stämmer inte. Iskall stirrar George mot fartyget som nu reser sig över hans siktlinje. Han känner kväljningar långt ner i magen. 

Fartyget orsakar inget vågskvalp. Det forsar inget vatten om fören, det virvlar inget skum efter aktern. Det är som om skeppet, väldigt som skyskraporna bakom Georges rygg, vore utan volym och kropp. Och han ser de hundratals människorna nu. Allesamman bär kostymer eller påkostade klänningar. De vinkar och ropar. Många av herrarna viftar med sina kubbhattar. I fönstren blickar åter hundratals ansikten ut, alla vinkar. 

George backar flera steg tills han stöter emot en parkbänk. Förstulna blickar som han kastar omkring sig avslöjar att han fortfarande är ensam. Fartyget har lagt sig jämsides kajen, nu bara något stenkast ut.  

Då kommer knallen. Som vid en kraftig åsksmäll eller vid en detonation när vägläggare spränger sig igenom ett berg bedövas Georges hörsel i något ögonblick. Knallen kommer från fartyget. Det skimrar nu, hela fartyget skimrar. Han ser på människorna: ansiktena förändras. De bleknar, sväller upp och svartnar sedan. Leendena är borta, ögonen stirrar och upplöses sedan till svarta hål. Köttet faller från kinderna, håret faller från skalpen. Han ser de vinkande människorna förvandlas till lik. Så faller allt samman i absolut tystnad. Fartyget och allt på det faller ihop och blandas med duggregnet och är borta. 

Huvudvärken kommer omedelbart och George sätter sig på den blöta parkbänken bakom sig. Det känns som om hjärnan sväller bakom ögongloberna och innanför öronen. Han tar sig om tinningarna med händerna. Så kommer mörkret. 

* * * 

Peter cyklar fort. Han måste hinna leverera paketet inom femton minuter för att få full ersättning. Blicken har han fäst långt bort mot korsningen. Därför ser han inte kroppen innan han nästan är framme vid den. Men synen får honom att trycka in handbromsen omedelbart, och att slå bak tramporna så att han glider på fastlåsta hjul flera meter på den våta hamnpromenaden. 

Cykelbudet vänder sig om mot bänken, rör sig långsamt tillbaka mot den. Han ser en kropp i mörk rock, han ser ett sönderfallet ansikte täckt av svarta blåsor och med djupa öppningar ända in till benet runt käkarna och de tomma ögonhålorna. Händerna som vilar i famnen är uppsvällda till dubbel normal storlek. 

Peter fiskar upp mobiltelefonen ur bröstfickan. Med blöta och kalla händer slår han 9 – 1 – 1 och trycker på den gröna luren.