* * *
I Spegelscener berättar Peter Englund med sitt enastående språk om de fyra krig som han varit krigskorrespondent i. Han skriver öppenhjärtigt och ärligt, rakt och utan all tillstymmelse till krigsromantik. Och dessutom mycket personligt, så personligt att det nästan bränner till ibland.
De fyra korrespondentresor som Englund skriver om är de följande: Kroatien 1991, Bosnien 1994, Afghanistan 1996 samt Irak 2005.
I samtliga fallen är det inte fråga analyser av de stora skeendena, icke heller uttolkningar av de historiska förloppen, utan vi får ta del av en enskild människas erfarenheter vid frontlinjer, på baser och bland en lidande lokalbefolkning. Englund skildrar krigets tristess och livsfara, han skildrar sin egen längtan efter att erfara ett krig och sin egen oro och rädsla.
Perspektivet är således Englunds eget, från de platser han besöker och utifrån vad han själv erfar. Trots hans egen monumentala bildning, lyckas han behålla mikroperspektivet som den enskilda människan får även i centrum av stora konflikter, likt den människa som plockar svamp ser området omkring sig men inte skogen i helhet, fastän detaljerna framträder så mycket tydligare.
Därför doftar Englunds Spegelscener av kriget. Krigets bläck har inte torkat på papperet, det rinner ännu som blodet från sönderskjutna huvuden. Det doftar som insidan av ett pansarfordon. Det stinker som en stad där sophanteringen upphört och värmen klättrar upp över vad vi nånsin erfar i Sverige.
Englund hycklar inte med varför han första gången sökte sig iväg som krigskorrespondent. Han, hemsökt av depression, ville uppleva kriget. Han skriver om sin första resa, resan till Kroatien i tidningen Expressens regi:
"Jag var där av det enkla skälet att jag ville se ett krig."Han ser samma vilja hos både soldater och hjälparbetare. Krigets annorlundaskap lockar, säkert inte minst själar i ett land som besparats krig i så många, många år.
Och de får se kriget. Som inte alltid är vad man tänker sig. I Kroatien hörs kriget mer än det ses, åtminstone dagtid. Det smäller, det rasslar. Människorna däremot, syns sällan. Först på natten kommer de blixtrande eldslågorna. Och Englund reflekterar: "mörkret är verkligen krigets rätta element."
Och Englund iakttar. Mycket av hans material, som han rapporterar hem om, har redan serverats från centralredaktionen, som i regel verkar veta mer om krigsförloppet än människorna på marken, Englund själv inkluderad. Men likväl ser han: han ser de döda, de lidande, de skrämda, han ser livet som lever i trots mot den miljö som kriget skapat. Och livet som tar slut i samma miljö.
Det är drabbande att läsa om offren för kriget, och om sönderskjuten civilisation. Men jag vill också särskilt nämna Englunds skildring av de amerikanska soldaterna i Irak. De lever på en bas som snarast är att anse som en taggtrådsinsluten amerikansk koloni. Deras samtalston är rå; deras ursprung är ofta enkelt; deras förmågor slipade till att användas i strid. De är macho och upprätthåller en machokultur ackompanjerad av amerikansk rock. De lever med hotet att närsomhelst när de är ute på sina rundor sprängas i luften.
Och den mycket grafiska återgivningen som Englund skänker av hur ett offer för ett sådant sprängattentat kan se ut kommer sent att lämna mitt inre öga: blodets olika nyanser, skalpen i baksätet.
* * *
Spegelscener innehåller djupt personliga och rätt skakande skildringar inifrån kriget av en person som eljest befinner sig utanför det. Kanske kan den hjälpa oss civilister i ett fredligt land att något litet ana vad de soldater är med om, som varit i krigets länder. Men förstå lokalbefolkningens nöd och smärta, det kan vi nog inte ens börja att göra.
– – –
Spegelscener: Minnesfragment från fyra krig, Peter Englund. Albert Bonniers förlag 2006. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar