* * *
Bokens undertitel syftar visserligen på Norge och Sverige, men i själva verket inkluderar Henrikson förutom dessa två stater även mycket om Danmark och inte så lite om Finland och en del om Island. Även om bokens huvudfokus onekligen ligger på de två förstnämnda länderna blir huvudtitelns "En skandinavisk historia" är en aning missvisande som sådan: Skandinavien är ju mer är Norge och Sverige.
Vad Henrikson i sin bok gör, är att ge en översiktsbild, en skiss om man så vill, över i synnerhet Norge och Sveriges långa, tidvis i stor utsträckning gemensamma, emellanåt mycket separerade, historia. Han börjar i den tid då länderna börjar få historiska konturer och reser sig ur myternas och legendernas marker, när konungarna kan antas ha varit mer än suddiga och utfyllda minnen och börjar bli människor av kött och blod.
Han vandrar sedan utmed de linjer dessa två länders historia i stora drag ritar upp genom århundradena, intill dess att boken når sitt slut när EG-frågan börjat bli ett hett ämne.
* * *
En skandinavisk historia handlar knappast om vanligt folk. Det är en historia om kungar och stora män och nästan inga kvinnor — med undantag av drottning Margareta och en och annan konungahustru och något omnämnande av den heliga Birgitta. De vanliga torparna eller soldaterna märks sällan av. Men emellanåt lägger Henrikson in små noteringar om kulturella ting, särskilt språkhistoriska sådana.
Men det är således en mycket traditionell historieskrivning, en slags katederundervisning vi känner igen från skolan. Men Henrikson är ingen tråkmåns. Om boken skapar känslan av katederundervisning, så är Henrikson den där riktigt skicklige läraren som gör att man bara måste lyssna vidare. För Henrikson är onekligen en mästerlig berättare.
Här och där lägger han in små antydningar till personliga omdömen, han hoppar över långa historiska raksträckor och komprimerar dem till en mening eller två. Det går alltså i en hiskelig fart. Först när han nått 1900-talet börjar utvecklingen av enskilda förlopp att svälla upp över en sida eller två, såsom Andra världskriget gör, medan Trettioåriga kriget till exempel förbigås med tystnad och Karl XII:s tid vid makten mycket rapsodiskt hoppar fram till hans resoluta död.
* * *
Själv fascineras jag mest av den mycket invecklade men också aningens skimrande tid som föregår 1500-talet, eller kanske rättare: tiden före Gustav Vasa. Dels talas det lite om den tiden i allmänhet, åtminstone i jämförelse med Stormaktstiden eller 1800-talet, varför varje ansats till sammanfattningar av den tiden är mig välkomna. Dels är den tiden fortfarande så dunkel, att den äger en viss särskild mystik just av den anledningen.
Henrikson väljer att redovisa de seklerna i pregnanta fragment ställda efter varandra. Hade de varit kortare hade de väl nästan kunnat sägas att de utgjorde en punktlista. Det är också den tid då historien mellan Danmark, Norge och Sverige framstår som mest sammantvinnad, en tid då nationsgränserna dem emellanåt långt ifrån har stelnat.
* * *
Önskar man således en mustigt berättad, traditionellt anslagen koncis orientering rörande de senaste 1000 årens norsk-svenska (och -danska) storpolitiska historia kan Henriksons En skandinavisk historia mycket väl fylla ett utmärkt syfte. Den ger överblick. Och är dessutom underhålllande.
— — —
En skandinavisk historia: Norge & Sverige under 1000 år, Alf Henrikson. Illustrerad av Ulf Aas. Månpocket 1994. ISBN: 91-7643-075-8. 186 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar