 |
| Jakt på Moby Dick. I. W. Taber. Beskuren. |
* * *
Melville var själv inte främmande för livet till sjöss: han hade personligen tjänstgjort på ett valfångstfartyg, från vilket han sedermera rymde i Söderhavet, vilket ledde till en äventyrlig resa tillbaka till USA.
Något bestående kändisskap som författare nådde inte Melville, förutom vissa initiala framgångar med söderhavsskildringar. Moby Dick, som gavs ut första gången 1851, ledde inte till ett genombrott, och har först i efterhand nått den klassiska kultstatus som den idag åtnjuter. Själv försörjde sig Melville under senare delen av sitt liv som tullinspektör i New York.
* * *
Romanen utspelar sig i författarens samtid. Huvudperson och berättare är en viss Ismael, som tillsammans med harpuneraren Queequeg mönstrar på valfångstfartyget Pequod för en treårsfärd jorden runt i jakt på kaskelotens spermacetiolja.
Först sedan skeppet lämnat hamnen i Nantucket framträder dess demoniske kapten Ahab. Det visar sig snart att valfångsten främst är en ursäkt för hans jakt på och personliga vendetta mot en särskild vit kaskelot, som vid ett tidigare möte slitit av honom hans ena ben, nämligen den synnerligen vildsinta och ökända Moby Dick.
Kryddad med allehanda äventyrligheter går romanen obevekligen mot sin slutgiltiga konfrontation och katastrof. Besättningen hör allt tätare rapporter från andra fartyg att de siktat Moby Dick. Och till sist siktar de själva honom, och den sista kraftmätningen tar sin början.
* * *
Romanen Moby Dick är i själva verket som ett valfångstfartyg i sig. Den är stor och inte alldeles lättmanövrerad. Det finns mängder av vinklar och vrår. Den är smäcker i sina detaljer. Den kräver en del arbete att ta i hamn. Och den luktar av hav och blod och salt.
Själva huvudberättelsen om Ismaels upplevelser till havs är uppblandad med återkommande inskott med snarast läroboksmässiga texter om spermacetivalen — kaskeloten — och valfångstens historia och teknikaliteter. I synnerhet dessa partier är svårsmälta i sin torrhet. Men torrheten har en stor förtjänst: de skänker en än större grad av realism åt romanen som helhet.
Emellertid har jag inte alldeles lätt för att ta alla karaktärer på allvar. Främst kaskelotens ondska har jag svårt att ta till mig: en vit kaskelot framstår inte som särskilt skräckinjagande i mina ögon, hur mycket Melville med all sin valfångsterfarenhet än försöker få mig att se det så.
Vidare är den vresige kapten Ahab svårt undflyende. Det är givetvis nåt monomant över denne sjöbjörn: hans fixering vid att döda Moby Dick äger för honom prioritering framför allt, och tar sig bland annat uttryck i en vårdslöshet om både sitt eget och sin besättnings liv, och får honom emellanåt att utbrista i små högstämda tal. Han framställs visserligen som högeligen kompetent, men samtidigt som en smula galen. Själv säger han sig vara "mer demon än människa" och han utbrister vid ett annat tillfälle:
"De tror att jag är galen [...] men jag är besatt, jag är vanvettet försatt i raseri!"Men trots detta verkar kapten Ahab åtnjuta sina besättningsmäns respekt och endast sällan höjer någon sin röst till protest.
Berättaren själv, Ismael, framstår som fullt trovärdig. Han är balanserad och tecknas som en man som efter sin resa på Pequod försökt att fördjupa sig allt vad han kan i valens väsen och hemligheter. Hans omdöme är ogrumlat. Särskilt bör också hans nästan homoerotiska band till harpuneraren och tidigare kannibalen Queequog nämnas, som främst tar sig uttryck i deras första dygn tillsammans, när de ännu är i land och delar säng på ett värdshus.
* * *
Romanen skiljer sig från andra äventyrsromaner på så viss att den är bräddfull med referenser, inte minst till bibliska texter och antika berättelser. Till läsarens hjälp finns då ett utförligt avsnitt sist i boken där referenser, men även nautiska termer och geografiska platser, förklaras och sätts i sammanhang.
Men för en människa som hör mer hemma i skogen än på havet är de nautiska termerna ändå inte alltid lätta att hänga med i. När kapten Ahab utbrister:
"Pass på vid brassarna! Ror i lovart! Brassa bidevind. Skevra henne – skevra henne!"så blir det för mig snarast stämningsmarkörer, snarare än att jag alls fattar vad han pratar om.
* * *
Moby Dick erbjuder en läsupplevelse med tuggmotstånd. Visserligen skulle man nog kunna hoppa över de många avsnitten där berättaren fördjupar sig i valarnas fysionomi och annat, men det skulle för mig på något sätt kännas som att jag då berövade mig en del av helheten. De delarna hör till romanen lika mycket som skildringarna av Ismael och de andras liv på havet.
Helt klart är att romanen är mycket välskriven; åtminstone att döma av Wahlunds översättning som jag haft förmånen att njuta av. Wahlund har gjort om Melvilles engelska till en lätt gammaldags svenska som passar perfekt till den berättelse språket framsäger.
Moby Dick är en självklar klassiker. Inte nödvändigtvis den mest lättlästa av klassiker. Men likväl en mycket givande roman, om man uppskattar en smula äventyr och en näve saltdränkta karaktärer.
— — —
Moby Dick eller Valen, Herman Melville. Översättning, inledning och noter: Per Erik Wahlund. Eboksproduktion: Elib 2012. ISBN: 978-91-852012-5-1-9.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar