Bokrecension: Parasitus | Christian Johansson

Parasitus är en roman av Christian Johansson, utgiven av Epok förlag. Jag har fått förmånen att göra en förhandsläsning. Boken släpps 8 september.

* * *

Det finns en särskild slags filmer som jag tycker mycket om. Och det är skräckfilmer som utspelar sig i ödemark av något slag, där antingen huvudpersonerna sitter fast i en bil eller i en stuga eller på något sätt befinner sig utanför civilisationens famn. Och där, i utsattheten, drabbas de av något. En seriemördare. En utomjording. Ett monster. En ensam stolle med tortyr som hobby.

I Christian Johanssons Parasitus möter jag samma slags värld som jag uppskattar så mycket i filmerna. Familjen Billgren: mamma, pappa och två barn, lämnar Stockholm för att bosätta sig i den norrländska glesbygden, en sån där glesbygd där man förgäves kan leta efter mottagning på mobilen och där man inte ser några grannar från köksfönstret.

En sån där glesbygd som skänker den mest fantastiska frid, men som också förmår att gömma de mörkaste hemligheter, hemligheter som det blott viskas om i stängda rum.

För strax efter att familjen Billgren plockat upp en misshandlad man i rullstol i vinternatten utanför en bensinstation börjar en berättelse att utveckla sig, som gör vinternatten än mer kolsvart än i midvintertid. Det är en svärta som kryper sig in i berättelsen och steg för steg bemäktigar sig de stockholmska emigranterna, allteftersom de får upp ögonen för vad som egentligen finns där ute — i ödemarken. Och snart inom deras egna väggar.

Samerna kallar det där onda för Mubpienpålmaj. Familjen Billgren lär känna det närmare än vad de någonsin önskat.

* * *

Berättelsen är skickligt uppbyggd. Familjen Billgren, och då främst pappa Jack Billgren, står i allmänhet i fokus, även om vi också får följa de andra familjemedlemmarna. Men det är främst genom Jacks ögon som vi tas med in i en värld av gammal ondska; det är främst från hans horisont vi får upp ögonen för den sammansvärjning som finns i trakten där de bor.

Från antydningar av vad Mubpienpålmajs egentligen är för något, blir den obehagliga verkligheten i romanen allt mer konkret och allt mer påträngande. Och Christian Johansson lyckas stegra berättelsen med skicklighet, för att bevara spänningen romanen igenom: den kantrar inte över i vare sig lojhet eller alltför hög intensitet för tidigt i händelseutvecklingen.

På vissa sätt påminner mig Johanssons Parasitus om skräckförfattaren Dean R. Koontz böcker. På samma sätt som i hans världar, finns i Parasitus något hotande, som huvudpersonen i allt högre grad hamnar i konflikt med, som han måste hantera. Och liksom det ofta gör i Koontz berättelser drar sig Johanssons berättelse ihop till något av en jakt, en jakt på det onda, där det är oklart om romanens huvudpersoner i själva verket är de som jagar — eller de som blir jagade.

Det bör också nämnas att Johansson på ett effektivt sätt lyckas få med miljöbeskrivningar. Det är kallt, mörkt, fullt av snö, och det stormar. Naturen lever där i utmarkerna sitt eget liv, där människorna blir statister när hennes kraft gör sig påmind.

* * *

Parasitus är en spännande bok. Jag upplever dialogen som något formell eller kanske en aning teatral, men det stör inte läsupplevelsen i större grad än att jag reagerar på det. Liksom det är svårt att sluta titta på en bra skräckfilm en fredagskväll i ett nedsläckt vardagsrum, är det svårt att lägga ifrån sig Parasitus. Man vill ju se om månne ondskan återigen väntar bakom nästa snötäckta gran...
– – –
Parasitus, Christian Johansson. Omslag: Samuel Petersson, Jesper Holm. Epok förlag 2014. ISBN e-bok: 978-91-87844-15-7.