* * *
Letter to a Christian Nation är en kort bok. Den består av knappt hundra sidor. Men i den lyckas Harris på ett slagkraftigt sätt formulera några av sina allvarligaste invändningar mot fundamentalistisk religiositet i allmänhet men även ett religiös förhållningssätt i allmänhet.
Boken är utformad som ett brev till en, företrädesvis amerikansk, kristen läsare av fundamentalistiskt slag – en sån filur som antar att Bibeln är sann i allt som den uttalar sig om, som är kreationist, och är övertygad om sin egen religionsforms förträfflighet (och alla andra religionsformers förkastlighet). Enligt undersökningar talar han, när han talar till sådana, till mer än hälften av den amerikanska befolkningen.
Trots att Harris, som vanligt, formulerar sig mycket rakt, är han enligt min mening samtidigt hövlig: han visar sin tänkte fundamentalistiske läsare den respekten, att han inte behandlar honom som mindre vetande, och betror honom nog förstånd att begripa att vad han säger. Harris betonar att både fundamentalisten och han själv sätter ett värde på sanningen i sig. Även om Harris givetvis genom sina resonemang försöker påvisa förödande trovärdighetsproblem i en religiös världsåskådning.
Trots hövligheten spär inte Harris ut sin koncentrerade kritik. Han presenterar tydligt sina uppfattningar, och argumenterar för dem eller ger alternativa perspektiv till invanda kristna åskådningssätt.
Lite av det som Harris tar upp skriver jag om i det följande.
* * *
Harris angriper bland annat uppfattningen att Bibeln skulle äga ett särskilt värde som moralisk vägledare. Han påpekar hur man lika lätt i Bibeln kan finna stöd för inkvisitionens aktiviteter som för humanitärt arbete, hur man lika gärna kan motivera slaveri med bibeltexter som kämpa emot slaveriet.
Harris skriver:
"Anyone who believes that the Bible offers the best guidance we have on questions of morality has some very strange ideas about either guidance or morality."Det blir till syvende og sidst den enskilda läsarens egen moraliska kompass som får styra över vad man kan tänka sig att ta till sig av biblisk etik, och således är det inte Bibeln som dikterar moralen, utan läsaren som ur Bibeln tar fram och sätter det i förgrunden som kan antas vara moraliskt acceptabelt. Genom sina självmotsägelser och motstridiga uppmaningar lånar sig helt enkelt Bibeln till vilken tolkning man än behagar göra.
Det är helt enkelt inte intellektuellt hederligt att mena, att man nu — helt nyss — begripit att Bibeln i själva verket handlar uteslutande om kärlek och empati, när samma skrift i hundratals år användes för att motivera avrättningar av obekväma personer. Inte sällan har ett sådant förfarande stötts av kyrkans ledande och mest inflytelserika tänkare, som S:t Augustinus, Thomas av Aquino, Martin Luther.
På samma sätt är det direkt intellektuellt ohederligt att mena att Bibeln – eller till exempel de tio budorden – är nödvändiga incitament för att folk ska bete sig på ett vettigt sätt. I själva verket vittnar naturen som sådan om att empati är något som evolverat fram: moraliska känslor, skriver Harris, föregår skriften, och rentav mänskligheten själv.
Harris framhåller vidare att just de bibliska etiska regler som oftast framhålls, som budorden eller gyllene regeln, fått klarare eller liknande uttryck i andra religioner. Några hundra år före Kristus uttryckte jainisten Mahavira följande:
"Do not injure, abuse, oppress, enslave, insult, torment, torture, or kill any creature or living being."Sam Harris uppmanar oss att göra tankeexperimentet att fundera kring hur världen kunde tett sig om Bibeln bara innehållit ett så koncist och elegant uttryck för moraliskt beteende som Mahaviras.
Men tvärtom. Bibeln i sitt omfattande lagkomplex verkar inte göra sammankopplingen att ont och gott handlande hör samman med huruvida det orsakar lidande eller glädje. Allra farligast blir det när den religiösa moralen helt frikopplas från mellanmänskliga hänsyn, och det man uppfattar som gudomliga påbud övertrumfar det lidande de orsakar, när det blir viktigare att tillfredsställa den gudomliga viljan, än att helt enkelt minimera lidande.
Ett konkret exempel på detta är den katolska kyrkans motstånd mot kondomer i ett Afrika där oräkneliga mängder människor dör i plågor av AIDS.
I situationer som dessa ställer sig "religious metaphysics" och "religious dogma" i vägen för "genuine compassion", för att citera Harris.
Vad gäller frågan om religiös kontra sekulär etik är frågan för Harris lätt, skriver han. Vi kan antingen föra ett samtal om etik, grundat på tusentals år av filosofisk argumentering och vetenskapliga framsteg, eller cementera vår etik på samma stadium som de bibliska författarna hade. Harris frågar sig: "Why would anyone want to take the latter approach?"
* * *
En annan fråga som Harris uppehåller sig vid är lidandet och Gud. Alltså teodicéproblemet: hur kan det finnas lidande om Gud är både god, allsmäktig och allvetande.
Harris konstaterar med ett Alexanderhugg att frågan är avgjord: Gud kan inte finnas om lidandet finns. En enda liten mördad flicka på en miljon år vore nog för att kasta skugga över idén om en välvillig Gud, skriver han.
Men lidandet stannar inte där. De mördade flickorna är legio. De mördade, lidande människorna är legio genom alla tider. Guds misslyckande vad gäller att skydda sin skapelse är uppenbart.
Likväl tenderar religiösa personer att få stärkt tro av de värsta katastrofer.
Retoriskt frågar sig Harris hur stort lidande, hur stor katastrof som är nödvändig för att människor ska ifrågasätta om Gud verkligen är god. Vare sig Förintelsen eller femhundra miljoner döda i smittkoppor under 1900-talet verkar ha kunnat rucka den frommes övertygelse, om att den Gud som ingenstans finns att se mitt i lidandet likväl är där på något sätt. Den lätta slutsatsen – att Gud inte verkar vara där eftersom han faktiskt inte är där – verkar vara omöjlig att dra.
* * *
Harris utlägger texten om religion ur flera andra aspekter, och på ett sätt mycket mer koncist än vad jag ens förmår skriva i en recension. Han attackerar Bibeln såsom profetisk skrift, han varnar västvärlden för naivitet inför och räddhågsenhet i att kritisera Islams växande inflytande i Europa, han påpekar att konflikten mellan tro och vetande inte går att lösa genom att hävda att de berör olika frågeställningar, han resonerar iskallt avvisande mot kreationism.
Och Harris kritiserar den postmoderna uppfattningen att religion i sig inte skulle vara potent nog att ligga bakom stora konflikter i världen, utan att det alltid skulle vara fråga om bakomliggande orsaker. Harris menar att man då gravt undervärderar religionens kraft och den religiösa människans grad av övertygelse: man inser då inte vad det innebär att verkligen tro på Gud. Och om man inte förstår var det innebär att verkligen tro på Gud, kan man heller inte förstå hur någon annan verkligen kan tro på Gud, och ta vad man uppfattar som den Gudens vilja på allvar.
* * *
Jag tror att de är få som läser Letter to a Christian Nation som går från att vara inbiten fundamentalist till övertygad ateist. Men jag tror också att boken kan fungera fint som en kraftkälla till dem som står i begrepp att befria sig från religiösa vanföreställningar, inte minst genom att Harris är så kompromisslöst rak.
Det retar rimligen dem till vansinne som med nit och själen pantsatt menar att kristendom eller islam eller vad det nu kan vara är det bästa i mänsklighetens hela historia.
Men det spelar ingen roll. Fastän boken är adresserad till den kristne fundamentalisten, är den i själva verket en kompakt uppgörelse med den kristna fundamentalismen från ett utifrånperspektiv med god kännedom om religionens inre mekanismer och föreställningar. Letter to a Christian Nation är en handyxa i barmen på fundamentalismen, och orsakar nog lätt ett banesår i den religiositet som i någon börjat att förtvina.
– – –
Letter to a Christian Nation, Sam Harris. Alfred A. Knopf 2006. ISBN: 0-307-26577-3. 96 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar