 |
| Torpa stenhus |
* * *
Gårdarna runt sjön utspelar sig huvudsakligen i en miljö som är mig mycket bekant, omformad i romanen med diktarens frihet.
Sparre själv växte upp på gården Sjöred vid sjön Åsunden, någon mil utanför Borås. I romanen har Sjöred fått namnet Stjärnö. Sjöred är fortfarande i privat ägo, och innehades för övrigt en period på nittiotalet av Ingemar Stenmark.
Två idag kända turistmål i bygden utgör två andra gårdar runt sjön: Torpa stenhus, en medeltida borg, som i romanen fått namnet Heljö, och Hofsnäs, som i romanen kallas Lindö. Hofsnäs herrgård ägs i dag av Borås kommuns och i lokalerna finns restaurang och café, och utanför breder vida gräsmattor ut sig ner mot sjön för flanörer att nyttja. Torpa stenhus är privatägt och har funnits i samma släkt sedan 1400-talet.
Hela trakten är utsökt naturskön, med ekskogar, ängar och vandringsstråk. Det är på många sätt en idyll, där man långt fram i tiden levde gammaldags herrgårdsliv på gårdarna.
Det är detta herrgårdsliv i en föränderlig tid — ungefär från förra sekelskiftet och några decennier framåt — som Birgit Th. Sparre skildrar, när traktorerna rullade in på åkrarna, och bilarna allt mer ersatte häst och vagn som transportmedel.
* * *
Huvudperson i Gårdarna runt sjön är Diana Stjärnudd, enda dotter till salig Margareta Stjärnudd, född Rudenfeldt, och baron Jan Gustav Stjärnudd på Stjärnö. Diana utmålas av Sparre konsekvent i skimrande ljus av oskuld, blomsterdoft och idealism. Hon ter sig snarast eterisk, liksom svävande en handsbredd över den jord som hon älskar så djupt. Därför kan hennes karaktär inte heller nå en riktig fördjupning: hon förblir en förkroppsligad, svärmande dimma berättelsen igenom.
Det är istället hos några av personerna omkring henne som man kan finna både anda och kött. Som en gammaldags herreman tronar greve Johan Albrect Riddercrona på Heljö slott. Han är avgjort konservativ och mycket avvisande inför allt nytt, hur mycket enklare moderna påfund än kunde göra livet på det iskalla slottet. Som en despot försöker han fostra sin son, den blivande greven, Joachim Riddercrona, att bli lika hård och navelskådande som han själv nu är.
Men Joachim är inte som sin far; inte heller har han lust att söka sig ett gifte blott för de pekuniära och titelmässiga fördelar det kunde innebära: hans ögon fästs allt hårdare på den unga Diana på granngården, hans syssling. Det är emellertid den efemära Diana länge alldeles blind för, till skillnad från hela bygden i övrigt.
Dianas liv, såsom det hinner skildras i Gårdarna runt sjön, blir istället en flämtande låga: lika ogripbart och lika känsligt. Hon ser sina kära dö bort, och med dem den gamla tiden runt sjön. Ekonomiska krassa nödvändigheter blir livsförändrande vändpunkter, dikterade av ödet. Allting förändras för Diana, samtidigt som hon längtar tillbaka.
Och liksom Joachim är hon alls inte lockad att gifta sig för anseende eller penningens skull. Allra tydligast blir det, när hon under en utlandsvistelse möter den allting överskuggande kärleken.
* * *
Gårdarna runt sjön bygger sin intrig mycket kring relationer. Det gäller relationer runt de olika figurerna på gårdarna runt sjön, och det gäller relationer till personer som fattar tycke för varandra, med eller utan ömsesidighet. Därmed blir också kärleken ett ledande tema genom boken, kärleken snarast som en flödande kraft som leds hit och dit i kanaler, allteftersom hur omständigheter förändrar sig i Dianas liv.
Ytterligare ett nyckelord skulle man kunna sätta till de andra, nämligen nostalgi. Boken osar av nostalgi, av längtan till jorden, till liljor och andra blomster, till gammal och falnad sammanhållning, till människor som avlidit, till ett gammalt samhälle, till hemmet.
Så är Gårdarna runt sjön en roman som i stor utsträckning kretsar kring känsloliv.
* * *
Det är en aning intressant att ställa en skildring av samma tid och en liknande miljö mot varandra. För inte längesen läste jag Ivar Lo-Johanssons Statarna. Lo-Johansson berättar där om statarnas liv på de stora fideikommissen. Heljö i Gårdarna runt sjön är ett fideikommiss, berättas det, och där finns statare, även om de bara nämns i förbifarten.
Hur olika blir då inte perspektiven i de två böckerna! Den ena anlägger konsekvent de mest fattigas perspektiv, och den andra anlägger konsekvent de mest besuttnas perspektiv. I båda skildringarna finns emellertid statarnas och torparnas och tjänstefolkets aktning för herrskapen med; åtminstone så länge herrskapet självt är tillstädes.
Men Gårdarna runt sjön idylliserar de obesuttnas villkor, där tjänarna på godsen lever blott för godsen och sina herrskap, och stoiskt förnekar sig själva bekvämlighet. Men även uppkomlingar får föga beröm: när en gård av ekonomiska skäl måste säljas, ser man ner med förakt på de nyrika personer som med sina vanor flyttar in i den anrika fastigheten.
* * *
Vad ger då Gårdarna runt sjön till en läsare i dag? Ja, främst en inblick i hur ett gammaldags herrgårdsliv kunde te sig bland grevar och baroner: vad som var prioriterat i deras livssfär, vad som bekymrade dem, hur de såg på livet, inte minst de avvägningar som var nödvändiga att göra mellan nytta och idealism: konkretiserat till exempel i fallet där baron Stjärnudd vill gifta bort sin dotter med en duglig officer som dottern egentligen inte känner något inför, men som likväl hade varit ett gott gifte av andra skäl.
Det är en nyttig inblick, som rentav gör att man överser med Dianas naivitet. Hon träffas visserligen av oblida öden vare sig hon befinner sig i Monaco eller håller sig på gården, men likväl svävar hon vidare, en handsbredd över marken.
* * *
Gårdarna runt sjön ger, i fiktionens omstöpta version, en glimt av en verklighet som inte längre finns kvar. Språket är en aning för prunkande för min smak, men fungerar ändå för att förmedla en bild av hur livet på landet tedde sig i den speciella herrgårdsmiljö som Birgit Th. Sparre själv var så bekant med.
Nu står, på gott och ont, bara gårdarna kvar.
– – –
Gårdarna runt sjön, Birgit Th. Sparre. Melker Förlag 2014. ISBN: 978-9-7615-100-6.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar