När tyskarna invaderar Kiev är Kuznetsov några och tio år gammal. Babij Jar är hans berättelse om hur livet tedde sig för en ukrainsk gosse inom den ockuperade zonen, och inom hörhåll för massavrättningsplatsen Babij Jar, utanför Kiev.
Berättelsen framträder inför läsaren nästan fragmentarisk. Kronologin hoppar, och hela kapitel heter saker som »Författarens anmärkning«, där han intygar att det han skriver är sanning och blott sanning. För att förstärka autenticiteten i det beskrivna finns emellanåt citat ur olika samtida källor insprängda, som tyska dekret om hur lokalbefolkningen förväntas bete sig. Samtliga med källhänvisning.
Det är en intressant källkritisk situation man hamnar i som läsare 2011. Mycket av berättelsen utspelar sig när Kuznetsov är tretton, fjorton år gammal. Och boken ger han ut 1967. Hur mycket av hans minnen hinner förändras under den tiden? Hur mycket minns han i detalj – såsom dialoger – och hur mycket måste han fabricera utifrån sin känsla av hur det var? — Emellertid, skildringen framstår i vilket fall som högst autentisk, och jag tror att man som läsare i stora drag kan förlita sig på, att de generella dragen i den stämmer med hur Kuznetsov upplevde dem.
Översättningen lämnar en del att önska. Meningsbyggnaden är ibland märklig, och i synnerhet interpunktionen. Om detta speglar originalet eller inte kan jag inte säga, men det gör texten mer svårläst. En extra korrekturläsning hade nog kunnat råda bot på det.
* * *
Kuznetsov var inte jude. Han var inte zigenare och inte särskilt i vägen, så ung han var. Hans morfar, som bodde i hushållet, var till en början protysk, och gladdes åt tyskarnas ankomst och sovjeternas tillbakadragande. Det var en inställning som snart kom att bytas i dess motsats. Kuznetsov räknar på ett ställe upp tjugo anledningar till att han borde skjutits av tyskarna, för att han brutit mot deras regler, till exempel: han angav inte en judisk vän, han gömde en sovjetisk flagga, han lämnade inte ifrån sig livsmedelsöverskott, han hade jobbat svart, han hade rymt från tyskarna vid två tillfällen efter att han tagits ut som arbetskraft, han hade gömt ett gevär, han hade inte registrerat sig som arbetskraft när han fyllt fjorton (varvid han skulle ha skickats till Tyskland för att arbeta), han gömde sig kvar i Kiev efter att tyskarna befallt dess utrymning.
Kuznetsov överlevde dock, med stor möda, med hjälp av sin mor. De åt möglig mat och drack regnvatten och försökte gömma sig och hålla sig ur vägen så gott det gick. Tyskar kom och gick: somliga mötte de – och en del av dem ville ta livet av Kuznetsov, och andra var mer vänligt inställda och bjöd till och med på mat.
* * *
Men Kuznetsov berättar inte endast sin egen berättelse. Han återberättar även Davydovs berättelse. Davydov satt som fånge i det läger som upprättats vid Babij Jar. Och Babij Jar i sig självt var en numera ökänd ravin utanför Kiev, där massarkebuseringar av kanske drygt hundratusen människor ägde rum.
Davydov, som senare lyckas rymma, ger Kuznetsov tillgång till information om hur det gick till inne i lägret, och vad som skedde i Babij Jar.
Han berättar om när en ukrainsk polis befalles att skjuta sin bror, som var partisan. Han skjuter, och bryter ihop.
Han berättar om hur arbetet med uppröjningen i Babij Jar gick till. Tyskarna förutsåg väl att det kunde ligga i deras intresse att förstöra bevisen för deras gärningar där, så man befallde helt enkelt fångar att röja upp: att gräva upp liken som där redan begravts under sandmassor, att bränna dem, att ta vara på guldplomber. Olika fångar fick olika funktioner i uppröjningsarbetet.
Kuznetsov återger Davydovs berättelse:
»BYGGARNA sysslade med uppbyggandet av ugnarna. Under stark bevakning gick de genom hela ravinen till dess motsatta ända — till judekyrkogården, där tyskarna visade vilka stenmonument som skulle tas sönder.
Fångarna slog sönder monumenten och bar dem till ravinen. De lade ut hällarna i rader. På dem byggde de, åter under Topajdes ledning, upp en utspekulerad, tekniskt fulländad, en och en halv meter hög ugn med rör för drag och invecklade gångar och galler. Den proppades full med ved, och uppe på gallret placerades kropparna med huvudena utanför. Nästa rad lades tvärsöver för att hålla fast den förra, sedan följde ett lager ved, och så vidare, tills där vuxit upp en stapel som var tre meter hög och sex meter lång.
I stapeln ingick ungefär två tusen döda. För att lägga upp dem, reste man ställningar som på byggen och bar upp liken på dem. När arrangemanget var färdigt besprutades det hela med bensin ur en slang, och en speciellt installerad kompressor pumpade upp bensinen ur en tunna.« (sid. 224)
* * *
Kuznetsovs berättelse är intressant. Särskilt intressant blir den, eftersom den anlägger ett perspektiv vi inte är alldeles vana vid: författaren är varken förövare eller i direkt mening offer: han är någon som lever precis vid sidan av tyskarnas raseri, och ibland drabbas av det. Läsaren får således en unik inblick i livet under tysk ockupation.
– – –
Babij Jar: En dokumentärroman, Anatolij Kuznetsov, Wahlström & Widstrand 1967. 285 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar