Bokrecension: Hundra fristående kolumner i Dagens Nyheter

Hundra fristående kolumner i Dagens Nyheter är just hundra samlade krönikor av P. C. Jersild.

Det är något särskilt med skarpa krönikor. De kan driva en tes, de kan vara polemiska. Utrymmet är begränsat, vilket tvingar den skicklige att koncentrera sig och att koncentrera också sin stil. Krönikeformatet passar uppenbarligen författaren och läkaren P. C. Jersild utmärkt.

Jersild själv delar i registret in sina krönikor i ämnena »Inrikespolitik«, »Utrikespolitik«, »Sjukvård och medicin«, »Etik och filosofi« samt »Diverse«. Själv skulle jag vilja dela in dem i ämnena »Miljö och djurrätt«, »Sjukvård och medicinsk etik«, »Religion«, »Politik« samt »Biologi« – och jag tror att en sådan indelning skulle vara ganska täckande för vad Jersild i sitt urval av krönikor väljer att ta upp.

Tidsmässigt spänner materialet mellan 1988 och 2001, med en tillskrift från 2002. Således fungerar krönikorna också som tidsdokument. Sedan länge glömda konflikter och politiska intermezzon passerar... en liknelse om Ian Wachtmeister och Bert Karlsson känns tidstypisk och tidsbeskrivande... Spänningen inför val, som vi nu vet utgången av, beskriver också stämningar vi inte längre med självklarhet minns...

* * *

P. C. Jersild värnar om vetenskaplig integritet och ger en och annan gliring åt religiösa förespråkare och den kristna högerns representanter i Sverige: Kd(s). Han diskuterar ingående vikten av att fler personer ställer upp som organdonatorer och avvisar religiösa invädningar mot detta, liksom han effektivt problematiserar frågan om abort: vad som utgör livets begynnelse är lika svårt att sätta fingret på vad som utgör livets slut (när hjärnan dör? när hjärtat slutar slå? när lungorna slutar andas? när organen slutar fungera?)... — Jersild framför den tilltalande uppfattningen, att de religiösa inte bör få ha monopol på frågor som rör etik, utan att etiken med rätta hör hemma hos filosofien.

Politiskt är det svårt att sätta fingret på var Jersild själv hör hemma. Han talar sig dock varm för socialliberalism, och är avgjort mer avogt inställd till högern, än till socialdemokratin. Han ser gärna ett starkt, vänsterorienterat Folkparti, och menar att Centern tillsammans med Folkpartiet och Socialdemokraterna i koalition nog vore det bästa för landet.

Jersild försvarar också effektivt en utvecklad djurrätt, och diskuterar frågan var gränsen mellan människa egentligen går. En tanke att ta vara på, som Jersild framför, är att om vi menar att smärta i sig är att betrakta som ont, vad säger då, att smärta hos varje varelse som kan känna sådan inte också är att betrakta som ont? – Det är något jag är beredd att skriva under på. Vi kan inte hantera djur hur som helst med en sådan etiksyn. Dock, »Inför djur är praktiskt taget varenda svensk en oreflekterad fascist.« (sid. 25) Jersild förespråkar att vi ser oss som »varsamma förvaltare« (sid. 125) hellre än som härskare över djur och natur.

* * *

Ja, religionen. Jersild är i dag med i Humanisternas styrelse. Men redan 1992 förutsäger Jersild att Svenska kyrkan och staten kommer att gå skilda vägar. Och, som sagt, bör inte den kristna etiken ses som en självklarhet i vår kultur:

»Etiken verkar ha blivit ett slags överlevnadsrefug för kristna dogmer. Men etiken är egentligen ett ämne inom den praktiska filosofin, en filosofi obunden av trosläror. Detta hindrar inte att många teologer är både docenter och professorer i etik. Men kristen etik är en speciell form av etik som arbetar med förutsättningen att kristna värden är överlägsna andra värdesystem. Genom att många litet slarvigt sätter likhetstecken mellan etik och kristen etik leder det till att kristna fått ett obefogat stort inflytande i dessa frågor – i varje fall om man sätter det i relation till en påstådd religionsfrihet.« (sid. 72f.)

Väl talat!

— Jersild ser en statskyrka, där yngre, intellektuella präster helt enkelt låter bli att vara konkreta, och dekonstruerar sina egna trosbekännelser. Han frågar sig hur detta kan tänkas tas emot av klassiskt kristna i församlingen, som faktiskt konkret tror på det som kyrkans trosbekännelser konstaterar...

* * *

Jersild ägnar också en del text åt kritik av postmodern filosofi och hyperfeminism. I det första fallet kritiserar han uppfattningen att ingenting kan tas som konkret, utan att allting med postmodernismen förs tillbaka till ett förmodernt stadium, där var och en uppfattning blir jämställd, alldeles oavsett om de förefaller ha fog för sig eller inte. Jersild är avgjort en positivist. Han ställer sig frågan, huruvida medicinen, inom vars fält han själv varit yrkesverksam, mår bäst av ett positivistiskt arbetssätt eller en arbetssätt där alla uppfattningar anses vara blott konstruktioner. Svaret är givet. »Förnuftets motbild är oförnuftet« (sid. 131), konstaterar han pregnant.

När det gäller hyperfeminismen kritiserar han de radikala uppfattningar han mött, som att det är fel att tala om spermien som aktiv och ägget som passivt, eftersom det skulle uttrycka någon form av patriarkalt synsätt... Likaledes tar han upp Sandra Hardings uppfattning, att Newtons Principia Matematica kan ses som en »rape manual« (sid. 192f) och konstaterar väl att det var vara någon måtta: »Det kan inte gärna finnas en multiplikationstabell för män och en för kvinnor.« (sid. 194)

* * *

P. C. Jersilds samling med krönikor är god litteratur. Han ger sällan oss givna svar, utan problematiserar istället frågeställningar, belyser dem från olika vinklar, tar läsaren i handen och för honom till nya perspektiv på ett ämne. Jersild skriver med skarp penna, men ändå lättsamt, emellanåt med humor. Jersild kommer verkligen till sin rätt i krönikans pregnanta form.
– – –
Hundra fristående kolumner i Dagens Nyheter, P. C. Jersild, Albert Bonniers förlag 2002. 315 sid. ISBN: 91-0-057913-0.