»Fotspår i sanden« — en och annan kanske känner igen den förnumstiga kristna uppbyggelsedikten av Mary Stevenson? Den handlar om hur människan, när hon har det fördjävligast och inte ser Gud någonstans, i själva verket blir buren av Gud. Dubbeltänk, sa Orwell.Nåväl, jag ser inte fotspår i sanden. Jag ser fotspår i snön. Förgängliga. Jag ser ett vykort bortglömt i en låda, med en bortglömd avsändare och bortglömd adressat som ett fotspår. En anteckning i marginalen på en bok i ett antikvariat. Några noteringar i en död släktings gästbok. Ett fotografi som fryser det förgångna i en illusion av närvaro, en illusion skapad på papper av idel kemikalier. Det är fotspår.
Jag hoppas lämna många fotspår efter mig.
Inlägg
3 kommentarer:
Jo, nog känner jag till den.
Jag tycker du skriver fint, om hur du ser fotspår. Och bilden är bra. Storlek 45? :)
Som respons på din avslutande mening, skulle jag vilja säga: Inte mängden spår är av betydelse, utan hur de ser ut. Den som dör ung, kan ha lämnat avgörande fotspår. Avtryckets karaktär är viktigast. I mina ögon lämnar du konstnärliga fotspår, som jag gärna följer.
Merci.
Skicka en kommentar