Bokrecension: Det medeltida Västergötland

Det medeltida Västergötland: En arkeologisk guidebok är skriven av Claes Theliander och utgiven på Historiska Media.

Det är sällan som jag använder pennan så mycket för att stryka under, kommentera eller ringa in som jag gjort när jag nu läst Det medeltida Västergötland. Och anledningen till att jag gjort det, är helt enkelt att boken är en riktig guldgruva. I synnerhet för västgötar.

Theliander har delat upp sitt översiktsverk över medeltidens Västergötland (och inbegriper då Dalsland) i tre huvuddelar: Byar och borgar, Städer samt Kyrkor och kloster. Perspektivet är, precis som titeln anger, arkeologiskt. Därmed har texten fokus på de konkreta lämningar av fysisk art som fortfarande finns kvar, eller som blivit dokumenterade, av typen byggnader, skulpturer, gravar och liknande. Skriftliga källor beaktas, men är något för historikern, snarare än arkeologen, att analysera.

Theliander börjar med att konstatera, att fördelningen av områdets invånare mellan stad och landsbygd såg annorlunda, mycket annorlunda ut under medeltiden (och med medeltid syftar han – i vår bygd – på tiden mellan kristendomens inbrytande och reformationens utbrytande: ca 1000 – 1500). Landsbygden var i mycket tätare bebyggd än numera: från en och samma upphöjd plats kunde man mycket väl se flera kyrkor på en och samma gång. Och samtidigt var städerna inte vad vi menar med städer i dag, snarare rörde det sig om förtätad landsbygd inom ett område som fått vissa privilegier när det gällde handel.

Över landskapet var byar spridda, som vanligtvis bestod av omkring tio gårdar. Varje gård bestod ofta av fem, sex hus. Ensamgårdar fanns också, men dessa var oftare belägna i landskapets ytterområden, nykoloniserade områden. Byggnadsmaterial var framförallt trä. Inte bara för att sten var dyrare att bygga i, utan också för att stenkonstruktioner var fuktigare och ogästvänligare än träbyggnader. Således kompletterades ofta många borgbyggnader i sten med träbyggnader, där man bodde.

Och det var lätt att resa omkring. Senare tiders inrikes pass fanns inte. Och man reste hellre över vattenvägar, än över land. Det var helt enkelt smidigare att ta sig fram så, i en tid utan ordentliga vägar. Därför utfördes också gärna krigshandlingar på vintern, för att underlätta marscher. Skara var en plats dit många vägar givetvis gick, och Theliander berättar naturligtvis en del om vad vi kan veta om den staden, och andra städer, såsom Lödöse och Bogesund (Ulricehamn).

Kyrkor och kristendom får av naturliga skäl ett stort utrymme. Sveriges kristnande är ju ett stort och populärt forskningsområde. Theliander menar att Västergötland enligt ny forskning tillhör Sveriges tidigaste kristnade områden: kanske var kyrkan aktiv redan vid 900-talets början! Man brukar ju tala om att Olof Skötkonungs dop i Husaby 1008 markerar en begynnelse för kristnandet i området, men arkeologin har visat, att stora delar av Västergötland då redan var kristet i upp till hundra år; detta vet man bland annat genom att studera gravar från tiden: de förkristna gravplatserna verkar ha övergivits en bit in på 900-talet.

I en mängd faktarutor får vi också detaljkunskap om den arkeologiska vetenskapen och och medeltida skick och bruk. Vi får lära oss om de vanligaste sätten att bygga hus, hur man värmde upp en större byggnad, vad egentligen kulturlager är, och hur det kommer sig att man måste gräva, ibland flera meter, för att nå fram till arkeologiska fynd. Klosterväsendet beskrivs och särskilda fenomen får en särskild fördjupning, exempelvis Birger jarls grav i Varnhem.

Det medeltida Västergötland är mycket rikt illustrerad, med ett rationellt urval av bilder: en del målningar som rekonstruerar städer, en del gamla bilder från utgrävningar för längesen, och en del samtida bilder av kyrkoexteriörer, interiörer och mycket mer. Värt att nämnas är, att de flesta kapitelavsnitten i boken avslutas med en hänvisning till litteratur för fördjupning. En hel del litteratur som det hänvisas till är gammal, exempelvis från 1900-talets första hälft, men för den hågade utgör säkert dessa hänvisningar en bra skjuts i rätt riktning.

För mig, som är särskilt intresserad av begravningssed, finns också mycket att hämta i Det medeltida Västergötland. Exempelvis att en egen väg skulle leda fram till kyrkan, eftersom man inte fick föra ett lik över en annan persons tomt. (sid. 17) Och att det var mycket ovanligt med gravfästningar inne i kyrkorna under medeltiden, förutom när det gällde biskopar, kungligheter och en och annan lokal präst. (sid. 165f)

Av särskilt intresse är naturligtvis även de platser som jag själv är van att besöka. Till dessa platser hör Torpa stenhus, som läsaren får stifta ordentlig bekantskap med. Bland annat avlivas den gamla myten att Gustav Vasa själv skulle besökt stenhuset för att hämta sin hustru Katarina Stenbock 1552. Opensten, inte alls så långt från Torpa, nämns också, liksom Södra Åsarps kyrka. Och givetvis Öresten i Marks härad. — Men så väcks också en nyfikenhet på att besöka alla de andra platser som Theliander skriver om: med boken i hand får man mängder av utflyktsmål inom bara något tiotal mils avstånd. Och – Theliander ger oss nycklarna till att förstå vad det faktiskt är som vi ser, när vi står framför en medeltida ruin, en Mariastaty i en landsortskyrka, eller en mångsekelåldrig gravsten.

Det medeltida Västergötland kommer till gott bruk i sommar, och skulle säkert komma många till gott bruk, som vill stifta bekantskap med den konkreta historia som vi västgötar har precis in på knuten. Boken är slitstark och i behändigt format, med karthänvisningar till de platser som behandlas i boken. Den är redo att packas ned i väskan, dras med ut i skogen eller till ensligt belägna kyrkor. Av rent utrymmesskäl har det givetvis inte gått att få med allt som hade kunnat beskrivas, som har medeltida ursprung i landskapet, men nog hade jag välkomnat en dubbelt så tjock bok – för Theliander skriver ledigt och lätt, begripligt och tydligt om det som varje upptäcktsresande i Västergötlands historia gärna vill veta mer om.

Jag lånar Thelianders ord, för att avsluta denna recension av Det medeltida Västergötland:

»Historikern eller arkeologen kan i vilket fall som helst aldrig stå till tjänst med den slutgiltiga berättelsen. Däremot kan hon eller han skriva så att läsaren för sitt inre kan föreställa sig hur det kunde ha varit att promenera i Lödöse på 1200-talet, att besöka Varnhems kloster på 1300-talet eller att blicka upp mot Openstens fästning en solig vårdag 1407.« (sid. 233)

– – –
Det medeltida Västergötland: En arkeologisk guidebok, Claes Theliander, Historiska Media 2010. ISBN: 978-91-85057-06-1.