Vindling om organiskt språk

Jag tror inte ett skit på projekt där man försöker bevara ord som fallit ur bruk. Användandet av såna ord motverkar sitt själva syfte: att på ett tydligt sätt förmedla en mening.

Personen som ideligen svänger sig med ord som knappt är begripliga framstår dessutom som hopplöst märkvärdig... Och misslyckas därtill med att framföra sitt budskap, eftersom han inte blir förstådd. Förutsatt att han nu hade nåt budskap alls, förutom att briljera med sina kunskaper om arkaiska ord, eller ord som, tagna ur sin kontext, förefaller hopplöst uppstyltade.

Det handlar om målgrupp, så klart. Ett gäng revisorer som har sammanträde, pratar inte på samma sätt som mina kollegor och jag på begravningsbyrån. Vi har olika lingo, och tagna ur sina sammanhang mister fackorden sin kommunikativa funktion. De har sina egna användningssfärer. På samma sätt när man skriver, naturligtvis. En avhandling skrivs genom sina formkrav inte på samma sätt som ett sms eller ett mail till ett syskon. Misslyckas man med att anpassa språket blir det bara märkligt.

För en gångs skull vet jag vad jag pratar om. På gymnasiet snöade jag in på 1800-talssvenska. Jag fick sänkt betyg på ett nationellt prov i svenska en gång på grund av det (skam!). Läraren sa, ungefär, att det var ju kul att jag kan skriva perfekt 1800-talssvenska, men den tänkta målgruppen i provuppgiften var en skoltidnings läsare. På universitetet höll jag mig alldeles för länge med en prosa som var vanlig i sådana sammanhang – för sjuttio år sen. Som tur var lyckades en professor få mig att förstå, att det liksom inte ligger något egensyfte i att bli löjligt torr i texten. Nå, han sa inte så. Men det är så.

Så: ett språk som är här och nu, skrivet med tanke på målgruppen. Absolut inte ett förslöat språk. Kanske ett språk som är stramt vid rätt tillfällen. Och absolut inte ett arkaiserande språk. Och en favoritterm: ett organiskt språk. Det är ett språk som hela tiden är i rörelse, som anpassar sig; inte som degenererar – utan som just anpassar sig.