Bokrecension: Kina för nyfikna

Kina för nyfikna är skriven av Pekka Mykkänen, och har nått mig genom Kinaresursen Mittens rikes försorg.

Om Mei Wenti, som jag recenserat tidigare, är Kina sett från undersidan, så är Kina för nyfikna en den stora sammanhangens bok, där läsaren får en inblick i det nutida, mycket dynamiska, Kinas ekonomi, kultur, befolkningsfrågor, religion och mycket mer.

Det verkar onekligen som om något har hänt, beträffande Kina. Landet med den ofantliga befolkningen har börjat ta större plats. Ekonomin växer, och är en stor kraft att räkna med; somliga menar, att Kina är på väg att fylla det maktvakuum som uppstod när Sovjet bröt ihop som supermakt – som en motpol till USA.

De kinesiska investeringarna sprids över världen. I krigshärjade Rwanda har åttio procent av vägarna fått ny beläggning genom kinesiska företag. I Zimbabwe har man köpt kinesiska stridsflygplan. Men år 2005 hade Kina 16 företag på Fortune 500-listan över världens största företag. Jämför det med USA:s 176 företag på listan, och staden Tokyos 56 företag. Kina är inte i dag den ekonomiska supermakt som en del räds; men – något händer. 1999 fanns 1000 mil landsväg i landet. 2004 var siffran 3400 mil. 2002 reste drygt sexton miljoner kineser utomlands. 2005 reste trettio miljoner. Inför OS i Beijing 2008 byggdes den nya flygplatsen: dess 1,3 miljoner kvadratmeter lär göra den till världens största byggnad. – Jag har varit där. Den är enorm.

Visserligen finns enorma klasskillnader i denna en av världens sista kommunistdiktaturer; men de utomordentligt fattiga blir färre, även om inkomstskillnaderna – främst mellan landsbygd och stad – fortfarande är mycket stora. Som exempel kan anföras att en tredjedel av barnen i Kinas fattigaste områden lider av undernäring, men bara en på hundra i stadsbebyggelse. Med anledning av hungersnöden mottog Kina matleveranser av FN ända till år 2005.

Förhållandet till kommunismen är komplext. Man hänvisar från ledande håll inte ofta till Marx, Engels och Lenin längre. Man har kommunism – men på kinesiskt vis. En kommunism som »verkar ha uppnått precis det motsatta« till ett klassamhälle, enligt Mykkänen (sid. 119). Diskussionen om demokrati i Kina verkar livaktig, och det verkar inte vara en ovanlig – om än för oss kontroversiell –uppfattning, att demokrati helt enkelt inte passar Kina och det kinesiska folket. Kina är inte redo. Det är för stort. Kanske kunde en populist på så vis komma till makten, och omintetgöra det ekonomiska uppsving som pågår, som någon hävdar i boken. Och åter någon påstår att en sån uppfattning är just trams, och att demokrati passar lika bra i Kina som överallt annars. Emellertid – en nu gammal undersökning från 1995 visade att endast fem procent av Kinas unga önskade demokrati. Hos föräldragenerationen var siffran drygt tio procent.

Kina är inte ett fritt land. Regimen spärrar in eller till och med avrättar dissidenter och obekväma journalister. – På nittiotalet bildades Kinas demokratiska parti. Ledarna fick mer än tio års fängelse vardera. — Samtidigt hölls 2004 hela 74 000 demonstrationer. Det är 64 000 fler än ett decennium tidigare.

– Mina egna känslor till Kina är delade. Jag hade förmånen att göra ett intensivbesök i höstas. Jag besökte då industrier, ägnade tid på Beijings gator, gick i shoppingcentra, såg förfallna hus och blänkande lyxhotell. Mitt intryck, som Kina för nyfikna bekräftar, är att Kina verkligen är kontrasternas land. Kulturen är fascinerande (även om jag inte vill dela den). Kraften som kan mobiliseras för att förändra landskapet genom byggen verkar helt otrolig. Men sättet att leda landet genom allt annat än individinriktad liberalism kan jag naturligtvis inte annat än känna ledsnad inför. I det sammanhanget vill jag dock citera Sami Sillanpää, reporter på »Helsingin Sanomat«, som anförs i boken på tal om OS: »Kina är inte bara kommunistpartiet...« (sid. 185) — Och när läget politiskt är som det är i Kina, än så länge, så betjänas man som besökare kanske av att inte bara se sig blind på det politiska systemet, utan att också lägga märke till ett folk som i allt större utsträckning reser sig ur fattigdom och misär, omgivna av den rika kulturhistoria som är Kinas.

Upplägget i Kina för nyfikna är i form av fråga–svar, hela boken igenom. Det känns något besynnerligt i början, men som läsare vänjer man sig förvånansvärt snabbt vid katekesformatet, även om texten rimligen blivit mer flytande genom att utesluta dialogformen och skriva en faktabok med traditionellt upplägg. — Men den Kinaintresserade har en mycket att hämta i Kina för nyfikna. Komplettera gärna boken med Catarina Lilliehööks Mei Wenti! Inga Problem!.
– – –
Kina för nyfikna, Pekka Mykkänen, Alfabeta 2008. ISBN: 978-91-501-0930-6.